Fjärilsfladder.
Knytnävskramp.
Yr Yrsel.
Hjälp mig!
Jag dras in och ut
faller,
faller bort från mig från dig från Jorden.
Vem till vem skall jag gå?
Kan inte gå. Smattrande ljud. Rullande vågor.
Kryper.
Kryper in – inåt
kryper ut – ut ur kroppen.
Svävar i silver som lagd till svepning.
Flyger uppåt. Skjuts iväg som en raket.
Spränger porten.
Uppifrån kan jag se hennes Lek-Amen. Hon ligger på rygg på sju roströda madrasser.
Naturligtvis har hon en ärta under de fem översta. Hon sover mjukt som på sand.
Dyner av solvarm sand.
Så vacker hon är nu när bekymmersrynkorna är utslätade och munnen dragen till ett litet leende. Till sist gav hon efter och lät mig gå. Det bruntonade håret ligger i virvlar och händerna är öppna, som om hon bad mig återvända snart. Vi får se.
Jag vet inte om det lockar - hennes hårda liv.
Den eviga stressen och bekymren. Omsorgen om andra i all oändlighet, men inte om mig. "Jag har förlorat min själ" brukar hon sucka till sina vänner. Det vet jag ju att hon har gjort. Jag måste bort.
Nu vandrar jag längs Vintergatans dikeskant, skall småningom besöka mina vänner på nebulosorna. Tillsammans skall vi studsa över de Stora Magellanska Molnen. Hoppa över alla svarta hål vi ser. Vi skall besöka Radiogalaxerna och hålla tal till alla fria själar. Och sen till allra sist vandrar vi iväg till evighetens glada fest- till Dans med vita dvärgar.
2 kommentarer:
Opossum, en spännande text som har mycket rörelse. Vissa ord tilltalar mig särskilt mycket som Knytnävskramp, lagd till svepning, roströda madrasser, Vintergatans dikeskant. Ord som lyfter texten rätt mycket tycker jag. Det är action i din text också, väldigt många rörelsemönster, vilket ger ett fascinerande hektiskt intryck. Det är mycket på gång.
Funderar något över själva upplägget. Det börjar som om det var en dikt, även om jag faktiskt tycker att du inte skulle behöva ha så många raddelningar. Du kan fundera över när du byter rad, om det alltid är motiverat eller om det ibland kanske skulle vinna på att komma mer på samma rad. Detta har också göra med alla rörelserna, för radbyten gör att det blir en viss hackighet, eller paus och jag tror att du kan varva lite olika. Ibland ett sammanhängande flyt och ibland paus som bryter mönstret.
Väldigt många bilder frammanar din text, och jag blir nyfiken på hon vars bekymmersrynkor slätats ut. Det bränner till där, verkar finnas något mellan raderna som inte riktigt går att exakt säga vad det är. Kanske hemligheter? Det finns stora bilder, stora förklaringar i texten som också blir som ett slags utväg för berättarjaget att låtsas som om ingenting. Jag vet inte, det är bara så jag tolkar det, dvs att det finns mer under ytan eftersom orden är stora. En fascinerande text med många lager att skala sig igenom.
Hej Mia. tanken var att skriva mer.Konflikten skall bestå av kampen mellan en själ som vill vara fri och en kropp som inte förstår att den drabbas av upplevelsen "ut ur kroppen". D.v.s.krypningen under skinnet. jag hade litet för bråttom - som vanligt. Tanken var att det skulle bli en dikt med vånda.Sen när själen verkligen blivit fri blev texten helt naturligt prosa.Radindelningen och mellanrummen har jag problem med.Tack för goda råd.
Skicka en kommentar