Här längtar de unga bort medan de äldre stadgat sig med sina avkommor, ytterligare en generation som kan tillbringa sin barndom i trygghet, tonårstid med att längta bort och sin vuxna ålder på annan ort, med en visshet i hjärtat om att de aldrig mer behöver återvända.
Den första morgonen i november är det rått men inte kallt, och höstens jordiga dofter har gett vika för underlig luktlöshet med bismak av metall och kyla. Vi ser ut genom fönstret och det är grått ute, allt är grått, träden är grå, husen är grå, asfalten är grå, grusvägarna är av någon underlig anledning inte längre bruna utan grå. Gräsen är grått och ljungen utanför fönstren och dörrarna lyser obscent rödlila, som små fyrar i mörkret leder de invånarna hem.
Luften är disig och det känns som att man kunde ta på den.
Vi går ut. Längs med den grå asfalten promenerar vi, passerar bostadshus och barrträd i mängd och massor. Det är tyst, så väldigt tyst. Det är knappt någon trafik här, och det enda livstecknet vi kan höra kommer från enstaka gårdar där mammalediga kvinnor är ute med sina avkommor som skriker mer eller mindre oartikulerat.
"Vissa dagar," berättar jag, "är det så tyst och stilla här. Speciellt om somrarna brukar jag ta tekoppen ut på altanen på morgonen. Där sitter jag och njuter - och så släpps grannens ungar ut på gården där de sedan härjar och lever rövare resten av dagen. Det var den friden."
Vi promenerar vidare, nu har vi kommit till ett mer öppet landskap med åkrar och ängar på bägge sidorna. Åt höger skymtar riksvägen bortom åkrarna, vars grödor för länge sedan skördats. Jorden ligger tung och mörk och förstärker det trista intrycket. Man blir trött här, man blir så fruktansvärt trött av att det är så tungt och trist och grått och tyst.
"Det här är den sortens ställe där man önskar att det var sommar för evigt," gissar du. Jag ler.
"Det var det också när man var barn. Sommar och kristallklar vinter, precis lagom kallt och med massor av snö att bygga snögubbar av. I högstadieåldern blir det plötsligt oktober, och så november, och de tar aldrig slut annat än för ett par veckor, känns det som."
Vi har gått länge nu och landskapet ändras inte. Några kilometer bort ligger dock älven, och följer man den förvillar man sig bort från civilisationen, man kunde antagligen gå i dagar utan att se någonting annat än älvens smutsbruna vatten och åkrarna runtomkring.
"Vad gör unga människor här? Annat än väntar på någonting bättre?" undrar du.
"Dom blir religiösa, datanördar eller knäppa. Mycket annat kan man inte. Och så längtar man hela tiden efter femtonårsmopeden, artonårsbilen och så studietiden på annan ort."
Vi vänder om och går samma väg tillbaka, förbi åkrarna, bostadshusen och barrträden, förbi allt det tunga och tysta och grå. Precis innan vi kommer hem igen, till det gula huset på en liten väg ingen vet finns, kommer jag att tänka på någonting. Och det spelar ingen roll hus tråkigt det här stället är, hur deprimerande och dött och avsomnat, så finns det en sak här som jag inte sett på något annat ställe. En enda sak som man bara ser i höstmörkret och som gör mig så kvillrande glad att det nästan är genant:
"Men vet du," säger jag triumferande, "på kvällen är himlen här ovanför fullspäckad med stjärnor! De glimmar över grannens hus och över vårt, de blinkar åt dig och du blinkar tillbaka där du går på din tråkiga kvällspromenad, och när du möter folk som är ute med sin tråkiga golden retrievers så ser du i deras ögon att även de har sett stjärnorna och blinkat åt dem. Och stjärnorna har blinkat tillbaka."
3 kommentarer:
Jag har ingen aning var platsen du beskriver finns, men jag vill verkligen inte flytta dit. Du får mig att verkligen känna tristessen och hur grått allting är. Gillar att det skapar en stark känsla i mig. Uppskattar också avslutet med stjärnorna, det gav känsla av ljus i mörkret (vilket ju också stjärnor gör så det kan tolkas på två sätt).
Gillar detaljer som den om lysande ljungen.
Vem är personen jaget talar med? Någon på besök (de verkar ju först sitta hemma hos berättaren)?
Min avsikt är att försöka ringa in vad jag tycker fungerar och sånt som jag undrar om det kunde utvecklas. Men utveckling är ofta en smakfråga och du får naturligtvis välja att inte tycka att jag har rätt Med det sagt: En fin text med både ljud och tystnader. Upprepningstekniken i början med allt det grå ger en viss (skön och icke så skön) stämning. Den plats som beskrivs snarast kryper upp på mig och rent av kletar sig fast. Det är fint med allt det grå. Fascinerande att grått kan kännas färgsprakande. Miljön blir levande och får definitivt liv, närmast en personifikation (alltså i detta fall miljön som om den var en person). Samtidigt är tystnaden såväl tryckande som välkomnande. Ett fint påstående som jag sammanfattar här är att man blir religiös eller annars bara tokig av alla uppdämd längtan. Texten är avskalad, vissa småord som ”så” kunde eventuellt strykas för att ytterligare skala av. Du kunde gärna ha tagit ut svängarna mer med stjärnorna. Det finns där, man känner att det kunde utvecklas till något större, betoningen på hur man räddas från det gråa. Personerna blir i all sin enkelhet påtagliga. En från trakten och en betraktare. Jag tycker om att det i högstadieåldern blir oktober och november. Dvs. en tidsbeskrivning som är förnyande och spännande. Överhuvudtaget välfunna bilder.
Känslan jag får är att berättaren är en ensamvarg, gillar inte skrik och skrän. Berättaren verkar ha förlikat sig med staden ( jag tror jag vet vilken...) och har själv tagit en grå ton, som om hon har smält in i omgivningen - kanske för att överleva?
Slutet ger ändå en känsla av att det finns en sfär av renhet och klarhet i allt det grå - stjärnhimlen. Och den stjärnhimlen lyser på alla grå platser runtom i världen.
Skicka en kommentar