Johan

Vi går ner till stranden för att ta en promenad. Solen skiner och vattnet skiftar i grönt. Johan är dagen till ära klädd i vit skjorta och svart väst. Skorna ser slitna ut. Han tittar runt sig och har svårt att se något han känner igen.
- Vad är detdär för stor tegelbyggnad? frågar han.
- Det är länsfängelset, det äldsta i landet. Det är för det mesta överfullt, svarar jag. Och dyrt för samhället att upprätthålla.
- Varför måste samhället stå för det? Skicka dem till Sibirien, det gjorde man förr.
- Med dagens sparkrav kan det säkert bli aktuellt igen. Den som lever får se.
Vi vandrar vidare och passerar ett båthus med en flatbottnad eka. Den får Johan att berätta om sitt liv som fiskare. Jag lyssnar med intresse och njuter av hans något ovanliga betoningar. Hans morfar var från Östergötland och språket skymtar ännu fram hos dottersonen. Johan kanske också liknar sin morfar. Jag tycker att han ser så nordisk ut med sin raka näsa och lysande blå ögon.
- Jo, du fiskarlivet var ingen dans på rosor. Fjärden var grund men det fanns ändå många olika fisksorter. I dag äter man inte alla de sorter vi tog vara på men mycket användes ju också som agn och bete. Vi fiskade id, braxen, gädda, abborre och mört. Mörten blev bete i katsorna. Iden var god då hustru min stekte den i ugnen. Jag fiskade med not, ryssjor, katsor och videkassar. Som barn var jag med då far fiskade med gångnot. Det var spännande. Man fiskade i lag på fyra, ja ibland åtta gubbar. Det var ett sätt att få fisk på grunt vatten. Noten var lång cirka 20 famnar. Den rodde man ut i en ganska stor julle men inte längre från land, än att gubbarna bottnade. De hade på sig skinnbyxor, som höll dem någotsånär torra då de steg ur båten och la ut noten. Den drog de mot land medan de skrek och hojtade för att jaga upp lata gäddor. Fisken samlades i mitten av noten. Den kallades päran.
Jag försöker föreställa mig hur det gick till men det är inte lätt. Johans liv hade inte heller varit så lätt. Han blev änkling med två barn men gifte senare om sig och fick en ny kulle med barn. Men hans humör var det inget fel på. Han log ofta och hade lätt till skratt. Nu brister han ut i fröjd över skyskraporna vi plötsligt möter på vår väg längs stranden. Det är det nya bostadsområdet vi passerar. Han tycker det ser för tokigt ut. -
- Vem vill bo så högt upp i luften? - Tänk när man ska ut på dass. Ha, ha ha det kunde gå på tok många gånger. Tacka vet jag fiskartorpet på Risö där jag bor.
Dit är det ganska långt att gå. Jag har sämre kondition än Johan och vänder om för att gå mot stan igen. Han vinkar glatt och svänger med sin svarta hatt.
- Hej, vi kanske snart får en ny pratstund. Jag ska gå hem och se om Lisa har rökt braxen idag, säger han och vandrar vidare.
Av Risö torp finns bara stenfoten kvar och på fjärden nedanför brummar skördetröskorna där Johan, hans far och farfar fiskade. Nu, du - Johan var min mormors farfars morfar.