Jag väntar tills det blir ljust igen

Jag väntar tills det blir ljust igen

Novemberkvällen sveper långsamt in huset med sitt dystra, suckande mörker. Mörkret har krupit in genom de oisolerade stockväggarna på kallvinden där jag sitter på golvet och jag vet inte hur länge jag har suttit så. Det var visst ljust ute när jag ännu rotade runt i saker som låg hoptryckta längs ena kortväggen på gaveln som vätter mot norr. Vinden har aldrig varit bebodd för det finns inget annat än ohyvlade golvplankor och gammalt träull som ligger utspridd på golvet - mössen har antagligen släpat med sig det mesta till sina bon. Musskit finns det gott om och hela vinden luktar lite unket. Ett litet rum har man ändå bemödat sig att bygga och det är där jag nu sitter och stirrar ut i mörkret. Det är knäpptyst förutom det sjungande och svängande suset jag hör inne i mitt huvud. Någonstans i suset i huvudet hör jag min mormors röst: ”Det man inte vet mår man inte dåligt av.” Hon sa så ibland och gud! vad jag önskar att hon satt här bredvid mig nu.

Jag har flyttat många gånger i mitt 40-åriga liv och jag har många gånger undrat varför jag aldrig har kunnat slå mig till ro. Det är alltid något som börjar slita i mig efter en tid på ett ställe och jag antar att det eviga flyttandet är ett sätt att stilla min oro. I alla fall läste jag en gång i någon psykspalt om att ett ständigt flyttande kan vara ett tecken på ångest och oro. Jag har heller inte lyckats hålla kvinnor kvar så värst länge i mitt liv och det finns säkert någon diagnos på det också och med tiden har det blivit alltmer sällan mellan gångerna jag engagerat mig i kärleksaffärer. Visst drömmer jag om att hitta en kvinna som jag kan leva med eller ja, det är väl hon som ska kunna leva med mig men just nu känns det avlägset. Varje relation har slutat p.g.a. att jag i något skede helt enkelt tappar intresset eller så är det för att jag blir rädd för det har jag också läst någonstans att det handlar om rädsla för närhet och det är säkert så men jag har inte orkat ta itu med den biten. Så fort en kvinna börjar visa tecken på att vilja bo under samma tak ( det märker man när en del av hennes saker ”råkar” glömmas kvar hemma hos en ) ballar jag ur och börjar jobba på att få henne att tröttna. Jag är egentligen en ganska feg jävel för jag kan inte säga rakt ut att jag inte vill fortsätta umgås utan jag tröttar ut henne genom att bli inåtvänd och allmänt jobbig. Jag har också ett humör som inte är det det lättaste att handskas med alla gånger – kan bli jäkligt sur och tvär för i stort sett ingenting. Jag tycker heller inte om att någon kommer med en massa åsikter om mig och mina vanor – man blir väl lite egen när man inte har lärt sig att kompromissa. Jag har i alla fall ett bra jobb som jag trivs med och som översättare gäller det att ha disciplin för det är inget teamwork det handlar om precis. Man måste ha respekt för det skrivna ordet och jag är mycket noga med att översättningen av en bok ska vara så trogen originalet som det bara är möjligt. Jag har ett par ”distanskolleger” – den ena är ensamvarg som jag och den andra är en gapig och matglad prick och vi brukar träffas en eller två gånger per år över ett bit mat och några konjakskupor och diskutera det senaste inom litteratur och så kvinnor förstås. Vi har hållit kontakt trots att vi bor på olika orter och vi håller oss up to date via nätet vid behov. Jag har inga vänner som följt mig genom livet för jag har alltid flyttat – ända sedan barnsben känns det som. Jag brukar avundas folk som har en massa vänner som de umgås med men samtidigt verkar det jobbigt. Jag skulle vilja ha en hund faktiskt, en boxer, men jag har tänkt att det får vänta tills jag blir pensionär, om jag lever så länge dvs. När jag var liten ville jag ha en hund men mina föräldrar var av annan åsikt – det skulle bli så stökigt och hårigt med en hund. Jag tycker om hundar och när jag är ute och går brukar jag möta hundar med sina mattar och hussar i koppel och nästan alltid kommer de fram för att nosa och hälsa. Jag ska nog skaffa en boxer snart i alla fall, tror jag. Jag brukar också donera en slant till SOS-barnbyar för mitt hjärta snörs ihop av sorg och vrede över alla barn som far illa. Kan det vara en av orsakerna till att jag inte velat bli pappa? Att det finns tillräckligt med olyckliga barn i världen? Jag var ensambarn och kände ofta att jag inte hörde hemma någonstans. Jag är inte ens lik mina föräldrar och när jag frågade mamma en gång om det svarade att det kan hoppa över en generation. Jag har ännu inte riktigt köpt det påståendet.

Mitt jobb tillåter att bopålarna dras upp titt som tätt men de senaste två åren har jag alltmer börjat längta efter ett fast grund att en gång för alla slå ner dem i. En dag för sisådär tre veckor sedan satt jag i denna längtan och bläddrade i annonser om hus för uthyrning och fastnade för ett hus som inte låg så långt från där jag bodde. Jag hade lekt med tanken att bo i ett litet hus efter alla år i lägenheter och tänkte att det skulle kanske vara lättare att stanna en längre tid på ett och samma ställe om jag bodde i ett hus där jag skulle vara tvungen att ta hand om saker och ting som vi lägenhetsråttor inte behöver befatta oss med.

Huset var mera som en stuga. Man kunde se att den varit vackert gul en gång i tiden – nu trängde den grå färgen av brädorna fram och gav den ett sorgset intryck. Någon hade tappat orken att underhålla stugan men jag tyckte att den ändå verkade lite charmig och jag fick en känsla av att den väntade på att någon skulle komma och piffa upp den. Jag betraktade stugan en lång stund och en besynnerlig känsla rörde sig längs ryggraden men jag skakade den av mig och steg ur bilen. Kvinnan som bodde här skulle resa bort på åtminstone ett år och ville hyra ut den under tiden åt någon ensamstående, vuxen människa utan barn och husdjur. Jag konstaterade efter en hastig överblick på gårdsplanen att hon tyckte om trädgårdsarbete; det var räfsat, bortplockat och snyggt inför den annalkande vintern. Ett par lövlösa äppelträd stod nära ena gaveln och längs gången upp mot huset löpte en rabatt med växtlighet som nu var brun och nerklippt. Det var inga stora ytor utan precis lagom i proportion till stugan. Det kändes 1950-tal över alltihopa och medan jag gick upp mot trappan och dörren som också den en gång varit vackert målad i grönt flimrade en bild snabbt förbi min inre syn. Varför kändes allt det här så bekant? Var det något slags dejá vou eller var jag bara nervös?

Hon hann öppna dörren innan jag knackade på och hennes ögon var det första jag såg. Hon tittade rakt på mig med en vänlig och stadig blick och ögonen skiftade i brunt och grönt. Det tog en stund, kändes det som, innan hon sträckte ut handen för att hälsa mig välkommen. Jag kom på mig själv att jag fortfarande stod och tittade in i hennes ögon och den där konstiga känslan var där igen – rörde sig upp och ner längs ryggraden. Till slut tog jag hennes hand, hon presenterade sig som Birgitta Strömfors och när jag sa mitt namn, Göte Arvidsson, anade jag en skiftning i hennes ögon och hennes hand i min ryckte till en smula. Hon harklade sig och bjöd mig in och jag följde efter henne in till köket där hon hade dukat fram kaffekoppar och ett fat med smörgåsar på ett bord med vaxduk och jag kom på att tänka på mormor igen. Märkligt, varför dyker hon upp i tankarna så ofta nu? Hon har ju varit död i minst 25 år och jag har inte tänkt på henne så här mycket under alla år.

Jag tippade att Birgitta var plus minus 60 år och hon gillade faktiskt trädgårdsarbete som jag redan hade gissat; det mesta i läsväg verkade vara trädgårdsböcker, på olika språk dessutom och hon prenumererade på alla möjliga tidsskrifter i ämnet. Hon berättade att hon inte kan läsa alla språk men att hon älskade att bläddra och se på bilderna och dessutom har växterna sitt eget språk som hon kunde, menade hon. Hon verkade vara en ensam människa med tanke på hur öppenhjärtig hon var om sig själv men inte så där neurotiskt som jag tänker man kan bli om man är ofrivilligt ensam för länge. Hon brukade resa till platser där det blommade, sa hon, och nu skulle hon iväg till Madeira och bo hos någon vän och bara njuta av den artrika floran på ön. Hon var änka sedan 10 år tillbaka och de hade inte fått barn tillsammans. Hon sa med en outgrundlig blick att blommorna är hennes barn. Vi satt och pratade en stund, drack kaffe och åt hennes smörgåsar med gurka och leverpastej och sen gick vi husesyn i de tre rummen som stugen bestod av och jag bestämde mig för att hyra det eftersom hon uppenbarligen tyckte att jag verkade vara en pålitlig hyresgäst med ordnad ekonomi och inga konstiga vanor. Hon skulle resa iväg om två veckor och vi kom överens om praktiska saker innan jag tackade för mig och gick mot ytterdörren då hon frågade: ”Säg mig, vad heter dina föräldrar?” Jag tittade förvånat på henne och tänkte fråga ”hurså?” men sa vad de hette. Hon tittade så där rakt på mig igen som när hon öppnade dörren då jag kom dit och hennes blick sände ilningar längs ryggraden och jag tackade igen och gick snabbt ut, stängde dörren om mig och drog in ett djupt andetag av den kyliga höstluften. Jag kände mig konstig, mådde nästan lite illa och fattade inte vad det var som hände med mig. Hennes ögon – varför blev jag så nervös och konstig när hon tittade på mig så där? Som om hon visste någonting om mig men jag hade ju aldrig mött människan förut! Känslan av att någonting var bekant med alltihopa gav mig ingen ro och veckan som följde var jag flera gånger på vippen att ringa henne och ångra mig men jag ville ändå ge mig en chans nu när jag äntligen börjat tänka på att kanske rota mig. Hon kanske ville förlänga sin tid utomlands och under tiden kunde jag se mig om efter något hus att köpa, ja hon kanske t.o.m. skulle kunna tänka sig att sälja sitt hus om hon valde att inte komma tillbaka. Jag funderade fram och tillbaka; vad var det med henne och varför kändes stället så bekant? Jag försökte minnas tillbaka om jag hade sett det när jag var liten, åkt förbi det nångång eller sett det på bild men jag fick inte fram någonting. Stugan ligger ju flera mil från stället där jag växte upp så det var inte troligt att jag varit där men vad sjutton var det som störde mig så mycket att jag inte kunde släppa det?

Birgitta flög iväg till Madeira, jag hade nycklarna och hyreskontraktet i handen och nu bodde jag i hennes hus. Hennes möbler fick jag använda men jag flyttade ut hennes säng och tog dit min för den var relativt ny, svindyr och urskön – jag satsar ordentligt när jag köper något och det är sällan – men resten av mitt möbelmang hade jag magasinerat. Jag kände att jag skulle trivas här och jag bredde ut mina papper, böcker, datorer ( jag har alltid två laptops ) i vardagsrummet som jag tagit mig friheten att möblera om lite. Jag hade fått det stora förtroendet att sköta hennes krukväxter och de var många! Hon hade gjort en lång lista på hur och när de skulle skötas och om jag ville så kunde jag gärna prata med dem när jag pysslade om dem för det tyckte de om, påstod hon. Jag vet inget om kommunikation mellan människor och växter men de är ju levande saker de också så varför inte?

Jag kunde inte hålla mig; jag var tvungen att börja rota och jag skämdes lite över det men det var som om en obetvinglig nyfikenhet kommit över mig. Alla gillar väl att rota i andras hemligheter men det var som om jag letade efter någonting som skulle ge svar på den där oron som rörde sig upp och ner längs ryggraden. Vad var det som fanns som jag inte såg men borde se? Jag spenderade flera dagar med att leta i skåp och lådor, gick ner i källaren men där fanns mest tomma blomkrukor, en trasig spark och lådor med kläder och annat bråte. Det tog ett tag innan jag upptäckte att det fanns en vind. En lucka i taket i hallen fångade min uppmärksamhet och jag kom ihåg att det fanns en köksstege nere i källaren. Jag hämtade den, klättrade upp och konstaterade att luckan var fastspikad. Jag hämtade en hammare och bände upp spikarna, slog med knytnäven mot luckan som gav med sig och till slut lyckades jag öppna den. Ett kyligt luftdrag med en lätt unken lukt svepte ner över mitt ansikte och jag stod en stund på köksstegen innan jag drog mig upp över kanten av öppningen. Det var förvånansvärt ljust med tanke på hur små fönstren var där på vinden. Det var en äkta kallvind, sådana som man hade förr i gamla hus. Bra att ha som förvaringsutrymme för kläder och annat och som sällan var fuktiga. Jag nästan väntade mig doften av malkulor som jag minns fanns på min mormors vind. Jag kravlade mig upp på fötterna och såg mig omkring. Det var inte mycket att se och jag minns hur spännande det var när man var liten när man rotade i gamla saker på vinden hos mormor och allt kändes så gammalt och mystiskt. Här var det nästan som om man tänkt göra något med utrymmet men ångrat sig. Det fanns i stort sett ingenting förutom lite grejer längs en vägg. Det var lite skor, ett par trasmattor och en gammal trunk med tyger och gamla tidingar av ”Hemmet”. Ett litet rum vid ena gaveln hade någon lagat med en liten omålad trädörr. Handtaget var av gammalt järnbeslag, ett enkelt sådant och nyckeln satt i. Det var lätt att öppna dörren, ett fönster släppte in middagsljuset och avslöjade ett lika tomt rum som övriga vinden. Jag skulle just stänga dörren igen när jag såg nånting på golvet i hörnet till vänster om dörren. Det var en väska av nåt slag, en svart väska med två fickor på utsidan med spännen. Jag tog upp den och kände att den var av läder som var av god kvalitet och den verkade inte så värst sliten men lite styv och torr i brist på användning. Läder ska användas för att hållas mjukt och följsamt och det gäller inte bara klädesplagg utan också väskor.

Jag kände på tyngden att det fanns inte mycket i väskan men grundlig som jag är ville jag försäkra mig om att det inte fanns något av vikt som jag eventuellt skulle gå miste om så jag öppnade den. Till min förvåning låg där ett stickat plagg, en liten tröja som skulle passa en litet barn – ett mycket litet barn. Tröjan hade antagligen varit vit men nu var den gul i vecken där den legat ihopvikt i väskan sedan...ja, sedan när? Hade Birgitta fått barn i alla fall eller hade något gått galet? I väskan fanns ett fack med något slags papper, det var ett brunt kuvert utan någonting skrivet på det. Jag kände spänningen av att vara något riktigt hemligt på spåren och jag öppnade försiktigt kuvertet som var slitet och lite trasigt och fann ett vitt ark med någonting skrivet på. Det var ett kort brev till Birgitta, daterat 14.5.1973. Hon har fått ett barn i alla fall fast hon sa att de inte hade fått något barn! Jag tittade nere på sidan för att se vem avsändaren är och jag hörde hur mitt hjärta helt plötsligt slog mycket långsamt. Det susade till i huvudet och det flimrade för mina ögon. Jag hörde hur jag rasade ner mot golvet och satt mig ned med en dov duns - allt kändes så långt borta – och jag såg att jag höll ett fotografi i handen som fanns med i kuvertet. Jag såg på fotografiet och hade sett det förut. Det finns i vårt familjealbum. Jag såg på fotografiet och såg en liten pojke på en liten, blå trehjuling i solskenet, i sommaren. Jag minns hur jag trampade runt på gården och pappa stod och hejade. Eller vem var han som stod och hejade? Bilder svischade runt i mitt huvud och jag kunde inte stoppa dem.

Jag sitter här och det är mörkt nu. Jag håller fotografiet hårt i handen och önskar att mormor var här hos mig. Eller vem var hon som hade en vind som doftade av malkulor? Jag kan inte röra mig, jag sitter och raderas ut, ett brev och ett fotografi raderar ut mig och mamma säger att ”det kan hoppa över en generation” och mormor säger att ”det man inte vet mår man inte dåligt av”. Eller vem var dom som sa det? Snart är jag ett med mörkret och jag hittar inte ut härifrån. Jag kanske ska vänta här tills Birgitta kommer tillbaka.