Seglen vajar i vinden,
men inte på havet, utan på land.
Ändå omringar havet oss, är en del av livet.
Fast kanske inte så stor del,
som hos våra grannar.
En bit ifrån kan vi höra en dov smäll,
klockan är två.
Vi vandrar över broarna,
Hur många är de?
En, två, tre, fyra
FEM.
Men bara tre som man får köra på.
I centrum i alla fall.
Det är höst och ganska tyst,
förutom skvallret förstås,
på små orter tystnar det aldrig.
Men kanske de är bara så det är.
För här vet alla vem du och jag är,
förrän vi ens vet det själva.
1 kommentar:
Min avsikt är att försöka ringa in vad jag tycker fungerar och sånt som jag undrar om det kunde utvecklas. Men utveckling är ofta en smakfråga och du får naturligtvis välja att inte tycka att jag har rätt Med det sagt: så tycker jag om segel som vajar på land. Det är oväntat. Allra bäst tycker jag om smällen och skvallret för i båda blir det en viss sorts ljud i texten. Det bränner till och man hör hur det låter. Jag funderar lite över formen på texten, har du tänkt mycket kring raddelningen? Ska det vara exakt så här eller kan texten ha annan raddelning, kan den rent av skrivas som kortprosa? Alltså utan raddelningar. Och då kanske också byggas ut, kanske fler ljud i den lilla orten. Samtidigt är det fint med det diktaktiga i din uppställning – jag undrar mest över hur texten skulle fungera om formen var en annan. Du kunde också utveckla det konkreta mer, välj en konkret bro att gå över, ett konkret skvaller att avlyssna. Du har det konkreta och det kan utvecklas, alltså finnas mer av framförallt. Jag tvekar, men undrar om jag inte känner igen den lilla orten, troligen är det seglen och broarna som får mig att misstänka platsen. Det är därför fint att du med enkla medel lyckas ringa in orten.
Skicka en kommentar