Han har numera alltid en lampa i fickan, omtänksamt tillhandahållen av en engelsk kommissionskamrat. Här på hotellet kan det nämligen när som helst kvällar och nätter hända att ljuset slocknar, och det är en signal att snabbt ta sig ner i valven på källarplanet. Igen kommer planen över från Mallorca för att släppa ner så mycket som möjligt av sin dödliga last. Nu är bombrädssaldot redan uppe i 35 sedan han anlände (vid 57 slutar han sedan att räkna). Men Bruno Fredrik som i de positioner han haft är van att ha överblick och beskriver sig som en fatalist, går lika ofta ut på balkongen för att iaktta skådespelet: bombkrevader, luftvärnseld (”anti-airennekanoner”), ambulanssirener. I ett av breven beskriver han att en del av stjärnorna på det sydliga firmamentet ser ut att röra sig och skjuta fart: det är republikens små jaktplan som ger sig på bombplanen och, ännu denna gång, driver bort dem. Han tycker inte heller om tanken på att kvävas ihjäl nere i ett trångt skyddsrum; i staden har det hänt att hela byggnader rasat ner och begravt alla som befunnit sig i källaren.
En av dem som mötte honom beskriver hans uppenbarelse som grovt byggd och ärrad bland de mer polerade delegaterna från sydligare länder och drar paralleller till finsk seghet. Foton visar en kraftfull haka, kort vågigt hår och näsborrar man kan tänka sig vibrera av energi. Blicken rak och genomträngande, ett litet leende. Respektingivande, medveten om att han klär i uniform. Samtidigt en viss vänlighet och värme över anletsdragen. Egenskaper man kan utläsa är auktoritet, ett samlande grepp, medmänskligt patos (”detta är inte krig, det är mord!” om bombningen av lilla oskyddade Figueras på ditresan från franska gränsen – tyvärr bara en föraning om vad som förestod), galghumor (på en fråga om hotellet hade bombskydd svarade han att paraply medtagits). Å andra sidan säkert fåfänga, hypokondri (må kanske ursäktas en man i hans ålder på ett krävande uppdrag), svaghet för beröm som kanske ibland är smicker. Genom tidigare bakslag i sin karriär är han kanske extra mottaglig (”nog fick jag komplimanger, men ända till Spanien måste jag ju komma efter dem”). Glimtar av vilka ambitioner han en gång haft finns i en ”skämtsam” julklapp han nämner från julaftonen i Valencia: en ”väldig färgpenna” som ska föreställa en marskalksstav, och på resan till Madrid blir han i slottet Escorial ombedd att sätta sig på Filip II:s annars strängt avspärrade tron.
Intressen: han älskar tydligen spa-vistelser, också under rätt långa perioder utan hustrun, diva Aino. Ibland bönfaller hon nästan bittert honom efter flere sommarmånader att komma hem. Och man kan inte undgå att märka vartåt den genomträngande blicken och överblicken ofta riktas: han noterar spanjorskornas trots karga förhållanden målade läppar, brinnande ögon och väl utförda ”koiffurer” och nämner många tjänsteflickor på hotellet och i värdshus vid namn, och ett möte med en vacker (men smutsig) zigenerska som ammar sitt barn. Han finner Valencia ”intressantare” än Barcelona i alla avseenden förutom vad gäller kvinnorna som i B. enligt honom är charmantare. Och kommissionens ”mascotte”, den oumbärliga mademoiselle Boisseau, nämns ofta.
Ekonomiskt sörjer han för de sina: han tecknar liv- och invaliditetsförsäkring, och nämner sakligt att olika ersättningar utfaller beroende på ifall man blir svårt sårad eller förlorar ett öga, ett öra eller en lem. Annars garanterade den statliga pension han åtnjöt väl en viss standard. Men inte mer än att han med smått dåligt samvete till låga priser beställde paletå och kostym med medhavd valuta av lokala skräddare.
En vän var väl åtminstone minister Rudolf som förmedlat uppdraget till honom, en man som i riksdagen haft modet och omdömet att kalla Hitler ”en galen hund”. Och de där Carstensens i Köpenhamn han skulle pusta ut hos på återresan.
Men överallt i breven skymtar de, barnen, ofta små flickor: som offer i fasliga tal för bombningarna, lekande med dockor på gatan där natten innan bomber fallit och tagit med sig ett halvt hus och kanske andra mödrar och barn, som ”fattiga i Madrid” som han skänker skorpor eller sardiner åt, som inslag i de desperata flyktingkolonnerna från Barcelona i januari ´39 (”kärror, fullastade med små sovande barn tryckande sina trasdockor mot bröstet, barn ledande vid rep magra getter och kalvar, andra drivande fårskockar framför sig”). Längs med uppdraget ser han dem: ”dagligen skänka vi åt små barn och bleka kvinnor choklad, socker, kex, te, mm.” I Valencia köper han en docka åt en liten flicka ”som stod framför en fönsterruta och såg på den begärligt”.
De drabbade barnen kryper, under allt annat dramatiskt som händer, småningom in under skinnet på BF, och sliter i hans hemlighet, baksidan av vad som hände 20 år tidigare: hans bombnedslagsplötsliga romans, snabba skilsmässa (på den tiden!) och nya äktenskap med diva Aino. I utgåvan av Ainos brevväxling heter det att Brunos tre barn efter skilsmässan flyttade (varifrån?) till fadern på Nylandsgatan; i själva verket flyttar den övergivna hustrun Nina med barnen (av vilka storasyster Gunnel då är 12 år) till Åbo, men är ett år senare död. Tbc, sa man. Och diva Aino hade inte alls tänkt sig rollen som styvmor. Det tog sig väl småningom, men ännu 1926 kom hon inte till Gunnels bröllop.
Till Aino köper han i Barcelona ett stort silverfat med don Quijote till häst, till Gunnel ett mindre med en dansande Carmen. Några dagar senare faller en bomb ner i butiken.
