julberättelse

Storebror, lillasyster och jultomten

Storebror och lillasyster har bråttom inför julen. Det är bara en vecka kvar till jul.

Lillasyster skriver långa julklappslistor med bokstäver som hon har hittat på alldeles själv. Hon är duktig, fast hon ännu inte har lärt sej att läsa och skriva. Hon önskar sig en leksaksrymdraket som hon har sett i en reklambroschyr och en fin klänning med rosetter till sommaren. Hon ställer ut listan i farstun för att tomten skall hitta den, då han nattetid tittar fram i knutarna.

Men besvikelsen är stor, då katten hinner före tomten. Den river sönder pappret i bitar.

Katten får en örfil av lillasyster. Den fräser till och river henne i ansiktet.

Därefter rullar de båda två runt i en intensiv brottningsmatch på farstumattan. Båda två är lika besvikna.

Storebror har annat att tänka på. Han åker skridskor på rinkar, på gården och i ishallen.

Ibland har han match. För det mesta går det bra. Men det är inte så lyckat att ha storebror i mål.

Om storebror råkar släppa in ett mål glänser det tårar i hans ögon. Han har ännu inte lärt sej att förlora.

Men på det stora hela anser både lillasyster och storebror att livet är bra. Och varför skulle de inte vara glada? Ett sådant barn som inte känner sej förväntansfullt vid tanke på tomtens besök finns bara inte.

Men ibland händer det att de litet större barnen, som tänker ganska mycket, börjar fundera på vem tomten egentligen är.

Det är precis vad som händer med storebror några dagar före jul. Han är så stor, så att han har vuxit ur ishockeybyxorna.

-Att Jesus föddes på julafton och att tomten finns vet jag. De är egentligen ganska lika. De har skapat allt. Också julklapparna och lillasyster, säger han efter att ha funderat en stund.

Men det är konstigt att de finns överallt. Och att de är så snälla, så att de går omkring och ger allt åt alla barnen på jorden. Idag grubblar han mer än vanligt. Han grubblar tillika som han uppdaterar sin status på Facebook. På facebook skryter han mer än vanligt. Han har uppgett att han är tretton år istället för sina åtta år. Han tyckte att det var bäst att gardera sig ifall det skulle råka finnas någon övre åldersgräns.

Storebror hinner inte tänka tanken till slut. Lillasyster ser något som gör att storebror slutar grubbla, åtminstone på tomten.

-Det vet du väl att han finns? Och att han kör runt på himlen med sin ren och sin släde, säger hon snabbt utan att ens hinna blinka. Hon pekar i TV-rutan, där en ren korsar TV-himlen dragande på en släde, där en tomte sitter. Tusen små snöflingor yr runt i luften. Det ser kallt ut. Storebror tänker blixtsnabbt.

-Men fryser inte tomten i sin släde och frös inte Jesus i sitt stall? säger han till sist. Och han kommer på svaret alldeles själv.

-Det är väl som med dej, då du var liten. Mamma och pappa lade dej att sova i en barnvagn utanför garaget för att du skulle få frisk luft.

Det var mamma som hade lyssnat på radio, där det sades att frisk luft är bra för barnen.

Storebror har annat att tänka på. Han åker skridskor på rinkar, på gården och i ishallen.

Ibland har han match. För det mesta går det bra. Men det är inte så lyckat att ha storebror i mål.

Om storebror råkar släppa in ett mål glänser det tårar i hans ögon. Han har ännu inte lärt sej att förlora.

Men på det stora hela anser både lillasyster och storebror att livet är bra. Och varför skulle de inte vara glada? Ett sådant barn som inte känner sej förväntansfullt vid tanke på tomtens besök finns bara inte.

Men ibland händer det att de litet större barnen, som tänker ganska mycket, börjar fundera på vem tomten egentligen är.

Det är precis vad som händer med storebror några dagar före jul. Han är så stor, så att han har vuxit ur ishockeybyxorna.

-Att Jesus föddes på julafton och att tomten finns vet jag. De är egentligen ganska lika. De har skapat allt. Också julklapparna och lillasyster, säger han efter att ha funderat en stund.

Men det är konstigt att de finns överallt. Och att de är så snälla, så att de går omkring och ger allt åt alla barnen på jorden. Idag grubblar han mer än vanligt. Han grubblar tillika som han uppdaterar sin status på Facebook. På facebook skryter han mer än vanligt. Han har uppgett att han är tretton år istället för sina åtta år. Han tyckte att det var bäst att gardera sig ifall det skulle råka finnas någon övre åldersgräns.

Storebror hinner inte tänka tanken till slut. Lillasyster ser något som gör att storebror slutar grubbla, åtminstone på tomten.

-Det vet du väl att han finns? Och att han kör runt på himlen med sin ren och sin släde, säger hon snabbt utan att ens hinna blinka. Hon pekar i TV-rutan, där en ren korsar TV-himlen dragande på en släde, där en tomte sitter. Tusen små snöflingor yr runt i luften. Det ser kallt ut. Storebror tänker blixtsnabbt.

-Men fryser inte tomten i sin släde och frös inte Jesus i sitt stall? säger han till sist. Och han kommer på svaret alldeles själv.

-Det är väl som med dej, då du var liten. Mamma och pappa lade dej att sova i en barnvagn utanför garaget för att du skulle få frisk luft.

Det var mamma som hade lyssnat på radio, där det sades att frisk luft är bra för barnen.

Men redan följande dag inträffar något som gör att storebror helt upphör med att grubbla.

Några reklamblad kastas in genom dörren. Pappa läser högt för storebror och lillasyster. Det är reklam om tomten och om alla de prylar som finns i hans verkstad. Ett telefonnummer omnämns i reklamen. Man kan ringa tomten på detta nummer om man önskar få en pratstund med honom.

Men mamma är långtifrån nöjd.

-Vi har ju diskuterat med tomten om att vi inte skall ha så många julklappar i år. För att barnen inte skall bli bortskämda.

Det är som om tomteverkstadens färgstarka reklam med unga och slanka flickor och pojkar, som leker med en massa tekniska prylar, skriker ut att dethär måste ni bara ha. Men mamma är envis till

sin natur. Ingen reklam får henne att ändra åsikt.

Ändå slår pappa, lillasyster och storebror numret till tomten. Lillasyster och storebror lyssnar.

Barnen blir eld och lågor.

Visst finns tomten. Och han har en röst, som är så len som bara en tomtes röst kan vara.

Tomten säger terve på finska.

-Jag vill ha en lastbil, säger storebror.

-Och jag vill ha en bok med Nalle Puh, fortsätter lillasyster. Pappa diskuterar med tomten. Mamma suckar.

Julen kommer närmare och närmare. Fyra dagar före jul ställs det till med julfest i storebrors skola.

Då man är så stor som storebror, som är så stor så att han har vuxit ur ishockeybyxorna, går man redan på andra årskursen. Och då är man också så stor, så att man kan delta i skolans ishockeyprogram, som storebror gör.

Mamma, pappa och lillasyster slår sej förväntansfullt ner i bänkraderna i gymnastiksalen nedanför skolans teaterscen.

Storebror står uppe på scenen. Han och några andra barn är utklädda till stjärngossar, som sjunger om stalledrängen. De ser änglalika ut med ljus i händerna. Och de har stora strutar, som stjärngossar skall ha på sej, på huvudet.

Lillasyster som redan har somnat en gång, hon är van att gå och lägga sej tidigt, vaknar upp. Hon börjar tänka och fantisera om godis.

-Är det en stor godisstrut, som storebror har på huvudet? viskar hon åt sin mamma. Hon kommer plötsligt att tänka på att det är orättvist att storebror har fått en godisstrut och inte hon. Mamma hinner bara säga, nej, det är inte någon godisstrut, eftersom barnen på scenen börjar sjunga.

Staffan var en stalledräng, vi tackom nu så gärna, sjunger barnen med höga och glada, om än litet nervösa stämmor. För de vill göra ett gott intryck på sina mammor och pappor, som sitter bänkade där nere i salen. Föräldrarna sträcker på sej sprickfärdiga av stolthet över att just deras barn sjunger så vackert. För även om det inte riktigt är så så tycker ändå varje förälder att just deras barn är bäst i hela världen.

Allt är frid och fröjd. Ända tills elden nästan brakar lös.

-Du där se upp för ridån, dånar rektorns röst längst bak i salen. Vad är det nu som händer? Jo, det är storebror, som gör ett misstag och sjunger sista versen två gånger. Han lämnar kvar på scenen efter att alla andra har gått därifrån.

Ridån hinner nästan falla ner och storebrors ljus hinner nästan antända tygduken, men bara nästan.

För till all lycka flyger storebror, förskräckt efter att ha hört rektorns rop, bakåt. Tillika håller han ett stadigt grepp om ljuset, så att ingen skada sker.

-Vad hittar han nu på för hyss, säger grannens flicka, som sitter bredvid mamma och pappa och lillasyster nere i salen.

På hemvägen är lillasyster sur.

-Jag vill också klä ut mej. Jag vill också hitta på hyss, säger hon.

Det visar sej att mamma och pappa är medgörliga ikväll. De låter lillasyster klä ut sej i sin luciadräkt. Lillasyster sjunger Sankta Lucia både där ute på gården och inne i deras hem, så att hunden ylar där ute och katten fräser där inne.

Men det visar sig också att mamma och pappa inte är lika medgörliga, då lillasyster efter en stund kommer in utan Luciadräkt, och utan pepparkakor på ett fat, som har varit fyllt med pepparkakor, mandariner och kanelbullar.

Fatet har hon, utan att fråga mamma och pappa om lov, tagit med sej ut.

Efter henne kommer hunden glatt viftande på svansen. Den knaprar på en pepparkaka och skakar på huvudet. Hunden försöker skaka av sej ljuskronan, som hör till Luciadräkten. Kronan har lillasyster placerat på dess huvud.

Där ute på farstutrappan ligger en hel hög med pepparkakor nedstuckna i den vita snön. Den kraftiga blåsten gör att pepparkakorna flyger omkring i luften.

Föräldrarna vill att lillasyster skall be om förlåtelse för det som hon har ställt till mej.

-Förlåt, men hunden ville också vara med och leka, förklarar lillasyster. Denhär gången säger hon det på ren helsingforsiska. Hon har lärt sej att prata så, då hon har sett på barnprogrammet BUU-klubben i TV.

Trots alla hyss som barnen har gjort, så är det klart och tydligt att tomten förstår att barnen inte alltid menar så illa. Han kommer i år också. Han har med sej en hel hög med julklappar.

Storebror tjuter av glädje, då han märker att det finns nya ishockeybyxor, som är betydligt större än de gamla, i ett av paketen.

Och lillasyster kollar för säkerhets skull att storebror inte har fått fler julklappar än henne. Hon räknar fel några gånger. Hon kommer fram till att storebror har fått sju julklappar och att hon bara har fått sex. Till sist kommer hon ändå underfund med att hon har hoppat över siffran fem, då hon räknade sina julklappar.

Det råder julfrid i hemmet. Men den blir inte långvarig.

Katten, som alla i stundens iver, har glömt bort att den finns, skuttar plötsligt med en duns ur granen.

Alla julgransbollarna, som i julgranens sken lyser i regnbågens alla färger, strittar fram och tillbaka på golvet. Då får storebror en idé.

Han drar på sej sina nya ishockeybyxor och skyndar iväg efter sin klubba för att lära katten hur man spelar ishockey med julgransbollar.

-Stopp i backarna. Du har ledigt från ishockeyträningen nu, ropar pappa. Men han ropar för sent. Den spillans nya mobiltelefonen och laddaren som sitter fast i telefonen som storebror också fick i luften får sig en släng av hockeyklubban och flyger all världens väg tills pappa i sista minuten lyckas infånga den.

Men storebror håller inte med honom. Han har annat än julen att tänka på. Han har också sin ishockey.

Jul eller inte jul. Det finns alltid något att göra hos storebror och lillasyster.

Uppgift 3 spring. Tågresan

Tågresan till ljusets dal

Den svindlande och omstörtande resan med tåget X-3000 har nästan kostat Anna livet.

Hon lämnar tumultet bakom mig. Hon hör inte längre ambulansens sirener. Hon känner inte längre sjukhuslukten, där hon står med sin oskadade hand lutad och sitt skadade ben stött mot den rödmålade grinden, som leder till hennes föräldrars gård. Det andra benet och den andra armen är i bandage.

En hel agrar värld breder ut sig framför henne; barndomens stigar, kohagar, skogar.

Men vi tar det från början.

Här finns närheten till människorna. Men också ovissheten om världen utanför. Som antingen ses som helt fantastisk eller helt galen. Människorna likaså.

Människorna som finns här har sin givna plats. Såhär gör vi. Såhär har vi alltid gjort i vår släkt.

De tar väl hand om varandra. Men varför tänjer de aldrig på gränserna? Är de som sammansvetsade i ett enda stort kollektiv, där alla har enats om att nöja sig med det som är?

Det var därför hon efter att hon hade tröttnat på att dyka från å bryggan och ströva omkring i skogen med medhavd matsäck och iklädd röda stövlar beslöt sig för att vara den första i sin släkt som verkligen skulle tänja på gränserna. Hon skulle bege sig ut på sin tågresa i livet.

Men det dröjer inte länge förrän hon nästan ångrar mig. Det gör hon då hon framkommen till tågstationen lägger märke till den svarta mannen med den långa lie liknande käppen, som böjd över alla sina tunga väskor står och muttrar för sig själv över varför tåget ännu inte har anlänt.

På hennes tågresa ut i världen har han faktiskt alltid hängt i mina bakhasor, som en svart skugga, den svarta mannen med den långa lie liknande käppen. Senare visade det sig att han var en av konduktörerna, om än en lite obehaglig sådan.

Hennes resa har gått via branta stup och kalla storstäder med ett myller av människor i främmande länder. Den har pendlat mellan ytligt pladder, självupptagenhet, nedlåtande människor till verkliga själsfränder, djupa insikter och förståelse.

Kulturkrockarna har avlöst varandra. Hon har trängts med främmande människor från olika länder i trånga tågkupéer där det bara har handlat om en sak, att armbåga sig fram för att inte trilla av tåget, för att inte missa någon chans.

Ibland har han stått där, han den svarta mannen, som en skugga, som har lurat i bakgrunden. Han har nästan fått henne att hoppa av tåget, då han har fräst till och tågpiporna har visslat. För ibland har det faktiskt gått så hett till så att han har blivit tvungen att gå emellan och visa henne och hennes trilskande medpassagerare tillbaka till sina egna platser på tåget.

Men trots att hon nog försökte sitt bästa infann sig känslan av att höra hemma aldrig till hundra procent. Det handlade mycket om att reflektera, försöka förstå och om att sätta sig in i saker och ting. De svindlande vackra bergen och höjderna steg henne åt huvudet, de djupa dalarna fick henne att brista i gråt. Men hon tänkte alltid att det var någon annan, det svarta hotet, den svarta skuggan som fick henne att aldrig känna sig tillfreds med sin resa. Det var en långa svart skugga som alltjämt hängde över henne. Som alltid sa att du gör allt fel, du är klumpig, du måste lära dej att hitta din plats här i vårt tåg. Och ibland så hånlog de andra resenärerna som emellanåt hade skrattat så hjärtligt och lett så varmt i hennes sällskap.

Men så plötsligt en dag stannar hela hennes värld, hennes medresenärers värld och deras tåg en gång för alltid. Hennes medresenärer på något vis vitnar, deras kinder sjunker in och de börjar te sig alltmer skelettliknande. Termometern är på bara några timmar ner i tjugo minusgrader.

Hon huttrar, skräcken griper tag i henne och det sista hon hinner se är en lie och en mörk skepnad förrän hon hör en fruktansvärd skräll och allt blir svart. Sedan vet ni ju vad som hände, hon vaknade upp till ambulans sirener och

sjukhuslukt. Till sist hamnade hon i sin barndoms omgivningar, som var så otroligt mycket vackrare, mycket mer soldränkta och upplysta av en betydligt mer blå himmel än vad hon någonsin kunde minnas.

Men nu är hon hemma igen, en vingklippt människa som mår bra av att njuta av naturens skönhet i dess vida spektrum.

Men ack den lycka som varar för evigt. Hon är en vingklippt människa, som snart breder ut sina vingar och snart beger sig iväg med nästa tåg för att återfinna min plats i världen, starkare och gladare än någonsin.

Då hon åter igen möter konduktören ser han inte längre ut som lie mannen, snarare som ärkeängeln Gabriel, sina mörka kläder till trots. Han ler hjärtligt som till igenkännande och hon lyfter upp sitt tunga bagage, som plötsligt känns så mycket lättare, lätt som en mjölkburk. Hon hittar direkt till sin plats och bryr sig inte längre i de hånleende sarkastiska medresenärerna. De negativa medresenärerna är ändå bara ett fåtal. Istället delar de med sig av sitt medhavda bröd och sållar sig till skaran av de medresenärer, som sjunger och spelar dragspel.

-Ta plats, ropar konduktören glättigt. Vi är på väg till ljusets dal. Bara ni håller sams och följer våra gemensamma regler kommer allt att gå bra.

Bakom nästa krön stiger en strålande sol upp.

”Spring”

Ursäkta att min text kom in lite för sent. Jag lovar att skärpa mig. Jag hade totalt glömt bort att det var denna vecka som den skulle lämnas in.

Den handlar om vår egen skugga, vårt eget undermedvetna, vårt eget samvete under livets resa.

Man kan väl omnämna den på olika sätt. Freud talade visst om överjag, jag och det undermedvetna.

uppgift 2 spring

För sitt eget välbefinnandes skull

Äntligen fredag kväll. De nyaste inredningsprylarna anlände under dagens lopp till Sonyas inredningsaffär ”Fixaren”och gick åt som smör i solsken. Trots det ruggiga sen vintervädret tog många sig tid att besöka hennes butik. Men det är inte så konstigt, man har väl alltid haft sinne för ekonomi, kan hon nu såhär efteråt småbelåtet tänka.

Med ett leende på läpparna korkar hon upp en flaska champagne, öppnar en burk med räkor, tänker först breda på ordentligt, men känner sig på magen, konstaterar att det börjar puta ut en aning i midjan och nöjer sig till sist med att göra pyttesmå smörgåsar. För sitt eget välbefinnandes skull. Men egentligen spelar det ingen roll om magen putar ut en aning. Hon är medveten om att hon är vacker med sina långa ben, det symmetriskt formade ansiktet och det långa, bruna håret, som hennes frisör så skickligt har lyckats förlänga med hjälp av hårförlängning.

Men lyckan grumlas en aning och ensamhetskänslor sköljer över henne i takt med att det blåser upp till storm, och det därpå följande regnet piskar mot fönsterrutorna. Hon känner sig mer ensam och utanför än vanligt. Hon är framgångsrik, men har ingen att älska, hon hör inte hemma i etablissemanget, trots sina framgångar.

Och hennes nya kärlek, direktören vid en reklambyrå, ringer henne och förklarar att han inte kan komma in och titta över till henne ikväll heller, som han hade lovat idag, i förrgår och i början av veckan. Han befinner sig på konferens i Helsingfors, och det verkar som om konferensen har dragit ut fyra extra dagar på tiden. Vilket innebär att han har missat kvällsflyget till hennes hemstad igen och igen och igen.

För att dämpa sorgen beslutar hon sig för att rusa ner till källaren och leta bland alla de årgångsviner som hon och han köpte på flyget efter den senaste golfresan till Thailand. Hon letar febrilt bland vinerna och provsmakar några flaskor för att finna ett vin med den exakt rätta blandningen salt och sött för att matcha hennes sinnesläge. För hennes eget välbefinnandes skull. För så var det väl hennes terapeut menade, då hon sa att hon skulle äta och dricka något gott om hon kände sig nere bara hon inte drack för mycket.

Väl framme i lägenheten igen slår hon sig bekvämt tillrätta i den svarta skinnsoffan, som består av fyra delar, och som är centralt placerad i den stora salongen nere på bottenvåningen. Hon slår på TV:n med ett lätt ryck på tv-kontrollen och fördjupar sig i ett livsstilsprogram, som handlar om en tysk diplomatfamilj i Sverige, som nyligen har anlänt till landet och därför har anlitat en designer för att inreda sitt hem. Diplomatfamiljen önskar följa med de senaste trenderna på ett sofistikerat sätt, som inte sticker ut för mycket från mängden.

Designern som har sina rötter i England förklarar att en diskret röd f'ärg kommer att ge den rätta stämningen i diplomatfamiljens vardagsrum. Och han instruerar familjen vidare att det är bäst att måla eller tapetsera tamburen i en diskret nyans, dit alla gästerna först anländer, för att så att säga inte slå på för stort och verka vara chockerande. Men att det i själva verket är de små och sofistikerade inredningsprylarna, till exempel designade lampor, ljusstakar och förgyllda vaser, som skall mana fram den rätta sofistikerade antydningen och vara trivselbefrämjande i ett hem där det satsas på smak, trivsel och kvalitet.

Själv både hickar och nickar hon från sin plats i den enorma soffan, eftersom hon håller med inredaren på alla punkter.

Jo, visst imorgon bitti skall hon börja dagen med att bege sig till inredningsaffären på hamngatan och rådgöra med deras försäljare om vilka färger, som skulle passa i hennes eget hem. Den varmt röda färgen, som lyser så inbjudande vackert i TV-rutan faller henne i smaken. Kanske hon borde göra något åt den tråkiga gråa färgen i hennes eget vardagsrummet? Och så blir det en överraskning för honom med stor H, när han väl ger sig tid att komma på besök, samtidigt som hon piggar upp sig själv en smula. Allt för hennes eget välbefinnandes skull.

Sent omsider börjar hon småhuttra denna småruggiga höstkväll. Hon sveper den nya modesjalen runt sina späda axlar tillika som hon lyckas med bedriften att hålla vinglaset i högsta hugg mellan två spretande fingrar, som är vackert försedda med förlängda naglar, som är väl behandlade med manikyr. Hon fortsätter med att dra de långa, svarta hårnålarna ur håret.

Hon vet att allt hopp är ute. Han har övergivit henne. Men han skall stå sitt kast. Han skall få sota för det som han har ställt till med.

På natten sover hon oroligt och drömmer om sin farfar som dog för länge sedan, om hur hon och han en gång i tiden satt tillsammans framför den sprakande brasan i den lilla timmerstugan och spelade kort. Trots att hon drömmer kan hon känna värmen från brasan, släktens kluckande skratt och högljudda prat i det lilla köket.

Och även om det bara är en dröm hör hon hur han ständigt förmanar henne för att hon inte alltid kammar hem spelet, inte riktigt kan koncentrera dej, att hon måste lära sig att koncentrera sig mera, inte vara en looser, bli en vinnare, bli något, tjäna pengar, då hon blir stor.

Dagen därpå, då hon efter att ha vaknat upp ur sin dvala lägger märke till att regnet piskar utanför fönstret med förnyad styrka, undrar hon om farfar verkligen hade rätt.

Då hon några timmar efter att hon har vaknat upp med tårar i ansiktet, med de förlängda hårslingorna hängande som tofsar som spretar åt alla håll och med putande mage, ringer på min dörr, jag råkar vara hennes närmaste granne, är jag mycket förvånad över hennes uppsyn. Jag har sett henne så många gånger i trappuppgången på väg till affärer, frisörskan eller på väg till sitt arbete. Jag har hört hennes entusiastiska prat om nya prylar som har anlänt till hennes affär och hört henne prata upprymt om han med stor H, han som jag inte har lyckats se skymten av, trots att jag flitigt har hållit utkik efter honom.

Och jag har alltid sett mig själv som en grå mus, som har solat sig själv i glansen av

”fröken perfekt”. Men jag på något undermedvetet sätt tror jag att jag inte längre behöver sola mej i glansen av henne.

Då jag släpper in henne ber jag ändå i mitt stilla sinne en bön om att hon inte skall förfära sig över att det finns sprickor i fasaden i mitt vardagsrumsmöblemang, som inte har förnyats på de senaste fem åren.

Och inte blir jag gladare av att höra att hennes nya kärlek är min man redaktören på reklambyrån och att den putande magen är frukten av hans och hennes spirande kärlek.

Spring

Tack Jonas för livet (om denna måndag)

(Texten skriven av kursdeltagare Spring)

Tack Jonas för livet!

Ett under har skett denna dag. Plötsligt är jag tacksam för att just jag är jag och för att jag har fått det liv som jag har fötts till. Det kanske kan tyckas långsökt, men det är faktiskt en CP-skadad stå upp komiker från Sverige som är på besök på min hemort just denna speciella dag som får mig att inse att mitt liv är lättare att bemästra än vad jag tills nu har trott.

Men vi tar det från början. Det börjar faktiskt inte så bra denna dag. Jag vaknade upp i höstrusket , snålblåsten och kylan. Regnet piskar mot fönsterrutorna och jag kände mej ytterst moloken då jag grävde fram räkningarna som har samlats på hög, skyndar iväg till banken för att betala dem och med hjärtat i halsgropen ängsligt bävande stegar in på fpa för att höra mej för om det var försent att lämna in mellanjusteringen av bostadsbidraget. I brådskan har den blivit bortglömd, bortstuvad på ett säkert ställe för att inte glömma bort den. Ett ställe som tydligen var för säkert eftersom jag hade glömt bort den helt och hållet och nu var en dag försenad med att lämna in den. Efteråt drog jag en stor suck av lättnad, då den förstående handläggaren nonchalerade det faktum att jag var en dag försenad.

Det ösregnardå jag kommer ut efter förrättat ärende.

Det var först på kvällen, då jag begav mej till medborgarinstitutet för att stifta bekantskap med

Jonas Helgesson, ståuppkomiker- och föreläsare från Sverige som är ett levande bevis på att det går att vara både handikappad och företagare, skaffa flickvän och leva ett fullvärdigt liv, som undret sker.

Med ryckiga rörelser och darrande händer berättar han att han är född med en CP-skada som gör att hans muskler kontinuerligt spänner sig. Det strular till sig för honom då han skall bära frukostbrickor och han kan inte ens bära kaffekoppen med sin vänstra hand utan att få innehållet över sig. Men han förklarar vidare att han har gett sig den på att inte förstora upp det som han inte kan göra utan fokuserar på det som han faktiskt är bra på istället. Det allra sista han önskar är att bli sedd som ett objekt eller som ett offer. Han hade och har också sina framtidsplaner, drömmar och ambitioner. Han ville också lyckas och utvecklas.

Ibland till och med överträffar han sig själv. Han gör det som är snudd på omöjligt att göra för en man med hans handikapp.

När han var sju år kunde han bara stamma fram enstaka fraser, idag är talet något som han försörjer sig på. Mot alla odds lever han ett fullvärdigt liv och han jobbar inte med datorer- något som är studievägledares, lärares och arbetsförmedlares patentlösning för människor med fysiska handikapp.

Han väjer inte för att tala om viktiga ämnen som tolerans, bemötande, mänskligt värde och fördomar. Men späder hela tiden på med en rejäl portion humor och värme. Han pratar hellre om möjligheter än låter sig avskräckas av fördomar.

Jonas säger skämtsamt att det enda handikapp som han har är golf.

Han avslutar storstilat med att säga att han tackar Gud för livet, för att han fick leva och födas som en unik individ trots att han drabbades av hjärtstillestånd efter födseln och alla trodde att han skulle dö.

Då jag traskar hem i höstmörkret skäms jag för mig själv, för att jag inte till fullo har tagit på de möjligheter i livet som har erbjudits mig. För att jag själv i egenskap av icke-handikappad aldrig har förstått att det finns de som har större berg att bestiga i livet än jag själv. Jag fick en rejäl spark i magen. Det är nästan som om ett litet under har sett.

Neonljusen som lyser upp staden ser plötsligt så inbjudande ut.

Jag tackar Gud för livet och för att jag får vara frisk.