Hela livet har jag levat i tron att skåpet i hörnet är tomt, tomt som tomma barndomsminnen. Döm om min förvåning, när benranglet skramlade ut då jag tog itu med uppgift 2 på bloggkurs. Hur länge han hade hängt där, har jag ingen aning om. Men erbarmligt mager är han i sin ryckiga kotgång och en aning frånstötande. Han har ju inga kläder vet jag. Ifall du kära läsare har ett par benkläder till övers, tror jag han, skelettet i mitt skåp skulle bli en aning nöjdare ifall han fick skyla sig. Men han har rysligt bråttom, hastar redan mot dörren för att bli av med husets besserwisser.
Nej,
Jussi med ägget
var det ju fråga om: The floor is yours!
- Jussi!
Va, får man inte vara i fred ens framför sin TV.
- Jussi! JUSSI!
Fans Wallander! Han har gett mitt namn åt sin hund. Eller är det jag som fått hundnamnet? En jussi-hund i svensk TV. Luktar rasism, tycker jag. Jussi lufsar och nosar, men jag ligger högt och snusar. Här i öst har mitt namn prestige, i höjd med Ordet. Högt bland Saarijärvis moar har Väinö Linna placerat oss: ”I begynnelsen var kärret, gräftan och Jussi.” – där fick han sig Wallander…
Efter tio ilskna wallanderlockrop, efter hunden alltså, blir man nästan van vid skällandet. Wallander kan si sig och med honom många andra. Jag tröstar mig med mord på TV och en mugg. Ja han Wallander gillar också konjak. Skål!
Muggen går bra att hålla i högra handen. I den vänstra ryms den inte längre. Det har blivit trångt i handflatan. Först kliade det så in i … Skötte utväxten med en massa salvor, hudkrämer, oljor, ister och så med smör. Men ingenting hjälpte. Det rev och klia som från vettet. Men småningom lugnade den ner sig och började stilla växa. Nu är den rund och stor som ett flugsnapparägg, nja lite större kanske. Men man vänjer sig.
Ingen känner till min utväxt. Jo för resten. Det var en kille på jobbet som glodde på min vänstra hand i matsalen förra veckan.
- Den där måste du ju ta bort, tyckte han.
Jag nickade och fortsatte med att plocka åt mig runt salladsbordet. På möten och så, ser jag till att bara högra handen vilar mot hakan eller bordet. Den vänstra håller jag i fickan. Det är ju så vanligt, att ingen fäster sig vid det.
Att knacka fram enkätresultat på datorn går utmärkt även med ett ägg i handen. Jag har haft en jävla tur. Lite procenttal hit och lite kurvor dit och så är undersökningarna biff. Pressen väntar sig inget annat. Tio år på samma bana. På formulären behöver bara rubrikerna bytas ut. Resten i frågorna ligger som de alltid legat. Tycker mycket, tycker ganska mycket, vet inte, tycker ganska lite, tycker inte alls. Lätt som en plätt. Och så har man lärt sig att ta det lugnt på statens forskningsverk. Jag lägger in en liten notis på nätet om att undersökning X är på gång, att resultaten väntas inom närmaste veckan. Det leder utan undantag till att reportrarna sitter snällt och äter ur min hand, den högra faktiskt. Hundsnällt tuggar de i sig min information. Jag har till och med ett par gånger fått bonus för min aktiva roll i median.
Hemma blev det dock inga bonus. Det blev visst minus.
- Berätta för mig, sa Ingrid i soffan.
- Berätta vadå?
- Berätta för hustrun din, för din Ingrid vad du tänker och känner!
Jävla namn det där Ingrid. Tänk att jag en gång tyckte det lät stiligt, det gamla nordiska namnet som bokstaverades Ingifridh, guden Ing i samspråk med frid och skönhet. Det var då i min ungdom som jag blev begeistrad, helkorkad egentligen. Har växt till mig med åren och begriper bättre.
Jag teg och så tystna hon.
Men nästa kväll satt hon där igen med sin fråga:
- Berätta för mig!
Hon var envis som fan och mitt svar formades sakteliga i min skalle. Så en kväll var allt klappat och klart.
- Nu skall jag berätta för dig Ingrid där i soffan! Nu skall jag berätta vad jag tänker. Jag tänker ta min pyjamas och gå.
Med pyjamasen under armen steg jag upp från karmstolen, släppte ner nyckeln på soffbordet, gick ut och stängde dörren.
Nu sitter jag här utan den evinnerliga ”Berätta för mig” rappakaljan. Jag sitter i min frihet vid min TV med min konjaksmugg.
Jag har mitt jobb, mitt TV-sällskap och mitt ägg. Vänstra handens fingrar har ingen plats för böjningar. Ägget har tagit över. Ett stort hönsägg har det blivit. Och det växer. På jobbet ryms handen inte längre i fickan. Jag placerar den försynt i famnen, ovan gylfen. Ingen märker, det är ju många som gör på samma sätt.
Roar mig med att fundera över tiden efter. När jag förmultnat, fortsätter ägget att växa. Ett stort och präktigt ägg kommer att vara allt som blir kvar efter mig. Det blir mera efter mig än efter dom flesta. Och är kvarlevan ett ägg är det som om allt börjar om från första början. Inte illa. Skål för mitt ägg! Och för Wallanders hund!
2 kommentarer:
Jag tycker mycket om den här texten. Det oförutsägbara i den fascinerar mig.
Monika, du har tagit ut svängarna i din text. Både rolig och samtidigt finns det så mycket under ytan. Eller dolt i handflatan då. Jussi är fascinerande och ganska skrämmande också på sitt sätt. Sig själv nog är han. Det är fint med förankringen i Wallander, att namnet blir det första som markeras. Namn är ofta väldigt viktiga och jag tycker om att det jämförs med hundnamn. Det är mycket kropp i texten också, på varierande sätt dessutom. Handen med ägget förstås gör att man börjar fundera på vad som är normalt och vad som är sjukt. Att det är just ett ägg som beskrivs gör att man läsa det som både en fantastisk berättelse om nån form av födelse av vad vet jag inte och samtidigt kan det läsas konkret, en sjukdom. Det är möjligen något som du behöver fundera på, vilken väg du tänker dig. Det fantastiska görs levande i det krassa språk som Jussi har, och fåordigheten "tar min pjamas och går"-språket. Det konkreta gör berättelsen till något helt annat, en förnekelse kanske. Det finns mycket under ytan. Fint med Ingrid som försöker envisas med kommunikation och det tysta svaret är avskalat.
Mycket under ytan alltså, oron över vad ägget betyder, en oro som inte är Jussis utan som beskrivs textuellt. En text med många möjligheter. Jag tycker om din text för Jussi är bra berättad. Skriv mer på den här!
Skicka en kommentar