Countdown

Jag måste rusa, hemskt ledsen.

Tiden sitter redan fastspänd i en neongrön rymdraket och motorerna varvar

Ser du hur det glöder på marken? Det är bråttom!

Du, jag tar bara med mig min blommiga sommarklänning

och påsen med mandariner kan vara bra att ha som färdkost

fastän tiden sa att resan inte tar så lång tid –

hur ska man tolka det?

Snälla! Lova att du inte rakar dig under tiden jag är borta!

Ska vi slå vad om hur långt ditt skägg blivit sen?

Den som vinner får bestämma hur julgranen ska se ut nästa gång.

När? Tja, det får tiden visa.

Jag har aldrig åkt i rymdraket förut...undrar om det finns tillräckligt med dricksvatten ombord?

Glöm inte att köpa kanel till risgrynsgröten, äskling!

Är du säker på att du klarar dig nu?

Har du sett min telefonladdare förresten? Batteriet är nästan tomt.

Jag slår en signal när jag är framme, ok? Och du, den där senaste statusuppdateringen du gjorde –

var det nödvändigt?

Jag hittar inte telefonladdaren och nu hinner jag inte leta mera

måste iväg, tiden rusar

Se det så här, älskling; no news are good news.

En vanlig mans tågresa en vanlig dag

Med ett ryck sätter sig tåget i rörelse. Kopplingarna mellan vagnarna gnisslar som i protest och långt där framme ryter loket och spyr ut svart rök. Det kränger till när tåget byter spår och en plingande signalstolpe svischar förbi det öppna fönstret. Luften står stilla i kupén, kvalmig och grå. De en gång gröna gardinerna är solblekta och luktar damm. En kvinna med sitt lilla barn, en pojke som kan vara runt 3 år, sitter och skalar en banan. Solen lyser in genom de smutsrandiga fönstren och mannen tänker att det är som ur en gammal film – en finsk socialrealistisk film om hopplöshet och desillusion som man antar människorna var och är anfrätta av. Man sitter i tågkupéer, åker hit och dit och känner en stunds lättnad över att någonting överhuvudtaget är i rörelse. Tåg funderar inte över livets mening för tåg har sina vägar utstakade och nöjer sig med det. Någon annan har lagt ur spåren och tåg ifrågasätter inte riktning eller slutmål. Från punkt A till punkt B – punkt slut!

Pojken sitter tyst en stund och sparkar förstrött med benen som inte når ner till golvet medan han tuggar på bananen. Kvinnan stryker bort en hårtest ur pannan – han får intrycket av att hon verkar vara irriterad. Det är inte mycket till prat mellan dem båda och mannen betraktar dem diskret och försöker föreställa sig vart de är på väg – eller från vad de åker. Hon ser inte ut som om hon hade en man i sitt liv, tänkte han. Det var något livlöst över henne, ögonen såg sällan mot pojken och hon verkade innesluten i sig själv. Hennes axellånga, mörka hår såg trist och tunt ut och hon var osminkad och på det hela gav hon ett ovårdat intryck, tyckte han. Hon var förmodligen i 30-års åldern och såg ut som om livet redan hade passerat hållplatsen utan att ha plockat upp henne. Tragiskt, tänker han och börjar bläddra i Hufvudstadsbladet.

Pojken orkar inte sitta stilla så värst länge och börjar klänga hit och dit på sätet. Det är varmt och julisolens strålar flimrar mellan träden som rusar förbi utanför fönstret. Tåget är av äldre modell och vagnen de sitter i har ingen luftkonditionering. Kvinnan säger till pojken att sitta stilla men uppmaningen verkar bara ge honom ännu mera energi och kvinnan ser ut att resignera. Det går en stund, mannen kastar en blick åt deras håll då och då och ser att pojken håller på att göra kvinnan arg och mycket riktigt – plötsligt tar hon tag i hans armar och trycker ner honom i sätet mittemot henne. Han börjar gråta. Mannen känner hur han biter ihop käkmusklerna. Hon ser på pojken med en hård blick och väser något åt honom. Någonting djupt inne i mannen börjar röra på sig och han sväljer ett par gånger som för att hindra det att komma upp. Hjärtat slår lite hårdare och han försöker koncentrera sig på sudokut han börjat lösa men bilder av en kvinna med en mycket hård blick och mycket hårda nypor tränger sig på och han stiger upp och går till toaletten. Därinne luktar det urin och på golvet runt toalettstolen är det vått och snuskigt. Hur funkar folk egentligen? tänker han medan han riktar urinstrålen ner i toalettskålen. Är folk lika snuskiga därhemma eller vill man passa på att släppa på självkontrollen på ställen där chansen att avslöjas är minimal? Är det något slags behov av revirpinkande som släpps lös? Det är svårt att inte stänka bredvid när tåget kränger och han torkar efter sig. Luktar mäns piss mera än kvinnors? undrar han medan han tvättar händerna under kranen som öppnas med en fotpedal. Han betraktar sitt ansikte i spegeln medan han torkar händerna och tycker att han ser sliten ut. För mycket jobb, för lite luft. Antagligen luktar mäns piss starkare eftersom det är dom som pissar in reviren, så är det ju i djurvärlden och vi är inte annat än djur när vi tar av oss kostymen, tänker han lite cyniskt medan han återvänder till sin plats, lite vingligt p.g.a. tågets krängande rörelser.

Han ser att hon lutar huvudet mot fönstret och stirrar ut och pojken har inte slutat gråta. Han vrider sig i sätet som mask på krok av frustration men vågar ändå inte ge full hals som mannen anar att han skulle vilja göra. Han tänker att det är bara att stå ut, snart är han framme och behöver inte plågas av pojkens gråt. Då hör han smällen och gråten tystnar tvärt! Han ser hur kvinnan sätter sig ner igen och hennes ansikte är rödflammigt. Han reagerar blixtsnabbt och står i nästa sekund framför kvinnan med knutna nävar men med armarna tätt mot kroppens sidor. Hennes ögon är vidöppna och munnen börjar forma ord av protester men han hinner före.

- ”Gör inte om det där!” stöter han fram mellan tänderna.

- ”Vad har du med det här att göra, va? Försök själv sitta med en grinig unge i flera timmar och du ska inte komma här och – ”

- ”Du slår inte ett barn, hör du det? Jag vet vad jag talar om och du beter dig precis som alla kvinnor som skyller sina miserabla liv på era barn som inte har bett om att komma till jorden. Era fega jävlar som inte vågar stå för det ni gör och ni är så förbannat mycket offer och det är så orättvist och jag blir så satans förbannad - ”

Han drar efter andan då han hör en liten röst bakom ryggen och han vänder sig om. Pojkens ögon lyser av skräck. ”Mamma” säger han med liten och darrig röst och mannen känner hur han blir kraftlös, allt rinner av honom och han mår illa. Adrenalinet, som på en bråkdel av en sekund hade pumpat genom kroppen, lämnar honom darrig och det värker i armarna. Han vänder sig till kvinnan igen och ser att hon gråter. Hon sträcker sig efter pojken som snabbt kryper upp i famnen för att söka skydd och han känner sig med ens som en stor och ful gubbe som skrämmer kvinnor och barn men han klarade bara inte av att se sånt här. Han hade alltför många egna erfarenheter av sin mammas hårda fingrar och anklagande ögon för att kunna titta bort när en liten unge blir förnedrad och slagen. Han öppnar munnen för att be om ursäkt men det kommer inget över hans läppar. Ilskan morrar fortfarande djupt nere i bröstet och han vill få henne att fatta att man inte får slå barn, att inte skuldbelägga pojken för att hennes hår var tunt och slitet eller för att hon valt att föda honom till världen. Han tittar på pojken som sitter med huvudet ryckt mot hennes bröst och han skulle vilja säga åt honom att inte låta sig behandlas så dåligt men inser att pojken inte skulle förstå och att en 3-åring har inget val. Barn har inga val, de är helt i händerna på vuxnas godtycklighet och missnöje. Pojken kommer att tvingas hitta egna utvägar att härda ut – det finns alltid utvägar, tänker mannen och går för att plocka ihop sina saker och söka sig till en vagn längre bort.

Jag väntar tills det blir ljust igen

Jag väntar tills det blir ljust igen

Novemberkvällen sveper långsamt in huset med sitt dystra, suckande mörker. Mörkret har krupit in genom de oisolerade stockväggarna på kallvinden där jag sitter på golvet och jag vet inte hur länge jag har suttit så. Det var visst ljust ute när jag ännu rotade runt i saker som låg hoptryckta längs ena kortväggen på gaveln som vätter mot norr. Vinden har aldrig varit bebodd för det finns inget annat än ohyvlade golvplankor och gammalt träull som ligger utspridd på golvet - mössen har antagligen släpat med sig det mesta till sina bon. Musskit finns det gott om och hela vinden luktar lite unket. Ett litet rum har man ändå bemödat sig att bygga och det är där jag nu sitter och stirrar ut i mörkret. Det är knäpptyst förutom det sjungande och svängande suset jag hör inne i mitt huvud. Någonstans i suset i huvudet hör jag min mormors röst: ”Det man inte vet mår man inte dåligt av.” Hon sa så ibland och gud! vad jag önskar att hon satt här bredvid mig nu.

Jag har flyttat många gånger i mitt 40-åriga liv och jag har många gånger undrat varför jag aldrig har kunnat slå mig till ro. Det är alltid något som börjar slita i mig efter en tid på ett ställe och jag antar att det eviga flyttandet är ett sätt att stilla min oro. I alla fall läste jag en gång i någon psykspalt om att ett ständigt flyttande kan vara ett tecken på ångest och oro. Jag har heller inte lyckats hålla kvinnor kvar så värst länge i mitt liv och det finns säkert någon diagnos på det också och med tiden har det blivit alltmer sällan mellan gångerna jag engagerat mig i kärleksaffärer. Visst drömmer jag om att hitta en kvinna som jag kan leva med eller ja, det är väl hon som ska kunna leva med mig men just nu känns det avlägset. Varje relation har slutat p.g.a. att jag i något skede helt enkelt tappar intresset eller så är det för att jag blir rädd för det har jag också läst någonstans att det handlar om rädsla för närhet och det är säkert så men jag har inte orkat ta itu med den biten. Så fort en kvinna börjar visa tecken på att vilja bo under samma tak ( det märker man när en del av hennes saker ”råkar” glömmas kvar hemma hos en ) ballar jag ur och börjar jobba på att få henne att tröttna. Jag är egentligen en ganska feg jävel för jag kan inte säga rakt ut att jag inte vill fortsätta umgås utan jag tröttar ut henne genom att bli inåtvänd och allmänt jobbig. Jag har också ett humör som inte är det det lättaste att handskas med alla gånger – kan bli jäkligt sur och tvär för i stort sett ingenting. Jag tycker heller inte om att någon kommer med en massa åsikter om mig och mina vanor – man blir väl lite egen när man inte har lärt sig att kompromissa. Jag har i alla fall ett bra jobb som jag trivs med och som översättare gäller det att ha disciplin för det är inget teamwork det handlar om precis. Man måste ha respekt för det skrivna ordet och jag är mycket noga med att översättningen av en bok ska vara så trogen originalet som det bara är möjligt. Jag har ett par ”distanskolleger” – den ena är ensamvarg som jag och den andra är en gapig och matglad prick och vi brukar träffas en eller två gånger per år över ett bit mat och några konjakskupor och diskutera det senaste inom litteratur och så kvinnor förstås. Vi har hållit kontakt trots att vi bor på olika orter och vi håller oss up to date via nätet vid behov. Jag har inga vänner som följt mig genom livet för jag har alltid flyttat – ända sedan barnsben känns det som. Jag brukar avundas folk som har en massa vänner som de umgås med men samtidigt verkar det jobbigt. Jag skulle vilja ha en hund faktiskt, en boxer, men jag har tänkt att det får vänta tills jag blir pensionär, om jag lever så länge dvs. När jag var liten ville jag ha en hund men mina föräldrar var av annan åsikt – det skulle bli så stökigt och hårigt med en hund. Jag tycker om hundar och när jag är ute och går brukar jag möta hundar med sina mattar och hussar i koppel och nästan alltid kommer de fram för att nosa och hälsa. Jag ska nog skaffa en boxer snart i alla fall, tror jag. Jag brukar också donera en slant till SOS-barnbyar för mitt hjärta snörs ihop av sorg och vrede över alla barn som far illa. Kan det vara en av orsakerna till att jag inte velat bli pappa? Att det finns tillräckligt med olyckliga barn i världen? Jag var ensambarn och kände ofta att jag inte hörde hemma någonstans. Jag är inte ens lik mina föräldrar och när jag frågade mamma en gång om det svarade att det kan hoppa över en generation. Jag har ännu inte riktigt köpt det påståendet.

Mitt jobb tillåter att bopålarna dras upp titt som tätt men de senaste två åren har jag alltmer börjat längta efter ett fast grund att en gång för alla slå ner dem i. En dag för sisådär tre veckor sedan satt jag i denna längtan och bläddrade i annonser om hus för uthyrning och fastnade för ett hus som inte låg så långt från där jag bodde. Jag hade lekt med tanken att bo i ett litet hus efter alla år i lägenheter och tänkte att det skulle kanske vara lättare att stanna en längre tid på ett och samma ställe om jag bodde i ett hus där jag skulle vara tvungen att ta hand om saker och ting som vi lägenhetsråttor inte behöver befatta oss med.

Huset var mera som en stuga. Man kunde se att den varit vackert gul en gång i tiden – nu trängde den grå färgen av brädorna fram och gav den ett sorgset intryck. Någon hade tappat orken att underhålla stugan men jag tyckte att den ändå verkade lite charmig och jag fick en känsla av att den väntade på att någon skulle komma och piffa upp den. Jag betraktade stugan en lång stund och en besynnerlig känsla rörde sig längs ryggraden men jag skakade den av mig och steg ur bilen. Kvinnan som bodde här skulle resa bort på åtminstone ett år och ville hyra ut den under tiden åt någon ensamstående, vuxen människa utan barn och husdjur. Jag konstaterade efter en hastig överblick på gårdsplanen att hon tyckte om trädgårdsarbete; det var räfsat, bortplockat och snyggt inför den annalkande vintern. Ett par lövlösa äppelträd stod nära ena gaveln och längs gången upp mot huset löpte en rabatt med växtlighet som nu var brun och nerklippt. Det var inga stora ytor utan precis lagom i proportion till stugan. Det kändes 1950-tal över alltihopa och medan jag gick upp mot trappan och dörren som också den en gång varit vackert målad i grönt flimrade en bild snabbt förbi min inre syn. Varför kändes allt det här så bekant? Var det något slags dejá vou eller var jag bara nervös?

Hon hann öppna dörren innan jag knackade på och hennes ögon var det första jag såg. Hon tittade rakt på mig med en vänlig och stadig blick och ögonen skiftade i brunt och grönt. Det tog en stund, kändes det som, innan hon sträckte ut handen för att hälsa mig välkommen. Jag kom på mig själv att jag fortfarande stod och tittade in i hennes ögon och den där konstiga känslan var där igen – rörde sig upp och ner längs ryggraden. Till slut tog jag hennes hand, hon presenterade sig som Birgitta Strömfors och när jag sa mitt namn, Göte Arvidsson, anade jag en skiftning i hennes ögon och hennes hand i min ryckte till en smula. Hon harklade sig och bjöd mig in och jag följde efter henne in till köket där hon hade dukat fram kaffekoppar och ett fat med smörgåsar på ett bord med vaxduk och jag kom på att tänka på mormor igen. Märkligt, varför dyker hon upp i tankarna så ofta nu? Hon har ju varit död i minst 25 år och jag har inte tänkt på henne så här mycket under alla år.

Jag tippade att Birgitta var plus minus 60 år och hon gillade faktiskt trädgårdsarbete som jag redan hade gissat; det mesta i läsväg verkade vara trädgårdsböcker, på olika språk dessutom och hon prenumererade på alla möjliga tidsskrifter i ämnet. Hon berättade att hon inte kan läsa alla språk men att hon älskade att bläddra och se på bilderna och dessutom har växterna sitt eget språk som hon kunde, menade hon. Hon verkade vara en ensam människa med tanke på hur öppenhjärtig hon var om sig själv men inte så där neurotiskt som jag tänker man kan bli om man är ofrivilligt ensam för länge. Hon brukade resa till platser där det blommade, sa hon, och nu skulle hon iväg till Madeira och bo hos någon vän och bara njuta av den artrika floran på ön. Hon var änka sedan 10 år tillbaka och de hade inte fått barn tillsammans. Hon sa med en outgrundlig blick att blommorna är hennes barn. Vi satt och pratade en stund, drack kaffe och åt hennes smörgåsar med gurka och leverpastej och sen gick vi husesyn i de tre rummen som stugen bestod av och jag bestämde mig för att hyra det eftersom hon uppenbarligen tyckte att jag verkade vara en pålitlig hyresgäst med ordnad ekonomi och inga konstiga vanor. Hon skulle resa iväg om två veckor och vi kom överens om praktiska saker innan jag tackade för mig och gick mot ytterdörren då hon frågade: ”Säg mig, vad heter dina föräldrar?” Jag tittade förvånat på henne och tänkte fråga ”hurså?” men sa vad de hette. Hon tittade så där rakt på mig igen som när hon öppnade dörren då jag kom dit och hennes blick sände ilningar längs ryggraden och jag tackade igen och gick snabbt ut, stängde dörren om mig och drog in ett djupt andetag av den kyliga höstluften. Jag kände mig konstig, mådde nästan lite illa och fattade inte vad det var som hände med mig. Hennes ögon – varför blev jag så nervös och konstig när hon tittade på mig så där? Som om hon visste någonting om mig men jag hade ju aldrig mött människan förut! Känslan av att någonting var bekant med alltihopa gav mig ingen ro och veckan som följde var jag flera gånger på vippen att ringa henne och ångra mig men jag ville ändå ge mig en chans nu när jag äntligen börjat tänka på att kanske rota mig. Hon kanske ville förlänga sin tid utomlands och under tiden kunde jag se mig om efter något hus att köpa, ja hon kanske t.o.m. skulle kunna tänka sig att sälja sitt hus om hon valde att inte komma tillbaka. Jag funderade fram och tillbaka; vad var det med henne och varför kändes stället så bekant? Jag försökte minnas tillbaka om jag hade sett det när jag var liten, åkt förbi det nångång eller sett det på bild men jag fick inte fram någonting. Stugan ligger ju flera mil från stället där jag växte upp så det var inte troligt att jag varit där men vad sjutton var det som störde mig så mycket att jag inte kunde släppa det?

Birgitta flög iväg till Madeira, jag hade nycklarna och hyreskontraktet i handen och nu bodde jag i hennes hus. Hennes möbler fick jag använda men jag flyttade ut hennes säng och tog dit min för den var relativt ny, svindyr och urskön – jag satsar ordentligt när jag köper något och det är sällan – men resten av mitt möbelmang hade jag magasinerat. Jag kände att jag skulle trivas här och jag bredde ut mina papper, böcker, datorer ( jag har alltid två laptops ) i vardagsrummet som jag tagit mig friheten att möblera om lite. Jag hade fått det stora förtroendet att sköta hennes krukväxter och de var många! Hon hade gjort en lång lista på hur och när de skulle skötas och om jag ville så kunde jag gärna prata med dem när jag pysslade om dem för det tyckte de om, påstod hon. Jag vet inget om kommunikation mellan människor och växter men de är ju levande saker de också så varför inte?

Jag kunde inte hålla mig; jag var tvungen att börja rota och jag skämdes lite över det men det var som om en obetvinglig nyfikenhet kommit över mig. Alla gillar väl att rota i andras hemligheter men det var som om jag letade efter någonting som skulle ge svar på den där oron som rörde sig upp och ner längs ryggraden. Vad var det som fanns som jag inte såg men borde se? Jag spenderade flera dagar med att leta i skåp och lådor, gick ner i källaren men där fanns mest tomma blomkrukor, en trasig spark och lådor med kläder och annat bråte. Det tog ett tag innan jag upptäckte att det fanns en vind. En lucka i taket i hallen fångade min uppmärksamhet och jag kom ihåg att det fanns en köksstege nere i källaren. Jag hämtade den, klättrade upp och konstaterade att luckan var fastspikad. Jag hämtade en hammare och bände upp spikarna, slog med knytnäven mot luckan som gav med sig och till slut lyckades jag öppna den. Ett kyligt luftdrag med en lätt unken lukt svepte ner över mitt ansikte och jag stod en stund på köksstegen innan jag drog mig upp över kanten av öppningen. Det var förvånansvärt ljust med tanke på hur små fönstren var där på vinden. Det var en äkta kallvind, sådana som man hade förr i gamla hus. Bra att ha som förvaringsutrymme för kläder och annat och som sällan var fuktiga. Jag nästan väntade mig doften av malkulor som jag minns fanns på min mormors vind. Jag kravlade mig upp på fötterna och såg mig omkring. Det var inte mycket att se och jag minns hur spännande det var när man var liten när man rotade i gamla saker på vinden hos mormor och allt kändes så gammalt och mystiskt. Här var det nästan som om man tänkt göra något med utrymmet men ångrat sig. Det fanns i stort sett ingenting förutom lite grejer längs en vägg. Det var lite skor, ett par trasmattor och en gammal trunk med tyger och gamla tidingar av ”Hemmet”. Ett litet rum vid ena gaveln hade någon lagat med en liten omålad trädörr. Handtaget var av gammalt järnbeslag, ett enkelt sådant och nyckeln satt i. Det var lätt att öppna dörren, ett fönster släppte in middagsljuset och avslöjade ett lika tomt rum som övriga vinden. Jag skulle just stänga dörren igen när jag såg nånting på golvet i hörnet till vänster om dörren. Det var en väska av nåt slag, en svart väska med två fickor på utsidan med spännen. Jag tog upp den och kände att den var av läder som var av god kvalitet och den verkade inte så värst sliten men lite styv och torr i brist på användning. Läder ska användas för att hållas mjukt och följsamt och det gäller inte bara klädesplagg utan också väskor.

Jag kände på tyngden att det fanns inte mycket i väskan men grundlig som jag är ville jag försäkra mig om att det inte fanns något av vikt som jag eventuellt skulle gå miste om så jag öppnade den. Till min förvåning låg där ett stickat plagg, en liten tröja som skulle passa en litet barn – ett mycket litet barn. Tröjan hade antagligen varit vit men nu var den gul i vecken där den legat ihopvikt i väskan sedan...ja, sedan när? Hade Birgitta fått barn i alla fall eller hade något gått galet? I väskan fanns ett fack med något slags papper, det var ett brunt kuvert utan någonting skrivet på det. Jag kände spänningen av att vara något riktigt hemligt på spåren och jag öppnade försiktigt kuvertet som var slitet och lite trasigt och fann ett vitt ark med någonting skrivet på. Det var ett kort brev till Birgitta, daterat 14.5.1973. Hon har fått ett barn i alla fall fast hon sa att de inte hade fått något barn! Jag tittade nere på sidan för att se vem avsändaren är och jag hörde hur mitt hjärta helt plötsligt slog mycket långsamt. Det susade till i huvudet och det flimrade för mina ögon. Jag hörde hur jag rasade ner mot golvet och satt mig ned med en dov duns - allt kändes så långt borta – och jag såg att jag höll ett fotografi i handen som fanns med i kuvertet. Jag såg på fotografiet och hade sett det förut. Det finns i vårt familjealbum. Jag såg på fotografiet och såg en liten pojke på en liten, blå trehjuling i solskenet, i sommaren. Jag minns hur jag trampade runt på gården och pappa stod och hejade. Eller vem var han som stod och hejade? Bilder svischade runt i mitt huvud och jag kunde inte stoppa dem.

Jag sitter här och det är mörkt nu. Jag håller fotografiet hårt i handen och önskar att mormor var här hos mig. Eller vem var hon som hade en vind som doftade av malkulor? Jag kan inte röra mig, jag sitter och raderas ut, ett brev och ett fotografi raderar ut mig och mamma säger att ”det kan hoppa över en generation” och mormor säger att ”det man inte vet mår man inte dåligt av”. Eller vem var dom som sa det? Snart är jag ett med mörkret och jag hittar inte ut härifrån. Jag kanske ska vänta här tills Birgitta kommer tillbaka.

En liten plats för folk och fä.

Du, det är konstigt. Här har jag bott hur länge som helst känns det som och nu är det tänkt att jag ska guida dig genom ett stycke liv och en liten ort. Jag minns när jag hade en tysk kille på besök ”nittonhundrakallt om våren” och som inte hade annat i tankarna än att få se en älg. Jag ville ju inte göra honom besviken så jag släpade ut honom i skogen, trampade på måfå hit och dit bland stubbar och ris och försökte locka till mig ett stycke älg med läten som jag lärt mig man ska använda. Han fick återvända till sitt Deutschland utan att få se en enda älg, stackarn. Var inte orolig, jag ska inte släpa ut dig på älgjakt. Vill du se älgar så kan vi sätta oss i bilen, köra fram och tillbaka i gryningen eller skymningen längs vägarna häromkring för det finns många älgstråk och har vi tur träffar vi på några älgar som försöker korsa vägen – se bara till att du har på säkerhetsbältet.

Nej, skämt åsido. Du ville veta om det är bra att bor här. Ärligt talat har jag inget bra svar på din fråga. Det här stället är väl lika bra som något annat, antar jag. Du kommer ju från en storstad på andra sidan Atlanten och jag kan tänka mig att du kanske tycker det här är ett ställe där tiden har stannat. Du har ju dina rötter här men det är ett par generationer tillbaka och din farmors minnen av byn är svåra att förankra i nuet. Kanske det är av gammal och ohejdad vana som har gjort att jag inte har kommit mig för att flytta eller jo, jag har faktiskt varit borta från byn under flera år men nu är jag nog fast här tills jag flyttar en våning upp, så att säga. Under de ca 8 år jag var borta skedde stora förändringar i byn; stora och dyra hus hade växt upp som svampar ur jorden, nya vägnamn och främmande människor. Och ännu idag finns det nybyggda bostadsområden jag ännu inte har besökt. Husgrupperna ligger gömda strax bakom skogskanter och inne i backar och jag får en känsla av att de som bor där inte vill delta. Det är naturligtvis min egen föreställning för jag deltar verkligen inte i någonting i det som händer i byn så jag pratar väl om mig själv, antar jag. Ibland slår det mig att jag kan gå på en långpromenad - ofta ut till det stora odlingsfältet som uppkommit av ett meteoritnedslag för tusentalsår sedan – och bara möta folk som pratar det andra inhemska språket. Det är en märklig känsla att gå omkring byn som man växt upp i och inte känna folk men det är livet gång och allt är i ständig förändring.

Du ser att många hus är nybyggda, som jag sa, och det är inte små pörten vi talar om och t.ex. där uppe på backen ser du ett riktigt slott! De som bor där har säkert en fin utsikt men jag tänker på vad som blev sagt av bygdeföreningen då inflyttningen ökade; de hus som slogs upp skulle passa in i den ursprungliga byamiljön. Jag vet inte, men någonstans på vägen har den önskan glömts bort eller bara nonchalerats. Fast det spelar nog ingen roll för varför ska man streta emot utvecklingen bara för bevarandets skull? Alldeles i här närheten finns en liten grupp hus som ska representera hur byn kunde se ut för längesedan och varje år firas 1:a Maj där med majstång, mjöd och dans.

Fördelen med den här byn är att det är nära till stan. Om du vill kan du gå in till stan – det tar ca en timme i rask takt och med cykel är du i centrum på tjugofem minuter, det du! På tal om fysiska aktiviteter så har vi en rätt så fin skidbacke här och när det är barmarkssäsong lufsar jag gärna med stavar längs skidpåren som är av olika längd. Det finns olika biotoper längs spåren och ibland känns det magiskt och jag har ännu inte fått fingret på varför. Det pratas om en ”ring” som ska finnas någonstans på berget och den besitter magiska egenskaper. Det går olika historier om denna ring, några har påstått sig ha sett den men den verkar vara nyckfull. En bekant säger att det finns starka energier på vissa ställen och kanske det är det jag känner av ibland. Hur som helst, efter en fem-kilometersrunda är man som en ny människa.

Den här byn är en gammal fiskarby. Jag minns när jag var liten då vi kom hit på somrarna till mormor och morfar – ja, vi flyttade hit från Sverige när jag var åtta år gammal – och hur ofta vi åt strömming! Det var strömmingslåda, kokt saltströmming, stekt strömming, strömmingsrullader, strömmingflundror – you name it! Jag minns hur jag tyckte om de stekta strömmingsstjärtarna; knapriga och en smak av rågmjöl och salt. Vi har nära till stranden och ännu på 1970-talet var sågverket i bruk och varje dag klockan elva hörde vi signalen för matpaus därifrån och en del arbetare kom till simtranden för att äta sin mat och simma. Nu är jag sällan och badar, simhuset är förfallet och vassen tar mer och mer av strandkanten och jag blir bara nedstämd. Spiken i kistan var när man i år lade asfalt på den gamla grusvägen ner till simstranden för jag har starka minnen från när jag var liten och gick barfota på vägen; en len och hård yta efter regnet och stenarna som gjorde ont i fotsulorna. När man hade saltat vägen för att minska på dammet kändes den varm och luddig på något sätt. Nej, usch! Nu blir jag så där deppig igen. Jag lider av melankoli och minnen av hur byn såg ut när jag var liten gör fortfarande ont. Jag längtar ofta tillbaka till somrarna då jag var med morfar och höbärgade på det stora fältet. Stekheta högsommardagar då luften dallrade, flugorna surrade envist runt ansiktet, höbåsset kliade något så vansinnigt på den svettiga ryggen och så de oändligt långa raderna av höstörar. Ser du! Nu är jag där igen bland minnen som du inte kan relatera till. Jag ber om ursäkt, jag blir så lätt sentimental.

Men nu du, nu ska du och jag gå ut på en uppfriskande promenad och titta på hästar för dem finns det gott om! Förr fanns det kor överallt på bete men nu är det hästar som gäller. Jag är särskilt förtjust i de två islandshästarna som flyttade hit för något år sedan. De står ofta nära varandra där ute på betet, som om de sökte tröst hos varandra. Tycker de om att bo här? Om du har lust kan vi gå ner till ridskolan som finns alldeles nedanför skidbacken och vid kanten av meteoritnedslaget. Om jag kunde och vågade så skulle jag vilja spränga iväg i galopp på en häst rakt ut på det enormt stora fältet där det är märkligt tyst ibland. Det är som om det låg en stor kupa över hela fältet för man kan känna sig som den sista människan på jorden ibland när man står där. Sedan ska vi inte tala om de klara höst- och vinternätterna då stjärnorna känns så nära att man kan nästan ta i dem. Hur skulle det vara om vi tog med några plastpåsar för att samla upp lite hästskit på gångvägen? Hästskit luktar gott och är bra att ha i trädgården.