Uppgift 2, nånting kryper

Det var så lätt. Allt som behövdes var en liten stund av fingerfärdighet och voilá låg scarfen säkert i väskan. Hon hade blivit riktigt duktig på det här och då hon kom hem var det så skönt att se på föremålen och veta att de nu var hennes. Eller jaa, hennes och hennes, men nästan hennes i alla fall. I dag hade hon fått tag på fem nya grejer, scarfen, ett nytt läppglans, ögonskuggan, tugummipaketet och bäst av allt ett par häftiga solglasögon.

Hon smög försiktigt förbi i trappan och hoppades att mamma inte skulle upptäcka att hon var hemma tidigt. Mamma talade i telefon, som vanligt, gjorde hon någonsin något annat. Väl inne på rummet låste hon dörren och plockade upp föremålen. Hon lade på lite musik, virade scarfen runt halsen och lade på solglasögonen och läppglansen. Coolt, hon såg ju ut som en popstjärna, nästan i alla fall. Hon sjöng med till musiken och äntligen kände hon som om hon var någon, någon som var värd att älskas och vara vän med.

I samma stund hörde hon klampandet av fötter i trappan. Nej, typiskt var han hemma redan och på basen av ljuden var han knappast ensam. Patrick var med honom. Suck, om det var något som var värre än brorsan, var det då han hade kompisar hos sig och värst av dem alla var Patrick. Patrick som hade en så rik farsa att han fick allt vad han pekade på och som älskade att pika henne i skolan. Men värst var ändå mamma och hennes smörande. Hon kunde höra henne nu, hur hon gick upp för trappan till brorsans rum. Snabbt skruvade hon ner volymen på musiken så att mamma inte skulle märka att hon var hemma. Hej pojkar, jag har bakat semlor vill ni ha några? Pojkarna sprang snabbt ner till nedre våningen. Mamma frågade som vanligt hur träningarna gått och gav till ett förtjust utrop då brorsan berättade att han gjort två mål.

När stegen dött bort, skruvade hon försiktigt upp musiken igen. Lade på mera läppglans och letade i skrivbordslådan efter den dyra mascaran som hon tagit förra veckan. Men den var inte där. Kanske den hamnat mellan lådorna eller låg den fortfarande i hennes väska. Ingenstans fanns den. Men det var något annat också, de röda stringtrosorna och fjäderpennan som hon stulit för att mamma och pappa tyckte det var onödigt att kasta pengar på en calligrafikurs, var också borta. Men att lägga pengar på brorsans ishockeyutrustning var helt okej. Hon kände ilskan inom sig. Hennes brorsa fick alltid allt.

I samma stund ringde det på dörren. Hon kikade ut genom den tunna gardinen. En polisbil. Sakta öppnade hon dörren för att försöka lyssna vad de sa. Hon hörde sitt namn, mammas förvånade och besvikna röst. Hon låste dörren försiktigt igen, tog sin mp3-spelare och kröp under sängen. Solglasögonen på, musiken på hög volym och sedan slöt hon ögonen. Jag är en popstjärna, upprepade hon tyst för sig själv.