Han är på kanelen
flyger omkring
en förrymd raket
Annat var det då
naturen stod i sommarklänning
man hade sommarkänning
mindre skägg
en doft av hägg
Nu är det julgran
köpt i stan
dyr som fan
ser ut som ett staket
den är inte fet
men den har sting
Måste gå och kasta vatten
har supit som ett drägg
hit med telefonladdare
Inte glömma statusuppdatering
är lite fyllekelen
Fejjans profilbild av katten
med röd luva och paket
Arg så han nästan sket
blodiga ränder på armen
snabb spritbaddare
utan vidare fundering
Sen finns ingenting
inte ens vin
mitt i natten
finns bara en mandarin
Alkolås i kontrollpanelen
när det inte finns i barmen
är julottans dekret
Visar inlägg med etikett meeow. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett meeow. Visa alla inlägg
måndag 13 december 2010
fredag 3 december 2010
Meeow, Uppgift 3
Jag ser dig sitta på din plats, kokett
Din urringade blus väcker min lust
Vet inte vem du är, jag såg dig just
Men så du gör med mig, mitt blod känns hett
Jag tänker: du är min varenda dag
Vi två hör ihop, det ser jag klart
Ibland så möts vår blick med välbehag
som om du frågar mig: Vi ses väl snart?
Ibland funderar jag vad du gör sen
när tåget lämnar dig och kör iväg
när varje dag du säras från din vän
och ingen av oss vågat ta ett steg
En dag har du en vän av snorkig sort
Han kom emellan oss, så han ska bort
Din urringade blus väcker min lust
Vet inte vem du är, jag såg dig just
Men så du gör med mig, mitt blod känns hett
Jag tänker: du är min varenda dag
Vi två hör ihop, det ser jag klart
Ibland så möts vår blick med välbehag
som om du frågar mig: Vi ses väl snart?
Ibland funderar jag vad du gör sen
när tåget lämnar dig och kör iväg
när varje dag du säras från din vän
och ingen av oss vågat ta ett steg
En dag har du en vän av snorkig sort
Han kom emellan oss, så han ska bort
torsdag 18 november 2010
Uppgift 2, Meeow
Don Quijote de la Martin
När hon första gången ser honom står han mitt på torget med tre vänner. Det är en aprildag med frisk vind och solen skuggas ofta av snabbt passerande moln. Några torghandlare säljer fisk, strumpor, skor, tröjor och korgar. Någon har frukt och grönt. Martin jonglerar med tre äpplen. Hans oknäppta jacka fladdrar i vindbyarna och han lyser upp hela torget med sitt leende.
- Kom nu, vi går, säger en kille med rött, lockigt hår.
De andra börjar gå. Martin jonglerar vidare och ler mot ett barn, som har tultat fram för att titta. När de andra har kommit till nordvästra hörnet av torget samlar han elegant alla äpplena i en hand, tar ett av dem och ger till den lilla pojken i overallen.
- Han får väl äta äpplen? frågar han mamman.
Hon ler och nickar.
- Ha det gott, säger Martin och viftar med handen till mamma och barn. Sen sätter han i väg efter de andra med hoppsasteg, flaxande med armarna.
- Yo, killar, vänta! ropar han.
När han kommer fram till sina vänner hänger han mellan två av dem med armarna över deras axlar. Det blir grön gubbe, så de korsar vägen och försvinner mellan husen.
En kväll på Bishop's Arms är han plötsligt där. Det ser ut som om han har trillat in lite av misstag efter en språngmarsch längs Avenyn. Han skuttar omkring mellan sina vänner, lyfter upp en tjej på raka armar och snurrar henne. Hon skriker. Alla skrattar, till och med serveringspersonalen.
Gänget sätter sig i ett hörn och Martin är genast engagerad i en diskussion, kanske en som påbörjades redan ute på gatan. Hans ögon är låsta vid den som pratar och ansiktsuttrycket växlar livligt mellan bekymrad rynka i pannan, häftiga nickningar eller det strålande leendet.
Kajsa, som precis skulle beställa en cheeseburger kommer av sig och bestämmer sig för att gå på toaletten först. Det är kö, så hon står utanför och väntar medan hon lyssnar till skratten och surret av alla tankar och åsikter som fyller rummet. Det är ingen kö till herrarnas, som vanligt. Där går killar ut och in hela tiden.
- Tänk att de hinner kissa, så snabba som de är, tänker Kajsa.
I ögonvrån anar hon en kille som närmar sig, lite för snabbt och lite för nära. I nästa ögonblick har han krockat med henne och hon flyger i väg mot herrtoaletten, men tar emot sig mot väggen. Precis då öppnas dörren och hon känner dörrkanten skrapa mot tårna. Tack och lov att hon hade ordentliga skor.
I tumultet hör hon någon som säger:
- Det var absolut inte meningen! Jag såg mig inte för. Jag måste sluta snacka och fjanta mig så mycket och börja titta var jag går. Är du okej? Har du ont någonstans? Kom hit, så att du inte får dörren i huvudet!
Martin tar hennes arm och hjälper henne till sidan. Hans oroliga, blå ögon läser av varje liten känsloyttring i hennes ansikte, men han verkar lättad. Hon är inte arg eller ledsen, bara tilltufsad.
- Det är okej, säger hon. Jag blev bara lite överraskad, det var så oväntat.
- Jag vet, säger han. För mig med.
Hans ansikte antar en grimas som säger henne att han känner sig som en idiot. Hon ler och känner sig lite darrig. Hon vet inte om det beror på att hon precis flög över rummet eller om det är något annat.
- Jag behöver nog sitta ner en stund, säger hon.
- Kan jag bjuda dig på något? frågar Martin.
- Jag tänkte faktiskt precis ta en cheeseburger och en öl, svarar hon.
På lördag morgon står hon i Slottsskogen, nära Plikta. Det är en grå dag, men Martin lyser upp husen längs Vegagatan när han kommer på sin cykel. Sista biten ränner han med god fart och sträcker ut benen snett framåt och skrattar hela vägen fram. Han vill låsa cykeln utanför Naturhistoriska, så de går upp dit.
- Här är det folk hela dagen, säger han när han låser.
De leker kurragömma runt Lilla Dammen under skrik och skratt och blir blöta vid det lilla vattenfallet. Snart blir de kalla.
- Kom, så ska jag värma dina händer, säger Martin.
Han håller hennes händer och de blir plötsligt allvarliga.
Det går så snabbt, tänker Kajsa. Men känner att hon inte har något emot det. Hon känner sig levande, sedd. Att någon äntligen hör. Det här är någon som hon gärna har nära inpå sig. Hur länge som helst. När de är nära varandra är hon aldrig blyg, oavsett situation. Hela hon säger ja. Mer än ja.
De sitter i soffan i Martins lilla etta. På kvällen är det en säng. Kajsa gillar det spartanska och enkla i hans lägenhet. Man behöver inte mer. En kokvrå för maten, en soffa som blir säng att sova i. Har man varandra behövs inte mer, faktiskt.
Martin klär på sig, han ska i väg och jobba kväll. Hon tycker om att se honom klä på sig. Hur han rullar på deodoranten, känner hur långt skägget är, den lilla minen av acceptans eller missnöje strax efter. Den bara överkroppen som hon har tillgång till, som han nu döljer. Hur han rufsar till sitt hår och sen är det bra. En hastig kyss och kram och sen rusar han, sen som vanligt.
- Vi ses i morgon då! ropar hon efter honom när han cyklar i väg.
- Nog var det väl klockan tre vi sa? tänker Kajsa. Han brukar vara sen, men inte mer än en halvtimme. Hon ringer honom på mobilen, men han svarar inte. Det oroar henne. Han brukar alltid svara. Hon börjar gå hemåt från hans lägenhet. Helt tydligt är han inte hemma. När hon stiger av spårvagnen vid hållplatsen hemma ringer han.
- Shit, sötnos, jag glömde helt av att vi skulle ses klockan tre! Det är Peters födelsedag och han har fika... Blir nog här länge, men vi kan kanske ses i morgon samma tid?
- Visst, inga problem, säger Kajsa.
Hon sväljer en liten ledsen klump över att inte Peter hade bjudit henne. Som om hon inte hörde till. Men sen går hon hem och sätter sig för att läsa, längtande till nästa dag.
- Välkommen till restaurang le Grand Château! säger Martin när han slår upp dörren klockan femton.
Kajsa skrattar och låter sig dansas in i ett väldoftande kök. Martin har wokat grönsaker och kokat nudlar. En billig, men god middag.
- Det är lite tidigt för middag, men jag ville så gärna överraska dig! säger han.
De äter tillsammans vid hans lilla bord. Han har tänt några värmeljus på assietter.
- Långa, fina ljus skulle det ha varit, säger han.
- Äh, det är jättefint så här, säger Kajsa.
När hon efter middagen känner hans fingertoppar på sin hud vill hon aldrig gå hem. Hennes egen lägenhet verkar plötsligt enslig och tom. Någon gång har hon tänkt att de kunde träffas hos henne, men det har inte blivit av. Nu gör det ingenting. Det är här värmen är. Myset. Fingertopparna.
Ändå känner hon en dag att hon vill genomföra det. Hon har klarat en svår tenta och ska fika med ett par kompisar hemma, för att fira. Martin hade varit den perfekta gästen. Varken Amanda eller Sofie har träffat honom än, och de är mer än måttligt nyfikna.
- Vi måste ju få se vem det är som har förvandlat dig till en fallen kvinna, skrattar Amanda.
Kajsa knuffar henne milt och spelar grinig.
- Kom igen! säger Sofie och faller in i knuffandet.
Sen raglar de som druckna i väg till Kajsas lägenhet, knuffande varandra längs trottoaren under höga skratt.
Väl hemma kommenderar Kajsa sina vänner till kökstjänst medan hon ringer Martin. Han borde vara hemma, för egentligen skulle de ha träffats i dag, men hon fick ringa och avboka för tjejfikat. Hon känner att det börjar dofta kaffe medan hon ringer och ringer. Konstigt. Han kanske duschar. Skrivande ett sms går hon in i köket.
- Nå, är Drakdödaren på väg? hojtar Amanda och blinkar med ena ögat.
- Han duschar nog, jag sms:ar honom så börjar vi så länge. Han får dyka upp sen.
Diskuterande tentan, skrattande och stojande glömmer de bort alltihop, tills de inser att det håller på att skymma. Fikat är slut och det är dags att gå. Kajsa sliter åt sig mobilen, övertygad om att hon har missat Martins sms.
Ingenting.
- Konstigt... säger hon.
- Jag bara måste rusa med en gång, säger Amanda. Femman borde gå om några minuter, och jag behöver verkligen komma hem!
- Jag hänger på! säger Sofie.
De tar på sig jackor och skor, fnissar det sista och säger att nästa gång får hon plocka fram prinsen, eller tål han inte dagsljus? Kanske han är ett troll?
Den kvällen grubblar Kajsa innan hon lägger sig. Visserligen har de inte lovat varandra någonting, men så mycket som de har umgåtts... Så som han har sett på henne, rört vid henne, kallat henne sötnos, min vackra. Hon somnar utan svar på sitt senaste sms, som hon skickar sömndrucken innan midnatt.
”Hade velat ha med dig på tjejfikat och försökte få tag på dig. Hör gärna av dig när du kan. Puss”
Inga förebråelser, det kändes viktigt. Det hade känts som om de kände varandra så väl. Nu känner hon sig osäker.
Två dagar senare svarar han äntligen. Hon har hållit sig själv i strama tyglar. Läst, gått på föreläsningar, ätit, sovit. Men hon är svart under ögonen och känner sig nästan förkyld.
”Fick lov att resa till Varberg, Ellen behövde min hjälp. Kommer hem i morgon. Kram”
Kajsa undrar vem Ellen är. Han har sagt något om en syster. Så måste det vara.
”Okej. :-) Ses i morgon då? Längtar... Kyssar”
Det dröjer ända tills hon ska lägga sig innan han svarar.
”Har en del jobb att ta igen. Fredag? Fika på Andrum på eftermiddan? Kl 15?”
Ska hon längta ända till fredag? Hon känner sig besviken, men är det så, så är det.
”Visst, jag slutar 13, så det ska gå bra. :-) Puss”
Så glad hon blir när hon ser honom komma längs Östra Hamngatan! Han ser trött ut, men han hade ju en hel del jobb att göra, sa han, stackare! De kramar varandra och går in för att köpa något gott. Kajsa tittar oavbrutet på honom. Det är en solig försommardag, och det känns som om det är solen som lyser upp caféet, inte Martin. Han fokuserar på kaffet och wienerbrödet, äter som om han är utsvulten. Kajsa talar om vad hon har gjort den senaste veckan. Martin ler, säger ja, nej.
Till slut kan hon inte hålla sig. Han säger ju ingenting!
- Vem är Ellen?
Hon försöker säga det väldigt neutralt, med ett litet leende, ingen onödig offensiv.
- Åh, hon är ett ex... vi var tillsammans ett tag. Sprang på henne i Nordstan. Hon skulle flytta och hade panik med flyttlådorna.
Kajsa hade egentligen aldrig tänkt så långt. Det är klart att han har ett förflutet. Har har varit vuxen i flera år. Men hon hade aldrig kommit så långt i sina tankar. Fingertopparna höll henne kvar i nuet, utan att ge en sekunds eftertanke. Bländad av ljuset hade hon inte en tanke på något mörker någonstans. Så naivt.
- Mmm jag förstår, det är alltid jobbigt när man ska flytta. Blir alltid bråttom, säger hon.
Sen berörs bara neutrala ämnen. Martin håller hennes hand på bordet, men han känns trött och slapp.
- Ska vi åka hem till dig? frågar Kajsa, som tyckte att de bara sitter och sitter, fast fikat var slut för länge sedan.
Martin tittar henne i ögonen och säger:
- Jag måste nog lägga mig med en gång, det har varit en jobbig vecka. Ska göra morgonpass i morgon.
Han måste ha sett hennes besvikelse. Snabbt försöker hon ordna sina anletsdrag för att behålla sin stolthet så gott det går.
- Jag hör av mig, säger han snabbt, som för att undvika nya förslag.
När de skiljs åt, håller hon honom länge, länge i sina armar. Längre än han känner sig bekväm med, märker hon.
När kurserna börjar igen på hösten är det tjejfika hos Kajsa. Amanda och Sofie berättar om sommaren och förhör sig om prinsen.
- Han tålde inte sommarsolen, säger Kajsa. Han visade mig sitt guld, men sen sprack han.
När hon första gången ser honom står han mitt på torget med tre vänner. Det är en aprildag med frisk vind och solen skuggas ofta av snabbt passerande moln. Några torghandlare säljer fisk, strumpor, skor, tröjor och korgar. Någon har frukt och grönt. Martin jonglerar med tre äpplen. Hans oknäppta jacka fladdrar i vindbyarna och han lyser upp hela torget med sitt leende.
- Kom nu, vi går, säger en kille med rött, lockigt hår.
De andra börjar gå. Martin jonglerar vidare och ler mot ett barn, som har tultat fram för att titta. När de andra har kommit till nordvästra hörnet av torget samlar han elegant alla äpplena i en hand, tar ett av dem och ger till den lilla pojken i overallen.
- Han får väl äta äpplen? frågar han mamman.
Hon ler och nickar.
- Ha det gott, säger Martin och viftar med handen till mamma och barn. Sen sätter han i väg efter de andra med hoppsasteg, flaxande med armarna.
- Yo, killar, vänta! ropar han.
När han kommer fram till sina vänner hänger han mellan två av dem med armarna över deras axlar. Det blir grön gubbe, så de korsar vägen och försvinner mellan husen.
En kväll på Bishop's Arms är han plötsligt där. Det ser ut som om han har trillat in lite av misstag efter en språngmarsch längs Avenyn. Han skuttar omkring mellan sina vänner, lyfter upp en tjej på raka armar och snurrar henne. Hon skriker. Alla skrattar, till och med serveringspersonalen.
Gänget sätter sig i ett hörn och Martin är genast engagerad i en diskussion, kanske en som påbörjades redan ute på gatan. Hans ögon är låsta vid den som pratar och ansiktsuttrycket växlar livligt mellan bekymrad rynka i pannan, häftiga nickningar eller det strålande leendet.
Kajsa, som precis skulle beställa en cheeseburger kommer av sig och bestämmer sig för att gå på toaletten först. Det är kö, så hon står utanför och väntar medan hon lyssnar till skratten och surret av alla tankar och åsikter som fyller rummet. Det är ingen kö till herrarnas, som vanligt. Där går killar ut och in hela tiden.
- Tänk att de hinner kissa, så snabba som de är, tänker Kajsa.
I ögonvrån anar hon en kille som närmar sig, lite för snabbt och lite för nära. I nästa ögonblick har han krockat med henne och hon flyger i väg mot herrtoaletten, men tar emot sig mot väggen. Precis då öppnas dörren och hon känner dörrkanten skrapa mot tårna. Tack och lov att hon hade ordentliga skor.
I tumultet hör hon någon som säger:
- Det var absolut inte meningen! Jag såg mig inte för. Jag måste sluta snacka och fjanta mig så mycket och börja titta var jag går. Är du okej? Har du ont någonstans? Kom hit, så att du inte får dörren i huvudet!
Martin tar hennes arm och hjälper henne till sidan. Hans oroliga, blå ögon läser av varje liten känsloyttring i hennes ansikte, men han verkar lättad. Hon är inte arg eller ledsen, bara tilltufsad.
- Det är okej, säger hon. Jag blev bara lite överraskad, det var så oväntat.
- Jag vet, säger han. För mig med.
Hans ansikte antar en grimas som säger henne att han känner sig som en idiot. Hon ler och känner sig lite darrig. Hon vet inte om det beror på att hon precis flög över rummet eller om det är något annat.
- Jag behöver nog sitta ner en stund, säger hon.
- Kan jag bjuda dig på något? frågar Martin.
- Jag tänkte faktiskt precis ta en cheeseburger och en öl, svarar hon.
På lördag morgon står hon i Slottsskogen, nära Plikta. Det är en grå dag, men Martin lyser upp husen längs Vegagatan när han kommer på sin cykel. Sista biten ränner han med god fart och sträcker ut benen snett framåt och skrattar hela vägen fram. Han vill låsa cykeln utanför Naturhistoriska, så de går upp dit.
- Här är det folk hela dagen, säger han när han låser.
De leker kurragömma runt Lilla Dammen under skrik och skratt och blir blöta vid det lilla vattenfallet. Snart blir de kalla.
- Kom, så ska jag värma dina händer, säger Martin.
Han håller hennes händer och de blir plötsligt allvarliga.
Det går så snabbt, tänker Kajsa. Men känner att hon inte har något emot det. Hon känner sig levande, sedd. Att någon äntligen hör. Det här är någon som hon gärna har nära inpå sig. Hur länge som helst. När de är nära varandra är hon aldrig blyg, oavsett situation. Hela hon säger ja. Mer än ja.
De sitter i soffan i Martins lilla etta. På kvällen är det en säng. Kajsa gillar det spartanska och enkla i hans lägenhet. Man behöver inte mer. En kokvrå för maten, en soffa som blir säng att sova i. Har man varandra behövs inte mer, faktiskt.
Martin klär på sig, han ska i väg och jobba kväll. Hon tycker om att se honom klä på sig. Hur han rullar på deodoranten, känner hur långt skägget är, den lilla minen av acceptans eller missnöje strax efter. Den bara överkroppen som hon har tillgång till, som han nu döljer. Hur han rufsar till sitt hår och sen är det bra. En hastig kyss och kram och sen rusar han, sen som vanligt.
- Vi ses i morgon då! ropar hon efter honom när han cyklar i väg.
- Nog var det väl klockan tre vi sa? tänker Kajsa. Han brukar vara sen, men inte mer än en halvtimme. Hon ringer honom på mobilen, men han svarar inte. Det oroar henne. Han brukar alltid svara. Hon börjar gå hemåt från hans lägenhet. Helt tydligt är han inte hemma. När hon stiger av spårvagnen vid hållplatsen hemma ringer han.
- Shit, sötnos, jag glömde helt av att vi skulle ses klockan tre! Det är Peters födelsedag och han har fika... Blir nog här länge, men vi kan kanske ses i morgon samma tid?
- Visst, inga problem, säger Kajsa.
Hon sväljer en liten ledsen klump över att inte Peter hade bjudit henne. Som om hon inte hörde till. Men sen går hon hem och sätter sig för att läsa, längtande till nästa dag.
- Välkommen till restaurang le Grand Château! säger Martin när han slår upp dörren klockan femton.
Kajsa skrattar och låter sig dansas in i ett väldoftande kök. Martin har wokat grönsaker och kokat nudlar. En billig, men god middag.
- Det är lite tidigt för middag, men jag ville så gärna överraska dig! säger han.
De äter tillsammans vid hans lilla bord. Han har tänt några värmeljus på assietter.
- Långa, fina ljus skulle det ha varit, säger han.
- Äh, det är jättefint så här, säger Kajsa.
När hon efter middagen känner hans fingertoppar på sin hud vill hon aldrig gå hem. Hennes egen lägenhet verkar plötsligt enslig och tom. Någon gång har hon tänkt att de kunde träffas hos henne, men det har inte blivit av. Nu gör det ingenting. Det är här värmen är. Myset. Fingertopparna.
Ändå känner hon en dag att hon vill genomföra det. Hon har klarat en svår tenta och ska fika med ett par kompisar hemma, för att fira. Martin hade varit den perfekta gästen. Varken Amanda eller Sofie har träffat honom än, och de är mer än måttligt nyfikna.
- Vi måste ju få se vem det är som har förvandlat dig till en fallen kvinna, skrattar Amanda.
Kajsa knuffar henne milt och spelar grinig.
- Kom igen! säger Sofie och faller in i knuffandet.
Sen raglar de som druckna i väg till Kajsas lägenhet, knuffande varandra längs trottoaren under höga skratt.
Väl hemma kommenderar Kajsa sina vänner till kökstjänst medan hon ringer Martin. Han borde vara hemma, för egentligen skulle de ha träffats i dag, men hon fick ringa och avboka för tjejfikat. Hon känner att det börjar dofta kaffe medan hon ringer och ringer. Konstigt. Han kanske duschar. Skrivande ett sms går hon in i köket.
- Nå, är Drakdödaren på väg? hojtar Amanda och blinkar med ena ögat.
- Han duschar nog, jag sms:ar honom så börjar vi så länge. Han får dyka upp sen.
Diskuterande tentan, skrattande och stojande glömmer de bort alltihop, tills de inser att det håller på att skymma. Fikat är slut och det är dags att gå. Kajsa sliter åt sig mobilen, övertygad om att hon har missat Martins sms.
Ingenting.
- Konstigt... säger hon.
- Jag bara måste rusa med en gång, säger Amanda. Femman borde gå om några minuter, och jag behöver verkligen komma hem!
- Jag hänger på! säger Sofie.
De tar på sig jackor och skor, fnissar det sista och säger att nästa gång får hon plocka fram prinsen, eller tål han inte dagsljus? Kanske han är ett troll?
Den kvällen grubblar Kajsa innan hon lägger sig. Visserligen har de inte lovat varandra någonting, men så mycket som de har umgåtts... Så som han har sett på henne, rört vid henne, kallat henne sötnos, min vackra. Hon somnar utan svar på sitt senaste sms, som hon skickar sömndrucken innan midnatt.
”Hade velat ha med dig på tjejfikat och försökte få tag på dig. Hör gärna av dig när du kan. Puss”
Inga förebråelser, det kändes viktigt. Det hade känts som om de kände varandra så väl. Nu känner hon sig osäker.
Två dagar senare svarar han äntligen. Hon har hållit sig själv i strama tyglar. Läst, gått på föreläsningar, ätit, sovit. Men hon är svart under ögonen och känner sig nästan förkyld.
”Fick lov att resa till Varberg, Ellen behövde min hjälp. Kommer hem i morgon. Kram”
Kajsa undrar vem Ellen är. Han har sagt något om en syster. Så måste det vara.
”Okej. :-) Ses i morgon då? Längtar... Kyssar”
Det dröjer ända tills hon ska lägga sig innan han svarar.
”Har en del jobb att ta igen. Fredag? Fika på Andrum på eftermiddan? Kl 15?”
Ska hon längta ända till fredag? Hon känner sig besviken, men är det så, så är det.
”Visst, jag slutar 13, så det ska gå bra. :-) Puss”
Så glad hon blir när hon ser honom komma längs Östra Hamngatan! Han ser trött ut, men han hade ju en hel del jobb att göra, sa han, stackare! De kramar varandra och går in för att köpa något gott. Kajsa tittar oavbrutet på honom. Det är en solig försommardag, och det känns som om det är solen som lyser upp caféet, inte Martin. Han fokuserar på kaffet och wienerbrödet, äter som om han är utsvulten. Kajsa talar om vad hon har gjort den senaste veckan. Martin ler, säger ja, nej.
Till slut kan hon inte hålla sig. Han säger ju ingenting!
- Vem är Ellen?
Hon försöker säga det väldigt neutralt, med ett litet leende, ingen onödig offensiv.
- Åh, hon är ett ex... vi var tillsammans ett tag. Sprang på henne i Nordstan. Hon skulle flytta och hade panik med flyttlådorna.
Kajsa hade egentligen aldrig tänkt så långt. Det är klart att han har ett förflutet. Har har varit vuxen i flera år. Men hon hade aldrig kommit så långt i sina tankar. Fingertopparna höll henne kvar i nuet, utan att ge en sekunds eftertanke. Bländad av ljuset hade hon inte en tanke på något mörker någonstans. Så naivt.
- Mmm jag förstår, det är alltid jobbigt när man ska flytta. Blir alltid bråttom, säger hon.
Sen berörs bara neutrala ämnen. Martin håller hennes hand på bordet, men han känns trött och slapp.
- Ska vi åka hem till dig? frågar Kajsa, som tyckte att de bara sitter och sitter, fast fikat var slut för länge sedan.
Martin tittar henne i ögonen och säger:
- Jag måste nog lägga mig med en gång, det har varit en jobbig vecka. Ska göra morgonpass i morgon.
Han måste ha sett hennes besvikelse. Snabbt försöker hon ordna sina anletsdrag för att behålla sin stolthet så gott det går.
- Jag hör av mig, säger han snabbt, som för att undvika nya förslag.
När de skiljs åt, håller hon honom länge, länge i sina armar. Längre än han känner sig bekväm med, märker hon.
När kurserna börjar igen på hösten är det tjejfika hos Kajsa. Amanda och Sofie berättar om sommaren och förhör sig om prinsen.
- Han tålde inte sommarsolen, säger Kajsa. Han visade mig sitt guld, men sen sprack han.
måndag 1 november 2010
Meeow Uppgift 1
Nu du, du och jag
- Det är en helt vanlig dag här, säger jag och tittar ut genom fönstret.
Plommonträdet böjer sig för vinden och regnet strilar i nästan vågräta byar utanför köksfönstret. Det är november och den här morgonen är det ungefär tio grader varmt. För en vecka sedan var det tio grader kallt den här tiden på dygnet.
Vi dricker te medan hunden rastlöst rör sig omkring oss.
- Det lönar sig inte att ta paraply, säger jag. Det gör man bara en gång här. Sen vet man.
Vi går ut i hallen. Jag tar fram en lång regnkappa till mig själv och ett regnställ till dig. Stövlar med tjocka sockor till båda. Hunden viftar på svansen så man tror att den ska lossna medan jag knäpper fast selen och kopplet. Jag går en runda och kollar att alla lampor är släckta och spisen är avstängd. Låser dörren till altanen nu när ingen är kvar hemma. Vi går ut genom entrédörren och jag låser den också. Kollar en extra gång att den är låst och puttar sedan på den lite, så att inte den råa höstluften ska leta sig in genom springorna. Vi är redo.
Hunden drar i kopplet och vinden viner i våra ansikten, men vi stretar på uppför backen. Den första biten är tråkig med hus, asfalt, bilar, men snart halkar vi uppför en grässlänt och tar in på en stig i skogen. Marken är täckt med löv och trots den friska vinden känner vi lukten av dem, av marken, av den naturliga förmultningsprocess som hör hösten till. Jag tycker att det doftar gott. Snart kommer vi in på stigen som går ovanför staden. Här kan vi se ner på den lilla stadskärnan. Hunden springer och nosar rådjursspår. Öronen flaxar och svansen svänger medan hon löper på båda sidor om stigen. Björkarna har tappat alla blad. Bokarnas blad visar upp nyanser i en skala från citrongul till rostbrun. Mycket orange. Ekarna har bara börjat färgas en liten aning. De är alltid sist.
Stigen går riktigt nära bergskanten på flera ställen. Vi kan titta ner på rondellen, där det brukade stå en rondellsnigel. Så glad jag blev varje gång jag såg den. Där är affärsgatan med sina små caféer och butiker, den lilla biografen, tandläkaren. Sedan tar gamla staden vid. Små och stora hus i ett myller, till och med ett litet kapell som är bebott. Kullerstensgata hela vägen. Bortom ser man kexfabriken och om vi nosar i vinden kan vi känna en aning pepparkaksdoft eller kanske mest smält smör. När det är närapå vindstilla fylls hela staden av doften och jag undrar ofta om det säljs mer kakor här än på andra orter, bara för att man frestas av de ständiga aromerna.
Lite längre fram ligger örnnästet, där man kan ta bilder så att det ser ut som om man hänger i luften över staden. Fästningen syns bra härifrån. Även om mycket blev rivet för länge sedan är den stor och tar upp halva holmen. Det finns två torn, ett mer raserat än det andra. På vår sida om älven ser man de sista trånga gränderna innan staden upphör. Gator, murar och husgrunder är till stor del byggda med stenar från fästningen. Ett praktiskt beslut då, men det hade varit spännande att se fästningen intakt. Vi tar oss ner från örnklippan, halkar på rötter. Här är det en hel del barr och marken sviktar under fötterna. Över vägen får hunden följa mig tätt intill, sen får hon godis och får springa i förväg igen. Hon vet vart vi ska. Nästa är mördarbacken. När vi varma, svettiga och flåsiga når upp på krönet är vi ännu högre upp. Här ser vi båda älvarna och deltat där de möts. Där är bron där det alltid är kö vid rusningstrafik och på andra sidan stora älven är det vägarbete och ibland rusar tåget förbi.
På vår sida har vi skogen och bergen. Vi går brant nerför. Stigarna ringlar härs och tvärs, men jag väljer den som är torrast. Här är det också mycket barrträd och klipporna är höga och hala. Väl nere följer vi bergväggen.
- Det är en trollskog, säger jag och skrattar.
Jag pekar på små grottor i klipporna, stenblock som bildar trollhålor medan vi tar oss ner mellan granarna till kyrkogården. Vi ser gravarna på avstånd, men vänder in på en ny stig och följer stora älven där de stora fartygen brukar gå in. Tåget hörs från andra stranden, för nu är vi nära vattnet.
Vi går vidare genom bokskogen där man ibland kan se fladdermöss. Men inte när man går dit för att se dem. Vi halkar ner mot åkrarna på rullande bokollon i den branta backen. Några gånger sätter vi oss, men det hör till. Bäcken brusar i dag, det är mycket vatten som ska ut till älven. Kohagen står tom nu, men vi kan fortfarande känna lukten av gödsel. Hunden aktar sig noga för stängslet, det brukar göra ont. Strax innan vi kommer hem igen går vi under liftkablarna och sneddar över skidbacken. Vi ser dalen norr om staden, åkermarken, ekekullen. Lite som ett slättlandskap i miniatyr. Det ger mig en känsla av hemma. Området är planerat och ska bebyggas tätt med hus. Den dagen kommer jag att flytta. Söka ett annat ställe som får mig att känna mig hemma. Men nu är det här jag ska vara.
Jag låser upp dörren och vi tar av oss de blöta kläderna innanför dörren. Hunden skakar sig så att vattnet stänker över hallen medan jag hänger upp regnplaggen på galgar så att de får torka i värmepumpens luftdrag. Det är dags för mer varmt te. Jag bjuder på pepparkakor och vi pratar om kontrasterna. Stadskärnans kulturhus med mycket glas, motorvägen, höghusen. Fästningen och gamla staden, kullerstenarna, bokarnas färgglada löv. Det som man ser när man stannar en stund. Från motorvägen ser man det stora. Fabriken, älvarna och broarna. Stannar man så länge att man hinner känna doften av smält smör eller multnande löv, så ser man det levande. Varje ny dag.
- Det är en helt vanlig dag här, säger jag och tittar ut genom fönstret.
Plommonträdet böjer sig för vinden och regnet strilar i nästan vågräta byar utanför köksfönstret. Det är november och den här morgonen är det ungefär tio grader varmt. För en vecka sedan var det tio grader kallt den här tiden på dygnet.
Vi dricker te medan hunden rastlöst rör sig omkring oss.
- Det lönar sig inte att ta paraply, säger jag. Det gör man bara en gång här. Sen vet man.
Vi går ut i hallen. Jag tar fram en lång regnkappa till mig själv och ett regnställ till dig. Stövlar med tjocka sockor till båda. Hunden viftar på svansen så man tror att den ska lossna medan jag knäpper fast selen och kopplet. Jag går en runda och kollar att alla lampor är släckta och spisen är avstängd. Låser dörren till altanen nu när ingen är kvar hemma. Vi går ut genom entrédörren och jag låser den också. Kollar en extra gång att den är låst och puttar sedan på den lite, så att inte den råa höstluften ska leta sig in genom springorna. Vi är redo.
Hunden drar i kopplet och vinden viner i våra ansikten, men vi stretar på uppför backen. Den första biten är tråkig med hus, asfalt, bilar, men snart halkar vi uppför en grässlänt och tar in på en stig i skogen. Marken är täckt med löv och trots den friska vinden känner vi lukten av dem, av marken, av den naturliga förmultningsprocess som hör hösten till. Jag tycker att det doftar gott. Snart kommer vi in på stigen som går ovanför staden. Här kan vi se ner på den lilla stadskärnan. Hunden springer och nosar rådjursspår. Öronen flaxar och svansen svänger medan hon löper på båda sidor om stigen. Björkarna har tappat alla blad. Bokarnas blad visar upp nyanser i en skala från citrongul till rostbrun. Mycket orange. Ekarna har bara börjat färgas en liten aning. De är alltid sist.
Stigen går riktigt nära bergskanten på flera ställen. Vi kan titta ner på rondellen, där det brukade stå en rondellsnigel. Så glad jag blev varje gång jag såg den. Där är affärsgatan med sina små caféer och butiker, den lilla biografen, tandläkaren. Sedan tar gamla staden vid. Små och stora hus i ett myller, till och med ett litet kapell som är bebott. Kullerstensgata hela vägen. Bortom ser man kexfabriken och om vi nosar i vinden kan vi känna en aning pepparkaksdoft eller kanske mest smält smör. När det är närapå vindstilla fylls hela staden av doften och jag undrar ofta om det säljs mer kakor här än på andra orter, bara för att man frestas av de ständiga aromerna.
Lite längre fram ligger örnnästet, där man kan ta bilder så att det ser ut som om man hänger i luften över staden. Fästningen syns bra härifrån. Även om mycket blev rivet för länge sedan är den stor och tar upp halva holmen. Det finns två torn, ett mer raserat än det andra. På vår sida om älven ser man de sista trånga gränderna innan staden upphör. Gator, murar och husgrunder är till stor del byggda med stenar från fästningen. Ett praktiskt beslut då, men det hade varit spännande att se fästningen intakt. Vi tar oss ner från örnklippan, halkar på rötter. Här är det en hel del barr och marken sviktar under fötterna. Över vägen får hunden följa mig tätt intill, sen får hon godis och får springa i förväg igen. Hon vet vart vi ska. Nästa är mördarbacken. När vi varma, svettiga och flåsiga når upp på krönet är vi ännu högre upp. Här ser vi båda älvarna och deltat där de möts. Där är bron där det alltid är kö vid rusningstrafik och på andra sidan stora älven är det vägarbete och ibland rusar tåget förbi.
På vår sida har vi skogen och bergen. Vi går brant nerför. Stigarna ringlar härs och tvärs, men jag väljer den som är torrast. Här är det också mycket barrträd och klipporna är höga och hala. Väl nere följer vi bergväggen.
- Det är en trollskog, säger jag och skrattar.
Jag pekar på små grottor i klipporna, stenblock som bildar trollhålor medan vi tar oss ner mellan granarna till kyrkogården. Vi ser gravarna på avstånd, men vänder in på en ny stig och följer stora älven där de stora fartygen brukar gå in. Tåget hörs från andra stranden, för nu är vi nära vattnet.
Vi går vidare genom bokskogen där man ibland kan se fladdermöss. Men inte när man går dit för att se dem. Vi halkar ner mot åkrarna på rullande bokollon i den branta backen. Några gånger sätter vi oss, men det hör till. Bäcken brusar i dag, det är mycket vatten som ska ut till älven. Kohagen står tom nu, men vi kan fortfarande känna lukten av gödsel. Hunden aktar sig noga för stängslet, det brukar göra ont. Strax innan vi kommer hem igen går vi under liftkablarna och sneddar över skidbacken. Vi ser dalen norr om staden, åkermarken, ekekullen. Lite som ett slättlandskap i miniatyr. Det ger mig en känsla av hemma. Området är planerat och ska bebyggas tätt med hus. Den dagen kommer jag att flytta. Söka ett annat ställe som får mig att känna mig hemma. Men nu är det här jag ska vara.
Jag låser upp dörren och vi tar av oss de blöta kläderna innanför dörren. Hunden skakar sig så att vattnet stänker över hallen medan jag hänger upp regnplaggen på galgar så att de får torka i värmepumpens luftdrag. Det är dags för mer varmt te. Jag bjuder på pepparkakor och vi pratar om kontrasterna. Stadskärnans kulturhus med mycket glas, motorvägen, höghusen. Fästningen och gamla staden, kullerstenarna, bokarnas färgglada löv. Det som man ser när man stannar en stund. Från motorvägen ser man det stora. Fabriken, älvarna och broarna. Stannar man så länge att man hinner känna doften av smält smör eller multnande löv, så ser man det levande. Varje ny dag.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)