Uppgift 3 spring. Tågresan

Tågresan till ljusets dal

Den svindlande och omstörtande resan med tåget X-3000 har nästan kostat Anna livet.

Hon lämnar tumultet bakom mig. Hon hör inte längre ambulansens sirener. Hon känner inte längre sjukhuslukten, där hon står med sin oskadade hand lutad och sitt skadade ben stött mot den rödmålade grinden, som leder till hennes föräldrars gård. Det andra benet och den andra armen är i bandage.

En hel agrar värld breder ut sig framför henne; barndomens stigar, kohagar, skogar.

Men vi tar det från början.

Här finns närheten till människorna. Men också ovissheten om världen utanför. Som antingen ses som helt fantastisk eller helt galen. Människorna likaså.

Människorna som finns här har sin givna plats. Såhär gör vi. Såhär har vi alltid gjort i vår släkt.

De tar väl hand om varandra. Men varför tänjer de aldrig på gränserna? Är de som sammansvetsade i ett enda stort kollektiv, där alla har enats om att nöja sig med det som är?

Det var därför hon efter att hon hade tröttnat på att dyka från å bryggan och ströva omkring i skogen med medhavd matsäck och iklädd röda stövlar beslöt sig för att vara den första i sin släkt som verkligen skulle tänja på gränserna. Hon skulle bege sig ut på sin tågresa i livet.

Men det dröjer inte länge förrän hon nästan ångrar mig. Det gör hon då hon framkommen till tågstationen lägger märke till den svarta mannen med den långa lie liknande käppen, som böjd över alla sina tunga väskor står och muttrar för sig själv över varför tåget ännu inte har anlänt.

På hennes tågresa ut i världen har han faktiskt alltid hängt i mina bakhasor, som en svart skugga, den svarta mannen med den långa lie liknande käppen. Senare visade det sig att han var en av konduktörerna, om än en lite obehaglig sådan.

Hennes resa har gått via branta stup och kalla storstäder med ett myller av människor i främmande länder. Den har pendlat mellan ytligt pladder, självupptagenhet, nedlåtande människor till verkliga själsfränder, djupa insikter och förståelse.

Kulturkrockarna har avlöst varandra. Hon har trängts med främmande människor från olika länder i trånga tågkupéer där det bara har handlat om en sak, att armbåga sig fram för att inte trilla av tåget, för att inte missa någon chans.

Ibland har han stått där, han den svarta mannen, som en skugga, som har lurat i bakgrunden. Han har nästan fått henne att hoppa av tåget, då han har fräst till och tågpiporna har visslat. För ibland har det faktiskt gått så hett till så att han har blivit tvungen att gå emellan och visa henne och hennes trilskande medpassagerare tillbaka till sina egna platser på tåget.

Men trots att hon nog försökte sitt bästa infann sig känslan av att höra hemma aldrig till hundra procent. Det handlade mycket om att reflektera, försöka förstå och om att sätta sig in i saker och ting. De svindlande vackra bergen och höjderna steg henne åt huvudet, de djupa dalarna fick henne att brista i gråt. Men hon tänkte alltid att det var någon annan, det svarta hotet, den svarta skuggan som fick henne att aldrig känna sig tillfreds med sin resa. Det var en långa svart skugga som alltjämt hängde över henne. Som alltid sa att du gör allt fel, du är klumpig, du måste lära dej att hitta din plats här i vårt tåg. Och ibland så hånlog de andra resenärerna som emellanåt hade skrattat så hjärtligt och lett så varmt i hennes sällskap.

Men så plötsligt en dag stannar hela hennes värld, hennes medresenärers värld och deras tåg en gång för alltid. Hennes medresenärer på något vis vitnar, deras kinder sjunker in och de börjar te sig alltmer skelettliknande. Termometern är på bara några timmar ner i tjugo minusgrader.

Hon huttrar, skräcken griper tag i henne och det sista hon hinner se är en lie och en mörk skepnad förrän hon hör en fruktansvärd skräll och allt blir svart. Sedan vet ni ju vad som hände, hon vaknade upp till ambulans sirener och

sjukhuslukt. Till sist hamnade hon i sin barndoms omgivningar, som var så otroligt mycket vackrare, mycket mer soldränkta och upplysta av en betydligt mer blå himmel än vad hon någonsin kunde minnas.

Men nu är hon hemma igen, en vingklippt människa som mår bra av att njuta av naturens skönhet i dess vida spektrum.

Men ack den lycka som varar för evigt. Hon är en vingklippt människa, som snart breder ut sina vingar och snart beger sig iväg med nästa tåg för att återfinna min plats i världen, starkare och gladare än någonsin.

Då hon åter igen möter konduktören ser han inte längre ut som lie mannen, snarare som ärkeängeln Gabriel, sina mörka kläder till trots. Han ler hjärtligt som till igenkännande och hon lyfter upp sitt tunga bagage, som plötsligt känns så mycket lättare, lätt som en mjölkburk. Hon hittar direkt till sin plats och bryr sig inte längre i de hånleende sarkastiska medresenärerna. De negativa medresenärerna är ändå bara ett fåtal. Istället delar de med sig av sitt medhavda bröd och sållar sig till skaran av de medresenärer, som sjunger och spelar dragspel.

-Ta plats, ropar konduktören glättigt. Vi är på väg till ljusets dal. Bara ni håller sams och följer våra gemensamma regler kommer allt att gå bra.

Bakom nästa krön stiger en strålande sol upp.

”Spring”

Ursäkta att min text kom in lite för sent. Jag lovar att skärpa mig. Jag hade totalt glömt bort att det var denna vecka som den skulle lämnas in.

Den handlar om vår egen skugga, vårt eget undermedvetna, vårt eget samvete under livets resa.

Man kan väl omnämna den på olika sätt. Freud talade visst om överjag, jag och det undermedvetna.

Jessica

Klockan 14.00

Jessica klev på tåget just som det anlände till Helsingfors, hon var på väg till Vasa för att komma ifrån den hektiska storstadspulsen. Glad över att hitta en alldeles tom tågkupé slog hon sig ner vid fönstret. Innan tåget ens hunnit glida ut från perrongen, tog hon fram sin favoritbok ”Om jag kunde drömma” och påbörjade den största njutningen hon kunde tänka sig – att förlora sig i overkligheten.

Klockan 14.30

”Quem dii diligunt, adolescens moritur”

Jessica ryckte till och tittade upp från bokens förtrollande sidor. Hon rynkade pannan åt vagnens tomhet och undrade om hon hade inbillat sig de viskande orden. Hon lyssnade en stund till tystnaden innan hon återgick till Bellas och Edwards intensiva kärlekshistoria.

Klockan 14.05

Hon hade knappt hunnit komma in i händelserna igen då hon åter tyckte sig höra den viskande rösten.

”Quem dii diligunt, adolescens moritur”

Håren reste sig i nacken på henne och hon vände sig hastigt om. Hon tyckte sig se en skugga som hastigt rörde sig intill kupédörren men hur hon än tittade kunde hon inte se någonting annat än de tomma stolarna. Plötsligt åkte dörren upp och Jessica blev så skrämd att hon skrek till. Kvinnan som steg in i vagnen tittade på henne som om hon hade förlorat förståndet, skakade på huvudet och satte sig så långt från Jessica som hon kunde. Okej, tänkte Jessica, det här var ju inte alls pinsamt. Hon tog sin väska och gick till restaurangvagnen. En stor svart kopp kaffe och en cognac skulle nog hjälpa mot hennes spända nerver. Åtminstone var det botemedlet som hennes mormor påstod hjälpte mot allt utom nageltrång.

Klockan 15.00

När Jessica kom tillbaka till kupén var det mörkt ute men den mjuka belysningen verkade varm och inbjudande. Hon skulle just sätta sig ner i bänken då hon upptäckte boken som låg där och väntade på henne. Tur att ingen tagit den, tänkte hon och satte sig ner för att fortsätta läsa. Hon slog upp boken och ut föll en svart torkad ros. Jessica tog upp blomman och stirrade förstummat på den.

”Quem dii diligunt, adolescens moritur. Deus vult.”

Rösten hördes nu direkt bakom henne. Även denna gång vände hon sig om för att åter upptäcka att det inte fanns någon där. Nu kunde Jessica känna hur paniken kom krypande. Skulle det inte ha varit för den där andra kvinnan i kupén, skulle hon ha flytt hals över huvud. Hon svalde högljutt och satte sig närmare bänkens yttersta kant. Att läsa var det inte tal om längre, vampyrer kändes inte så lockande längre.

Klockan 15.15

Plötsligt slocknade allt ljus i vagnen och Jessica kunde känna att hon inte längre satt ensam.

”Consummatum est”

Den viskande rösten var tillbaka, nu som en smekning mot Jessicas kalla kind.

Klockan 15.16

Ljuset tändes åter och kvinnan drog en lättnadens suck. Hon vände sig bak för att kolla att den unga kvinnan med boken var okej, men hon var inte längre där. Kvar i bänken låg endast ett skamfilat exemplar av ”Om jag kunde drömma”.

En vanlig mans tågresa en vanlig dag

Med ett ryck sätter sig tåget i rörelse. Kopplingarna mellan vagnarna gnisslar som i protest och långt där framme ryter loket och spyr ut svart rök. Det kränger till när tåget byter spår och en plingande signalstolpe svischar förbi det öppna fönstret. Luften står stilla i kupén, kvalmig och grå. De en gång gröna gardinerna är solblekta och luktar damm. En kvinna med sitt lilla barn, en pojke som kan vara runt 3 år, sitter och skalar en banan. Solen lyser in genom de smutsrandiga fönstren och mannen tänker att det är som ur en gammal film – en finsk socialrealistisk film om hopplöshet och desillusion som man antar människorna var och är anfrätta av. Man sitter i tågkupéer, åker hit och dit och känner en stunds lättnad över att någonting överhuvudtaget är i rörelse. Tåg funderar inte över livets mening för tåg har sina vägar utstakade och nöjer sig med det. Någon annan har lagt ur spåren och tåg ifrågasätter inte riktning eller slutmål. Från punkt A till punkt B – punkt slut!

Pojken sitter tyst en stund och sparkar förstrött med benen som inte når ner till golvet medan han tuggar på bananen. Kvinnan stryker bort en hårtest ur pannan – han får intrycket av att hon verkar vara irriterad. Det är inte mycket till prat mellan dem båda och mannen betraktar dem diskret och försöker föreställa sig vart de är på väg – eller från vad de åker. Hon ser inte ut som om hon hade en man i sitt liv, tänkte han. Det var något livlöst över henne, ögonen såg sällan mot pojken och hon verkade innesluten i sig själv. Hennes axellånga, mörka hår såg trist och tunt ut och hon var osminkad och på det hela gav hon ett ovårdat intryck, tyckte han. Hon var förmodligen i 30-års åldern och såg ut som om livet redan hade passerat hållplatsen utan att ha plockat upp henne. Tragiskt, tänker han och börjar bläddra i Hufvudstadsbladet.

Pojken orkar inte sitta stilla så värst länge och börjar klänga hit och dit på sätet. Det är varmt och julisolens strålar flimrar mellan träden som rusar förbi utanför fönstret. Tåget är av äldre modell och vagnen de sitter i har ingen luftkonditionering. Kvinnan säger till pojken att sitta stilla men uppmaningen verkar bara ge honom ännu mera energi och kvinnan ser ut att resignera. Det går en stund, mannen kastar en blick åt deras håll då och då och ser att pojken håller på att göra kvinnan arg och mycket riktigt – plötsligt tar hon tag i hans armar och trycker ner honom i sätet mittemot henne. Han börjar gråta. Mannen känner hur han biter ihop käkmusklerna. Hon ser på pojken med en hård blick och väser något åt honom. Någonting djupt inne i mannen börjar röra på sig och han sväljer ett par gånger som för att hindra det att komma upp. Hjärtat slår lite hårdare och han försöker koncentrera sig på sudokut han börjat lösa men bilder av en kvinna med en mycket hård blick och mycket hårda nypor tränger sig på och han stiger upp och går till toaletten. Därinne luktar det urin och på golvet runt toalettstolen är det vått och snuskigt. Hur funkar folk egentligen? tänker han medan han riktar urinstrålen ner i toalettskålen. Är folk lika snuskiga därhemma eller vill man passa på att släppa på självkontrollen på ställen där chansen att avslöjas är minimal? Är det något slags behov av revirpinkande som släpps lös? Det är svårt att inte stänka bredvid när tåget kränger och han torkar efter sig. Luktar mäns piss mera än kvinnors? undrar han medan han tvättar händerna under kranen som öppnas med en fotpedal. Han betraktar sitt ansikte i spegeln medan han torkar händerna och tycker att han ser sliten ut. För mycket jobb, för lite luft. Antagligen luktar mäns piss starkare eftersom det är dom som pissar in reviren, så är det ju i djurvärlden och vi är inte annat än djur när vi tar av oss kostymen, tänker han lite cyniskt medan han återvänder till sin plats, lite vingligt p.g.a. tågets krängande rörelser.

Han ser att hon lutar huvudet mot fönstret och stirrar ut och pojken har inte slutat gråta. Han vrider sig i sätet som mask på krok av frustration men vågar ändå inte ge full hals som mannen anar att han skulle vilja göra. Han tänker att det är bara att stå ut, snart är han framme och behöver inte plågas av pojkens gråt. Då hör han smällen och gråten tystnar tvärt! Han ser hur kvinnan sätter sig ner igen och hennes ansikte är rödflammigt. Han reagerar blixtsnabbt och står i nästa sekund framför kvinnan med knutna nävar men med armarna tätt mot kroppens sidor. Hennes ögon är vidöppna och munnen börjar forma ord av protester men han hinner före.

- ”Gör inte om det där!” stöter han fram mellan tänderna.

- ”Vad har du med det här att göra, va? Försök själv sitta med en grinig unge i flera timmar och du ska inte komma här och – ”

- ”Du slår inte ett barn, hör du det? Jag vet vad jag talar om och du beter dig precis som alla kvinnor som skyller sina miserabla liv på era barn som inte har bett om att komma till jorden. Era fega jävlar som inte vågar stå för det ni gör och ni är så förbannat mycket offer och det är så orättvist och jag blir så satans förbannad - ”

Han drar efter andan då han hör en liten röst bakom ryggen och han vänder sig om. Pojkens ögon lyser av skräck. ”Mamma” säger han med liten och darrig röst och mannen känner hur han blir kraftlös, allt rinner av honom och han mår illa. Adrenalinet, som på en bråkdel av en sekund hade pumpat genom kroppen, lämnar honom darrig och det värker i armarna. Han vänder sig till kvinnan igen och ser att hon gråter. Hon sträcker sig efter pojken som snabbt kryper upp i famnen för att söka skydd och han känner sig med ens som en stor och ful gubbe som skrämmer kvinnor och barn men han klarade bara inte av att se sånt här. Han hade alltför många egna erfarenheter av sin mammas hårda fingrar och anklagande ögon för att kunna titta bort när en liten unge blir förnedrad och slagen. Han öppnar munnen för att be om ursäkt men det kommer inget över hans läppar. Ilskan morrar fortfarande djupt nere i bröstet och han vill få henne att fatta att man inte får slå barn, att inte skuldbelägga pojken för att hennes hår var tunt och slitet eller för att hon valt att föda honom till världen. Han tittar på pojken som sitter med huvudet ryckt mot hennes bröst och han skulle vilja säga åt honom att inte låta sig behandlas så dåligt men inser att pojken inte skulle förstå och att en 3-åring har inget val. Barn har inga val, de är helt i händerna på vuxnas godtycklighet och missnöje. Pojken kommer att tvingas hitta egna utvägar att härda ut – det finns alltid utvägar, tänker mannen och går för att plocka ihop sina saker och söka sig till en vagn längre bort.

Med X2000 till Göteborg

Stockholms Centralstation, de två sitter i det vita caféet med bord och stolar av plast. De dricker

apelsinjuice, Pago.

"Vilken tid sa du att tåget avgår" frågar hon.

"Fjorton och tio" svarar han och ser bekymrad ut.

"Vad funderar du på?" undrar hon.

"Jag undrar om vi borde köpa semlor, till reskost."

"Semlor?" Skulle vi inte till restaurangvagnen?"

Han svettas ser hon. Hon undrar av vilken anledning. Klockan är 13.30.

De rör sig långsamt mot perrongen. Han mumlar något om tågmästaren. De är en het augustidag. De väntar

på tåget. Solen gassar i deras ansikten. De talar inte med varandra. Tåget anländer. Liften finns i

anslutning till vagnen längst fram. Restaurangvagnen finns i mitten av tåget. Dit tar de sig inte. Gångarna

i tåget är för smala för hennes rullstol.  De äter sina semlor och håller varandras händer.

Ett gäng tonårskillar försöker ta tåget till Gothia Cup, utan biljett. De blir utslängda i Katrineholm.

"Katrineholm, va fan ska vi i Katrineholm" hojtar en av dem ilsket åt konduktören.

Efter någon timme stannar tåget för andra gången.

"Vårgårda, inte ska vi av i Vårgårda" ropar han till, är grinig och irriterad, av blodsockerblues. SJ beklagar

förseningen i högtalarna. Hon tittar frågande på honom, han tiger.

Efter långa minuter och timmar är de framme i Göteborg.

"Kan du ta våra väckor?" undrar hon.

"Ja, jag tar och jag tar" skriker han.

Hon ser skräckslagen ut denna varma augustikväll i Göteborg.

Tuff Tuff Tåget

Vem reser

men kommer aldrig fram,

undrar Mankel i Kinesen.

Lokföraren och konduktören, svarar han.

Vem minns

allt man glömt,

undrar kvinnan i hösten.

Tåget, röken och skenorna, svarar hon.

Det begav sig på den tiden

marken skälvde under tårna

och hjärtat rös.

Först var röken, svart, ettrig, stickig.

Skenorna sjöng

luften fylldes av stångande järn.

Skorstenen på loket

pekade rakt upp i himmelen.

’Perkeleen kakarat’, ryter mannen.

Sluta!

Använd kälkbacken!

Inte hålvägen för tåg för fan!

Det begav sig på den tiden

luftmassorna ryste,

öron och hjärnan blockerades.

Loket brakade in i hallen,

rätt in, genom väggen

över pelarna, över golvet utan skenorna.

Tio sekunder total tystnad

gapande munnar och ingen begrep.

Tåget rusade in i världens

ståtligaste järnvägsstation,

i mitt barndoms Helsingfors,

och lade sig för evigt i mitt minne.

Det begav sig på den tiden

när tåget inte ännu stannat.

Ynglingens blick möter sin kära.

Med vingar av trenchcoatens fållar

tar han språnget ner till perrongen.

Det begav sig på den tiden

när Tommi med sin kälke,

hamnade under tåget.

När fästmannens rock blev hans död.

Men loket i stationshallen

lämnade människoliven ifred.

Tågen så svåra att minnas,

så lätta att komma ihåg.

Uppgift 3

Guldtackan.

Jag sliter av mig munkjackan och knycklar ner den i en väska som en äldre dam vårdslöst lämnat öppen medan hon hänger upp sin kappa. Sen rusar jag vidare till nästa tomma kupe och slänger mig flämtande ner på den tomma platsen till vänster om mittgången. Hjärtat hamrar och sinusknutan går het. Bröstkorgen känns som om den kunde explodera vilken minut som helst. Jag lägger händerna på magen för att lugna ner andningen. Tar tre djupa andetag och torkar sen försiktigt bort svetten. Herregud - jag gjorde det! Handen glider ner i fickan och jag känner värmen av guldtackan, ett halvt kilo rent guld tynger mot utsidan av låret.

Snabbt slätar jag till håret, drar på mig ett par glasögon och öppnar tidningen. Ok – nu får de komma. Genom tågfönstret ser jag bilen komma körande i full fart in på perrongen . Inte polisbilen som jag väntade. Fan också, faan, fan! En svart bemare med mörktonade vindrutor bromsar in och ut rusar tre mörkklädda män. Snabbt tar jag upp guldtackan ur fickan och petar in den under tågsätet, reser mig upp och försöker gå lugnt framåt till nästa tågvagn, och nästa och nästa.......

Sammetslen röst

In i tågvagnen trängde sig en stor zigenardam. Hon var präktig. Under den tunga sammetskjolen frasade oändligt många lager av tyll när hon mödosamt tog sig fram mellan stolsraderna. Hon ställde ner sin lappade läderväska med en duns på golvet och letade efter grepp när tågvagnen gungade till. Med en stolt blick över sin ofrivilliga publik tog hon sats. En djup och mörk röst ljöd ur zigenardamens strupe och bäddade in hela vagnen i en sång. En sång lika tung som den svarta sammetskjolen. I kupéluften förenades ord och melodi i en böljande finsk klagosång. Den berättade om förlorad kärlek, om en förälskelse som dött ut i en viskning . Bedrövelsen i sin mest drypande form förmedlades genom zigenerskans dånande stämma.

Den slumrande prästen vaknade med ett ryck när zigenerskan kantat nådde hans öron. Med en oförståelse för kvinnans uppträdande iakttog han henne uppmärksamt och aningen förvånat. Prästen hörde en sång om förlust. Förlust av tro, förlust av Gud och förlust av Gud som lät hans livskamrat dö.

Den vackra affärskvinnan ryggade stressat tillbaka när sången började dåna ovanför hennes huvud. Med ögonbryn höjda till högsta irritationsnivå kände hon osäkerheten krypa in under hennes skinn. Affärskvinnan hörde också en sång om förlust. Men i hennes öron spann en berättelse om ett förlorat liv. Livet med ömhet och kärlek hade gått förlorat till ett liv med kapitala värden och luftslott. Alla världens pengar och aktier skulle aldrig någonsin kunna köpa henne rätten till att få bli mor. Hennes liv att ge liv var förlorat och affärskvinnan tryckte sig djupare in i sitt säte för att få försvinna från just då och just där.

I en annan del av tåget skrevs en böteslapp. Åttio euro smakade bra för en när det smakade illa för en annan. Konduktören grymtade till när han fortsatte sin utpressningsrunda till nästa tågvagn. Alla dessa dagar som han utan egentligt mål gick fram och tillbaka i ett rusande tåg, blev trots allt en gnutta ljusare när han lyckades knipa en snyltare. Det kallades maktens sötma. Med resoluta steg gick han vidare mellan sätena och röntgade samtliga passagerare med sin knivskarpa blick. Vad han inte visste var att i nästa vagn väntade en sanning. En sanning i melodisk form som skulle snöra ihop precis allt det som konduktören hemlighållit från sig själv. Det var sanningen som skulle avslöja precis allt det gjorde honom själv till en snyltare på hans egen färd genom livet. Förlust av liv, hopp och kärlek skulle nå konduktörens öron och väsa allt det som fått stå kvar på perrongen när han störtat vidare. Men hans nöjda flin stelnade i ett häpet grin när dörren svängde upp till nästa vagn och befriade sången som ännu bullrade från zigenarkvinnans lungor. Sanningen kvävdes. Och den fick åttio euro i böter.

HEM FRÅN REHAB

Den var dold

stadens hypnotiska blick

bakom ihållande duggregn

Tv-tornet halvt försvunnet i dis

Bussen som stod och surrade

utanför komplexet just när jag steg ut

blev en lucka att slinka igenom

undan dess grepp

och inte ens flickan som stegade

högklacksklapprande

i kortkort och vadareleganta

leggingsben genom vänthallen

fick mej att avstå

från att ta ett tidigt lokaltåg

märkligt pigg av take-away kaffe

och ett halvt kamwienerbröd

överraskande hemma

bland folk som verkade vara bara

vad de var, inte som ofta på IC och Pendo

öververkligt glamorösa, effektiva

Till och med dunsten av piss,

tobak och otvättade kläder

just där jag råkat placera mig märkligt uthärdlig

tills jag efter Sjundeå kunde sicksacka fram

och inta två bänkar vid framväggen

som i en farande kokong, och älta

minnets slantar som hur man än vände på dem

alla tycktes präglade med samma bild

av någon med ljust slängigt halvlångt hår

rak blick, tandlucka

och namn som en förbjuden

karamell i munnen.

Tågresan

Uppgift 3 T Å G R E S A N esra

Min sittplats för tågresan har jag fått i en vrå och det är jag glad för. Nu kan jag i lugn och ro läsa en nyutkommen roman som jag lovat att recensera i en dagstidning. Det är meningen att recensionen ska vara klar när jag återvänder om fem dagar.

Jag svingar mig uppför trappstegen, finner snabbt min plats och lägger datorväskan på hyllan. Vart jag är på väg? Jo, till min goda vän Mardy som bor fyra timmars resa härifrån. Vi ska gå på teater men också vara ute och promenera under julens mellandagar. Om vädret tillåter, ja.

Så skönt att ingen plats är reserverad vid bänken mittemot, då kan jag låta mina rosenröda sockfötter vila på sätet. Bekvämt. Jag tar förstås ner dem, när konduktören kommer.

Nu sätter tåget i gång, eller avgår som det så högtidligt heter.

Någonting mer rogivande än en tågresa finns inte – det enformiga småvaggandet och det entoniga ljudet, lite som en melankolisk psalm. Och landskapet, det platta, som kommer på nytt och på nytt och svischar fort förbi. Ingenting som är påträngande. De ynkliga stationshusen i grått och beige susar vi stolt förbi.

Nej, nu måste jag börja läsa. Hoppas boken är spännande. ”Plikten framför allt”, det var visst valspråket för en svensk kung i tiden. Inte kan jag börja läsa hos Mardy, kan bara fundera och sen få ihop en kort recension, i värsta fall bara en bokanmälan, ifall jag inte själv har några åsikter om bokens innehåll.

Efter några minuter är jag nedsjunken i romanen både fysiskt och psykiskt. Glömmer omvärlden. Enligt baksidestexten handlar det om ett ouppklarat mord. Jag hoppas det inte är alltför blodigt och i detalj beskrivet. Jag har alltför stark inlevelseförmåga, brukar mina vänner säga.

Underligt vad jag känner mig iakttagen. Vem kan det vara? Jag fortsätter ändå att läsa, det är så spännande. Efter en stund tar jag en snabbtitt runtom. Två äldre damer sitter på andra sidan gången mittemot mig De tycks lågmält samtala och småskrattar ibland. Snett mittemot mig på andra sidan är två herremän parkerade, smakfullt klädda i mörk kostym och slips. De är förvånandsvärt lika, håller samma allvarliga min, verkar förstenade på något sätt och tittar tigande ut på landskapet som är gråslaskigt och tråkigt.

På min sida, sitter två unga flickor som verkar trötta, ja, hängiga, den ena med ryggen mot mig. Månne de har festat, kanske knarkat? Längre bort sitter en tvåbarnsfamilj. Ovanligt tysta tycks deras ungar vara, men det är ju kväll så. Inte har jag zoomat in något terroristansikte, om nu sådana finns.

Jag fortsätter att läsa, men har fortfarande svårt att koncentrera mig. Så fort jag sänker näsan ner mot boken anar jag en blick – eller är det två som tittar på mig? Mitt sjätte sinne säger mig att det är någon med ”det onda ögat” som iakttar mig.

Det är bara inbillning intalar jag mig och fördjupar mig i boken, som egentligen är en deckare och alls ingen roman. Det ouppklarade mordet nystas upp steg för steg. Jag tittar som hastigast upp, och då vänder sig de förnäma och allvarsamma herrarna bort. Har de glott på mig medan jag läste?

Jag tar ett par tuggummin och börjar idissla. Ingen reagerar på det, inte ens de äldre damerna, fastän jag tuggar lite som ungdomar gör, stort och smaskande. Jag tar ner mina rosa sockfötter från sätet. Ingen tycks heller lägga märke till det. Men kanske det var mitt halvliggande som irriterade herrarna, de är kanske är lärare eller präster. Möjligen munkar.

Jovisst är det olämpligt och lite vulgärt att halvligga så där. Men det är så vilsamt. Dessutom är konduktören i antågande, han är strax här. Han sparade sin kontroll tills tåget precis just tog upp nya passagerare. Men ingen ännu till platsen snett mittemot min. När konduktören gått, lägger jag upp höger fot och gnider den, de får tro att jag har värk. Fortsätter att läsa och intalar mig att alltsammans är bara inbillning.

Efter några minuter är jag tvungen att bläddra tillbaka, minns inte vad jag har läst. Har inte förstått, eller varit tankspridd. Jag är säkert inbillningssjuk. Det har varit en jobbig helg med bjudningar, mat och kaffe och livligt umgänge varenda dag. Jag är nog överansträngd.

Nu ska jag helt koppla av, inget läsande. Också det är ansträngande, eftersom många andra tankar och känslor tumlar om i min hjärna. Jag gömmer ansiktet bakom min jacka som hänger på sin krok. Här ska sovas.

Visst är det skönt med tågets jämna vibrationer och hjulens dunk-dunk. Det inger trygghet. Mycket tryggare än flyget, ja, också mer rofyllt än på båtfärjorna, så är det. Ändå kan jag inte slappna av. Det är som om någon smygtittar på mig och på min dataväska på hyllan

Spioner!

Inbillningssjuk. Du har så livlig fantasi, fick jag höra redan som barn.

Försöker igen slappna av. Föreställer mig att jag är en björn som gått i ide. Dunk-dunk, dunk-dunk, dunk-dunk. Mitt hjärta slår i samma rytm som tågets dunk-dunk. Slappna av, slappna av, upprepar jag som ett mantra. Det är bra för mig att kunna gömma ansiktet och jag blir lite småsömnig. ”Han låter mig vila på gröna ängar, han för mig till vatten, där jag finner ro”. Lugnade ord ur bibeln kanske också kan hjälpa.

Nej, det här går inte. Jag kikar hastigt fram ur mitt gömsle. Jo, de där zombierna vände strax på huvudet. De hade naturligtvis iakttagit mig. Vad har de för planer? Jag tar fram en läsk och ett par smörgåsar med medwurst och saltgurka på. Antagligen har de noterat det, då också de två börjar mumsa på smörgåsar. Som pålägg har de hårdkokta ägg med ost. Och luktar det inte anjovis? Vilken lukt! Mina goda smörgåsar börjar smaka som deras. Hur kan två fina herremän inmundiga sådana där stinkbomber på allmän plats! Det är hänsynslöst. Fyra smörgåsar var, dessutom. Och inget att dricka till. De kommer att storkna av törst. Har de månne varit på begravning och fått vad som blivit över? De är ju så allvarliga och tysta.

Nu gick de till restaurangen härintill. Kan inte tro att de dricker öl, på sin höjd lite svagt te. Jag slapp smygtittarna för en stund. Bäst att gå på vessan, jag har länge hållit mig. Nu kan de inte ta min dator, ifall det är den de hyser begär till. Jag vänder på den, så att de inte ser namnetiketten. De kan snabbt komma tillbaka, vem vet.

-----

Jo, så klart sitter de redan på sina platser och tittar ut genom fönstret. Jag snappade upp några ord på engelska när jag gick förbi, någonting om vädret som är regnigt och grått. Såg också att de tittade på fotografier med stort allvar.

De tycks vara två snåljåpar som inte nänns äta i restaurangen. De kanske var dit och bad om att få vatten att dricka. Jag tror de är i min ålder, runt fyrtio. Själv äter också jag medhavt, men då jag är glutenintolerant vet jag att det är svårt att få mat för mig här. Jag gömmer mig bakom en dagstidning och tittar som hastigast på dem när jag viker över till en ny sida. De tittar genast bort.

Det hettar i mitt ansikte, ett tecken på att jag är upprörd. Tidningen ger ett bra skydd, men jag orkar inte lusläsa den. Istället halar jag fram boken och lyckas fördjupa mig en god stund. Ser att de två mystiska männen äntligen börjat prata med varandra. Likaså hörs det ljud från familjen längst bort. När barn blir stressade och trötta kan de bli högljudda. De skriker ju!

Tystnaden var mer spänningsladdad. Nu börjar folk uppträda mer naturligt. För visst uppträder vi alla på något sätt, eftersom vi har publik. Jaha, tåget stannar. In i kupén kommer två nya. Snett mittemot mig har en fastsatt platsmarkering länge väntat på sin passagerare. Det är en hon, en studerande som genast tar fram sin dator och börjar arbeta. Jag tar ner min rosenröda fot från sätet bredvid hennes.

Men herregud! Nu storbligar de två herrarna på mig med glada pepparkornsögon. Det hade jag inte väntat mig. Vad vill de mig, egentligen? Känner de igen mig på något sätt? Du milde! En av dem reser sig och kommer hit. Han har två böcker i handen.

-Excuse me. Will you please come over to our side for a chat. Vi can nog tal svensk å, säger han och ler.

Hm, han pratar en blandning av engelska och svensk dialekt. Jag ser att han håller Mormons bok i handen. Tvekande svarar jag ja och följer med, inte vill jag störa flickan med datorn. Han presenterar sig och sin tvillingbror, och jag tycker efternamnet Backstrom verkar bekant. Det finns i min fars släkt, där de flesta emigrerat till USA. De hette Bäckström när de for, men min farfar tog ett annat efternamn och blev kvar i Finland.

Det är från Amerika de kommer – från Utah, berättar han. De har gravsatt sin farfars bror, som inte är mormon. Hans urna har lagts ned och några äldre släktingar var med under ceremonin. Dessutom hölls ett större släktmöte efteråt, dit också jag skulle bjudas in per telefon.

Tur att de inte nådde mig, tänker jag då, inte skulle jag ha farit. Umgås inte alls med min fars släkt, sedan pappa ratade min mamma för en annan.

Han visar mig Mormons bok och frågar om jag känner till den. Bara lite, svarar jag något avogt. Tänker han försöka omvända mig? Han berättar att de två är utsända att informera om mormons lära, att de lever singel för att helt kunna ägna sig åt sitt missionerande. Han visar på ett foto i ett album.

- This is you, Maj-Viol, isn´t it?.

- Yes, it´s me, svarar jag och blir blossande röd.

Fotot är taget för 20 år sedan, då jag blev student.

- We are cousins aren´t we?

Jag nickar småleende.

- You may have noticed that we have looked at you, haven´t you?

- Not at all, svarar jag vänligt. Vi är småkusiner då. Vad heter det på engelska?

- Jag veit int, säger han. Kanstji second cousin, säger han skrattande.

Hans bror tar till orda och säger att de lärt sig svenska av sin farfar som emigrerade för åttio år sedan Han närmar sig hundra nu och är rätt pigg för sin ålder. Han var med på begravningen av sin bror i Utah, men orkade inte resa hit till Finland.

- Er daddy då, kunde inte han komma?

- Nä, he sent us.

Jag får ett foto på tvillingbröderna och ser att de har vissa likheter med min far, som också han har brunsvarta ögon och mörkt hår. De visar foton på sina två systrar med familjer och foton på sin far och mor.

Jaha, det var alltså för att de vagt känt igen mig som de smygtittat på mig. De skämdes förstås för att så närgånget ha iakttagit mig. Jag kunde ha varit en helt okänd en, inte alls en släkting. Men då de säger att de känt igen mig på mina smörgåsar börjar jag storskratta. Jag skrattar ut all min spänning, skrattar onödigt länge.

Jo, på släktbjudningen hade någon sagt att Maj-Viol gillar smörgås med medwurst och saltgurka. Och det blev det slutgiltiga beviset på att jag var deras småkusin, eller syssling. De frågar om de får besvära mig med en sak -- mot betalning, förstås. Det gäller deras farfars brors grav.

Jag anar oråd och bligar avvisande på dem.

Vid släktbjudningen fick de reda på att jag bor bara femton kilometer från gravplatsen och alla andra femtio kilometer eller mer. Dessutom är de gamla och orkar knappast sköta graven mer än fem år, trodde de.

- Sku du, Maj-Viol mot en avgift på 60 euro i åre kunn köp och lägg flowers på graven på såmarin och på hööstin?

- Jag har ju ingen bil, mumlar jag. Det går förstås bussar, så kanske. Hur många år då?

- I tjugo år, hadd vi tänkt.

De plockar fram tusentvåhundra euro i hundrasedlar och överräcker åt mig. Eftersom det är dags för mig att stiga av, har jag ingen tid för tvekan längre. Jag hämtar dataväskan och lägger sedlarna under datorn.

Vi skakar hand och de tackar mig varmt för min vänlighet. De ska be för mig, och ifall jag inte är döpt kan de företa ett symboliskt dop för mig därborta i Utah vid SALT LAKE. Jag har inte tid att undanbe mig dop, Mardy står vid stationen och väntar. Jag vinkar åt dem och skyndar iväg.

- Välkommen, Maj-Viol! Jaså, du har Mormonboken med. Ska du börja missionera, säger hon skrattande och ger mig en kram.

- Du, jag har mycket att berätta.

- Det syns på dej, du darrar ju i hela kroppen.

Vi stiger in i bilen och jag drar en lättnadens suck.

Uppgift 3, Slummer

Jag känner mig lättad då jag äntligen ser ljuset av tåget en bit därifrån. Kursen tog längre än vad jag förväntade mig och jag var lite rädd för att jag missat tåget hem. Men där kommer det nu och medan det saktar in föreställer jag mig att jag sitter framför tv:n och ser på någon romantisk film medan jag dricker en kopp te eller varm choklad. Tåget är en av de äldre modellerna och dörren gnäller lite extra då jag öppnar den för att stiga på tåget. Men bänkarna är mjuka och tåget känns varmt och hemtrevligt. Nöjt sätter mig ner och tittar ut genom fönstret på snöflingorna som faller. Efter en stund kommer konduktören, jag köper min biljett och lutar mig sedan tillbaka för att sova lite, det är trots allt ett par timmar för vi är framme.

Plötsligt stannar tåget med ett ryck och blir alldeles mörkt. I mörkret hör jag hur dörren till tåget gnäller till och hur någon stiger på. Vem stiger på här, mitt i skogen, funderar jag för mig själv. Men intalar mig att tåget kanske fått en tekniskt fel och att någon tekniker kommit för att fixa felet. Men personen som kommer in i vagnen ser verkligen inte ut som en tekniker. Det är en medelålders kvinna iklädd i en lång kjol och en tjock vinterkappa. Kvinnan bär på en massa plastpåsar och luktar lite surt. Hon sätter sig ett par bänkar bakom mig och hostar till lite.

Strax är ljuset tillbaka igen och tåget börjar sakta rulla vidare. Kvinnan bakom mig mumlar något för dig själv. Det låter nästan som en bön eller besvärjelse kanske. Hon gräver i sin påsar och jag känner hur den sura lukten blir intensivare. Den sticker i näsborrarna och jag försöker diskret att kika vad det är som luktar så äckligt. Kvinnan håller i en blodig hand och i påsen kan jag se bitar som liknar delar från en människokropp. Jag vänder hastigt huvudet tillbaka, hoppas att hon inte upptäckt att jag sett vad hon har i påsarna. Men i samma stund jag tänker tanken hör jag hur kvinnan stannar mitt i en rörelse. En stund är hon totalt tyst och stilla. Men plötsligt hör jag hur hon kommer närmare och närmare. Jag sluter ögonen och låtsas sova, men känner ändå hur hennes sura lukt sprider sig runt mig och kväver mig inombords.

Tåget stannar med ett ryck. Jag öppnar ögonen och ser mig omkring. Det är ingen där och tåget är framme på stationen. Var det bara en dröm. Lättad stiger jag av tåget och börjar promenera hemåt. På perrongen står en kvinna med en massa påsar. Då jag passerar henne kan jag känna en sur lukt som hela tiden blir intensivare.

Meeow, Uppgift 3

Jag ser dig sitta på din plats, kokett
Din urringade blus väcker min lust
Vet inte vem du är, jag såg dig just
Men så du gör med mig, mitt blod känns hett

Jag tänker: du är min varenda dag
Vi två hör ihop, det ser jag klart
Ibland så möts vår blick med välbehag
som om du frågar mig: Vi ses väl snart?

Ibland funderar jag vad du gör sen
när tåget lämnar dig och kör iväg
när varje dag du säras från din vän
och ingen av oss vågat ta ett steg

En dag har du en vän av snorkig sort
Han kom emellan oss, så han ska bort