Uppgift 3, Slummer

Jag känner mig lättad då jag äntligen ser ljuset av tåget en bit därifrån. Kursen tog längre än vad jag förväntade mig och jag var lite rädd för att jag missat tåget hem. Men där kommer det nu och medan det saktar in föreställer jag mig att jag sitter framför tv:n och ser på någon romantisk film medan jag dricker en kopp te eller varm choklad. Tåget är en av de äldre modellerna och dörren gnäller lite extra då jag öppnar den för att stiga på tåget. Men bänkarna är mjuka och tåget känns varmt och hemtrevligt. Nöjt sätter mig ner och tittar ut genom fönstret på snöflingorna som faller. Efter en stund kommer konduktören, jag köper min biljett och lutar mig sedan tillbaka för att sova lite, det är trots allt ett par timmar för vi är framme.

Plötsligt stannar tåget med ett ryck och blir alldeles mörkt. I mörkret hör jag hur dörren till tåget gnäller till och hur någon stiger på. Vem stiger på här, mitt i skogen, funderar jag för mig själv. Men intalar mig att tåget kanske fått en tekniskt fel och att någon tekniker kommit för att fixa felet. Men personen som kommer in i vagnen ser verkligen inte ut som en tekniker. Det är en medelålders kvinna iklädd i en lång kjol och en tjock vinterkappa. Kvinnan bär på en massa plastpåsar och luktar lite surt. Hon sätter sig ett par bänkar bakom mig och hostar till lite.

Strax är ljuset tillbaka igen och tåget börjar sakta rulla vidare. Kvinnan bakom mig mumlar något för dig själv. Det låter nästan som en bön eller besvärjelse kanske. Hon gräver i sin påsar och jag känner hur den sura lukten blir intensivare. Den sticker i näsborrarna och jag försöker diskret att kika vad det är som luktar så äckligt. Kvinnan håller i en blodig hand och i påsen kan jag se bitar som liknar delar från en människokropp. Jag vänder hastigt huvudet tillbaka, hoppas att hon inte upptäckt att jag sett vad hon har i påsarna. Men i samma stund jag tänker tanken hör jag hur kvinnan stannar mitt i en rörelse. En stund är hon totalt tyst och stilla. Men plötsligt hör jag hur hon kommer närmare och närmare. Jag sluter ögonen och låtsas sova, men känner ändå hur hennes sura lukt sprider sig runt mig och kväver mig inombords.

Tåget stannar med ett ryck. Jag öppnar ögonen och ser mig omkring. Det är ingen där och tåget är framme på stationen. Var det bara en dröm. Lättad stiger jag av tåget och börjar promenera hemåt. På perrongen står en kvinna med en massa påsar. Då jag passerar henne kan jag känna en sur lukt som hela tiden blir intensivare.

Uppgift 2, nånting kryper

Det var så lätt. Allt som behövdes var en liten stund av fingerfärdighet och voilá låg scarfen säkert i väskan. Hon hade blivit riktigt duktig på det här och då hon kom hem var det så skönt att se på föremålen och veta att de nu var hennes. Eller jaa, hennes och hennes, men nästan hennes i alla fall. I dag hade hon fått tag på fem nya grejer, scarfen, ett nytt läppglans, ögonskuggan, tugummipaketet och bäst av allt ett par häftiga solglasögon.

Hon smög försiktigt förbi i trappan och hoppades att mamma inte skulle upptäcka att hon var hemma tidigt. Mamma talade i telefon, som vanligt, gjorde hon någonsin något annat. Väl inne på rummet låste hon dörren och plockade upp föremålen. Hon lade på lite musik, virade scarfen runt halsen och lade på solglasögonen och läppglansen. Coolt, hon såg ju ut som en popstjärna, nästan i alla fall. Hon sjöng med till musiken och äntligen kände hon som om hon var någon, någon som var värd att älskas och vara vän med.

I samma stund hörde hon klampandet av fötter i trappan. Nej, typiskt var han hemma redan och på basen av ljuden var han knappast ensam. Patrick var med honom. Suck, om det var något som var värre än brorsan, var det då han hade kompisar hos sig och värst av dem alla var Patrick. Patrick som hade en så rik farsa att han fick allt vad han pekade på och som älskade att pika henne i skolan. Men värst var ändå mamma och hennes smörande. Hon kunde höra henne nu, hur hon gick upp för trappan till brorsans rum. Snabbt skruvade hon ner volymen på musiken så att mamma inte skulle märka att hon var hemma. Hej pojkar, jag har bakat semlor vill ni ha några? Pojkarna sprang snabbt ner till nedre våningen. Mamma frågade som vanligt hur träningarna gått och gav till ett förtjust utrop då brorsan berättade att han gjort två mål.

När stegen dött bort, skruvade hon försiktigt upp musiken igen. Lade på mera läppglans och letade i skrivbordslådan efter den dyra mascaran som hon tagit förra veckan. Men den var inte där. Kanske den hamnat mellan lådorna eller låg den fortfarande i hennes väska. Ingenstans fanns den. Men det var något annat också, de röda stringtrosorna och fjäderpennan som hon stulit för att mamma och pappa tyckte det var onödigt att kasta pengar på en calligrafikurs, var också borta. Men att lägga pengar på brorsans ishockeyutrustning var helt okej. Hon kände ilskan inom sig. Hennes brorsa fick alltid allt.

I samma stund ringde det på dörren. Hon kikade ut genom den tunna gardinen. En polisbil. Sakta öppnade hon dörren för att försöka lyssna vad de sa. Hon hörde sitt namn, mammas förvånade och besvikna röst. Hon låste dörren försiktigt igen, tog sin mp3-spelare och kröp under sängen. Solglasögonen på, musiken på hög volym och sedan slöt hon ögonen. Jag är en popstjärna, upprepade hon tyst för sig själv.

Uppgift 1, Nu du, du och jag

Seglen vajar i vinden,

men inte på havet, utan på land.

Ändå omringar havet oss, är en del av livet.

Fast kanske inte så stor del,

som hos våra grannar.

En bit ifrån kan vi höra en dov smäll,

klockan är två.

Vi vandrar över broarna,

Hur många är de?

En, två, tre, fyra

FEM.

Men bara tre som man får köra på.

I centrum i alla fall.

Det är höst och ganska tyst,

förutom skvallret förstås,

på små orter tystnar det aldrig.

Men kanske de är bara så det är.

För här vet alla vem du och jag är,

förrän vi ens vet det själva.