En julberättelse

 

Guldtackan del 2.

Ingen – och jag upprepar - ingen, skulle någonsin ha trott att jag skulle stjäla en guldtacka dagen före julafton. Ändå var det inte en förflugen ide från min sida. Snarare något som legat och grott i mitt undermedvetna i flera år.

Det var morsans fel. "Jonny lill- pojken min, man skulle haft en guldtacka" suckade hon för jämnan, när hon trött och utsjasad kom hem från jobbet som hotellstäderska. Trots att jag inte är någon lillpojke längre och det är jag glad för. Jag har just fyllt sjutton, men i morsans ögon kommer jag väl alltid att vara "lillpojken" Barndomen var ett helvete. Speciellt jularna. Farsan och hans kompisar inledde alltid julfirandet i god tid. Ungefär två veckor före jul började det dra ihop sig till julfest! På själva julaftonen var de ofta så på kanelen att de inte kunde gå hem till sig utan stannade kvar och söp, till - typ nyår. Ett år uppfann de en rymdraket, och som fallskärm inför landningen använde de morsans blommiga sommarklänning. En av gänget som jobbade som sprängare kom dragandes med lådor fulla med trotyl och dynamit och annat sprängbart som skulle ge skjuts åt raketen. När de tände på, sprängdes köket och en av grabbarna fick eld i skägget och svåra brännskador på resten av kroppen. Ingen dog, men morsan tog ut skilsmässa. Efter det blev hon mer och mer frånvarande, skyllde på jobbet och hur trött hon var, men det var något annat också.

En gång när jag kom hem tidigare än väntat och gick in till hennes rum för att hämta tidningen, låg hon på madrasserna och såg död ut. Hon sover nämligen inte i en säng som andra morsor, utan hon har sju madrasser klädda i roströda stretchlakan som hon ibland har radade ovanpå varandra som ett gungande skepp, ibland har hon dem utbredda över hela golvet för att ha svängrum för alla sina drömmar som hon säger. Hennes rum vetter mot sydväst och skall enligt feng shui inredas med färger i rött och gult. På grund av detta har hon också en stor skål på fönsterbrädan, full med orange-gula mandariner staplade i pyramidform, de kan också gälla som julgran eller midsommarbukett - beroende på årstid. I alla fall, där låg hon och såg helt död ut.

Jag blev alldeles kall och det kramade till i magen, samtidigt blev jag förvånad över hur vacker hon var. Som en ökenblomma låg hon där med pannans bekymmersrynkor helt utslätade och håret flytande i virvlar över madrassen. Sen blev jag så jävla rädd och var redan på väg efter telefonen, när jag såg hur hennes kropp sakta fylldes av något och så öppnade hon ögonen, log och sade: "nu är jag här igen Jonny -pojken min." Tidningen som jag hållit hårt i handen föll ner på golvet och annonsen längst ner till höger skrek ut: "Vi köper ert guld till dagspris www.kultarahaksi.fi kom och se vår utställning av guldtackor på hotell Madison Mas." Morsans hotell! Det hotellet känner jag som min egen ficka. Jag vet var kamerorna, nödutgångarna och skrubbarna finns. Tanken var solklar och att ändra skepnad för att inte bli igenkänd på kamerabilderna är inga problem. Nu skulle morsan få sin guldtacka. Vaktfirmans killar tog minst tre minuter på sig och järnvägen låg precis bredvid hotellet. Det gick som en dans, exakt enligt planerna jag hade just slätat till håret och satt mig ner när jag fick syn på gorillorna. Fan, faan också, jag hade inte räknat med att de hade egna vakter! Snabbt in med guldtackan under tågsätet och så andas lugnt Jonny -pojken, andas lugnt och gå sakta – in på toaletten. Kallt vatten över handlederna. Som tur var hade jag använt telefonladdaren innan kuppen och nu skrev jag snabbt ett meddelande till morsan som var i Seinäjoki och shoppade. "Kolla under sätet i vagn nr 52 plats 16 där är det som du vill ha. Jag stiger av i Tervajoki." Statusen var nu uppdaterad och andningen helt normal, så jag kickade iväg telefonen genom tågfönstret och klev lugnt ut på perrongen.

 

Uppgift 4, en julberättelse

Det var en jul för länge sedan. I skogen kring huset var granarna täckta med rimfrost och vi alla satt inne och åt mandariner och pepparkakor. Huset doftade av nejlika och kanel och jag kommer ihåg hur jag ivrigt spanade ut mot granarna i hopp om att få syn på en tomte.

När julmiddagen var avklarad visste vi, snart kommer han och vi trampade runt alldeles rastlösa. Min lillebror var om möjligt ännu mer rastlös än jag eftersom han längtade så efter rymdraketen som han sett i reklamen på tv.

Plötsligt hör vi honom i dörren. Han bultar med sin käpp och stiger in i värmen. Skägget är fullt av rimfrost efter den långa färden och snön på hans pälsstövlar smälter långsamt till vatten och lämnar en sörja efter sig på golvet. Men jag och min lillebror vi har bara ögon för säcken som han har med sig.

Vi får många paket och lillebror får sin rymdraket som han sedan leker med resten av kvällen. Själv har jag önskat mig en ny klänning till nyårsfesten som min kompis Irene ordnar. Visst får jag en klänning, men inte den där vackra blå i satin utan en röd med stora blommor på. Det här ser ju inte alls ut som en nyårsklänning, utan snarare något som en sommarklänning som man kan ha på stranden, tänker jag. Men mamma ser så förväntansfullt på mig att jag ler stort och genast byter om till klänningen. Sedan dansar vi runt granen och först vid midnatt måste vi gå och sova.

När jag tänker tillbaka på den julen, så kan jag inte låta bli att känna ett visst vemod. Men samtidigt är det också ett positivt minne. Ikväll sitter jag här långt från mina nära och kära, med ett glas rött och facebook som mina enda vänner. Sakta för jag muspekaren neråt och läser mina vänners statusuppdateringar. Nu som då ser jag om någon är på chatten. Så att jag en stund kan glömma min ensamhet och skriva bort en stund med någon halvbekant. För säkert tionde gången kollar jag min telefon och kollar att den säkert är ansluten till telefonladdaren. Men ingen ringer och facebookvännerna lyser med sin frånvaro.

Jag återgår till min thaimat och läser lite ur en gammal Tomtar och trollbok. Jag tänker på julen, den sista vi alla hade tillsammans och skrattar lite då jag tänker på sommarklänningen jag fick. Sist och slutligen var klänningen den bästa julklappen det året. Jag kommer aldrig att glömma hur speciell jag kände mig på nyårsfesten då alla andra gick omkring i likadana blå satinklänningar. I små städer är ju urvalet på kläder inte så stort.

God jul... eller...?

“Vad i helv… just ja, inte svära på julafton”, Sara bet sig medvetet i tungan. “Vad ska jag ha på mig?!” Hon slet ut allt hon hade i garderoben utan att hitta något passande. Hon satte sig på sängen och stirrade håglöst på klädhögarna på golvet. Efter en stund fastnade hennes ögon på en gul storblommig klänning med tunna axelband.
“Kan jag faktiskt ta den”, mumlade Sara och höll upp den farmför sig i den stora sovrumsspegeln.
“Kan jag faktiskt fira jul i en sommarklänning?” Hon plutade fundersamt med läpparna medan hon funderade. Vem skulle egentligen bry sig utom hon själv? Ingen. Hon drog den över huvudet och beslöt att inte ge det en endaste tanke till. Åtminstone kom hon inte till julmiddagen i jeans som förra året. Skandal hade mormor utropat. Skulle hon säga, tänkte Sanna, hennes klänning hade säkert varit modern på 1700-talet. Hon tog en sista titt i hallspegeln, rättade till lockarna och målade på ännu ett lager läppstift. Skyndade hon inte nu så skulle hon bli försenad. Och det skulle vara en ännu större skandal.

“Väääälkommen älsklingen min”, Sannas mamma Karin gav henne en kram som förmodligen skulle ha räckt för att sätta någon Wrestlare ur spel.
“God jul mamma”, hon klev in och upptäckte att hon var sist att anlända.
“Såg du tomten?” Saras lillebror Robin tittade med ivriga ögon på henne. Han hade väntat på jultomten enda sedan den första snön fallit. Det hade blivit en lång väntan, snön hade kommit för att stanna i början av oktober.
“Om jag inte har helt fel så tyckte jag att jag skymtade en röd luva runt stugknuten”. Sara log när hon såg Robins stora leende.
“Jag sa ju morfar att tomten visst finns!” Robins triumferande röst väckte den sovande morfadern som ryckte till och skvätte ut glöggen ur muggen som dinglat i hans hand.
“Kom hit lilla snorvalp så ska jag minsann berätta för dig om vem som brukar vara jultomte…” Längre hann han inte innan han blev avbruten av Karin.
“Snälla pappa, låt bli det där. Låt honom tro”. Hon tog av honom glöggmuggen och torkade upp efter honom. “Gå och sätt dig vid bordet, maten är just klar”. Lennart mumlade något ohörbart och lukade iväg till sin vanliga plats. Han satte sig alltid vid bordsänden. Han var äldst och ansåg sig ha rätt att sitta där. Karins vekling till man kunde sitta var rumpan bäst passade, resonerade han.

Efter en härlig middag, med för deras vana ovanligt få fadäser, reste sig de flesta från bordet och bänkade sig framför tv:n för att invänta Kalle Anka och hans vänner firar jul. I och för sig var det ännu en halvtimme kvar innan programmet skulle börja men det gav dem tid att bråka om vem som skulle sitta var. Lennart ansåg sig ha rätt att ta fåtöljen. Att Robin redan satt där var inget han tog hänsyn till, han skulle sitta där, så var det bara. Givetvis fick Robin ge med sig. Han visste att morfar skulle ha satt sig ner fast han vägrat lämna stolen. 100 kilo morfar var inget han ville ha i famnen så beslutet var inte så svårt att fatta. Nästa år däremot skulle han inte ge upp utan kamp. Då var han ju ett helt år äldre och nästan man. Jepp, tänkte Robin, då är jag nio och ska minsann visa vem som bestämmer.

Sanna hade just blivit klar med att sätta det sista i diskmaskinen då hennes mobil pep till. Hennes väninna Amanda skickade ett mms från ett soligt Hawaii. Hon var där på förlovningsresa med Thomas, Sannas före detta.
“En riktig förbenat god jul“, mumlade Sanna för sig själv.
“Jag hörde det där”, mormors upprörda röst hördes från vardagsrummet. “Du får inte svära på jul!” Mormors röst gick upp så där i falsett som den bara gjorde på jul.
“Förlåt mormor, jag ska försöka låta bli”, ropade hon tillbaka. “Tanten har ju öron som en varg”.
“Hörde det där också”. Nu var mormors röst så gäll att den förmodligen skulle ha spräckt en glasvas om det funnits någon i närheten. Nu gjorde det inte det så alla var tacksamma.
“Förlåt mormor”. Sanna gick och kramade om henne för att lugna ner henne. Visserligen var tanten gammal och grinig men Sanna älskade henne likväl.

Sanna tog fram mobilen för att svara på meddelande från Amanda och samtidigt statusuppdatera sig på Facebook men upptäckte att batterinivån var låg. Hon fiskade upp telefonladdaren ur väskan och gick för att plugg den i väggen. Just som hon skulle göra just det kom morfar ut ur toaletten.
“Sanna, kom och hjälp en gammal man. Jag var just släppte några riktiga minor och nu går de inte ner när jag spolar. Kan du vara snäll och ta en hink med vatten och hälla ner det i WC stolen så det åker ner?” Han tittade vädjande på henne med sina pepparkornsliknande ögon.
“Visst morfar, det fixar jag. Gå du och sätt dig och vänta på ritat”. Sanna log ett krampaktigt leende, drog ett djup andetag och skred till verket. Ingen vid sina sinnens fulla bruk skulle kunna påstå att det doftade parfym på toaletten och Sanna undrade om det kunde bli värre än så här. Då kom hon ihåg julen förra året. Skinkan hade räven sprungit iväg med när någon hade glömt att vakta den där den låg och svalnade på terrassen, och dagen hade avslutats med att julgranen brann.

Efter att äntligen blivit klar med alla måsten slog sig sanna ned med ett glas vin framför tv:n. I en hel timme satt alla som tända ljus och huset andades all den julstämning som en familj i 2000-talets Finland kan uppbåda. Nu var det bara tomten som skulle komma och dela ut klapparna innan Sanna kunde slinka iväg för att dricka några juldrinkar med polarna på kvarterspuben. Sen skulle hon njuta av ensamheten i sin lägenhet. Hon fullkomligen längtade till sin lilla ombonade etta i centrum av stan.

Då tomten äntligen kom stirrade Sanna på honom med fasa. Han gick ostadigt, och inte var det av spelad ålder. Mannen var full som en gris. Han var så högröd i ansiktet och i det toviga skägget kunde Sanna skymta en bit av en kanelstång.
“Vad har han gjort, dövlat sig i glögg?”. Sanna tittade uppgivet på Karin som i sin tur upprört började skala mandariner. När hon skalat fem stycken steg hon upp från bordet och gick och rökte. Att hon hade slutat för ett halv år sedan hade hon i sitt upprörda tillstånd lyckats glömma.
Efter att ha sluddrat fram namnen på alla paketen, föll tomten ihop i en hög på golvet och började snarka högljutt. Alla stirrade på honom men ingen gjorde något. De var för en gångs skull rörande eniga om något - att det var bäst att inte väcka den björn som sov. Robin som borde ha varit den som blivit mest upprörd över en asberusad tomte, brydde sig knappt utan började slita upp paketen. Han var på jakt efter det han önskat sig allra mest, en rymdraket. Han hade svårt att dölja sin besvikenhet när han inte fick någon. Mormor var den som hade lovat att köpa rymdraketen men tänkt om då hon kommit ihåg hur det hade gått för Apollo 1, en brand i kommandomodulen och tre döda astronauter. Med mormors logig var det tryggare att köpa kalsonger. Inte ens en riktig prutt skulle få dem att börja brinna. Att det var stor skillnad mellan en riktig raket och en leksaksversion var något som aldrig slog henne.

Själv var Sanna nöjd med sina julklappar. Kläder, böcker, godis och annat smått och gott var precis vad hon önskat sig. Fast den ena chokladasken innehöll nötter som hon var allergisk mot och den ena tröjan var en nummer för stor, så tyckte Sanna att julklapparna var ovanligt lyckade detta år.
Hon samlade ihop alla gåvor hon fått, kramade alla och skyndade ut till den iskalla bilen. Snart skulle hon få fira julen precis som hon ville och vännerna väntade vid bardisken.



Jag önskar er alla en riktigt God Jul och Gott Nytt År!

En julberättelse

Det är julaftonskväll hos Johanna och Teemu. Teemu fyller år på julafton. Fyra år fyller han. Han har önskat

sig en rymdraket i födelsedagspresent. Och en rymdraket har han fått, en av pepparkaksdeg.

Jag firar jul hemma hos Johanna och Teemu i år. En vecka före julafton, alltså förra fredagen, skrev jag

följande statusuppdatering på Facebook

                                                      Fredag. Glögg. Himmelskt.

Johanna tryckte på "Gilla-knappen" och bjöd mig samtidigt hem till sig och sonen över juldagarna.  Min

käraste firar jul på Kanarieöarna, så jag tackade inte nej till inbjudan. Vi skickar sms till varandra varje dag,

så min telefonladdare har jag packat ner i väskan. Min käraste bär förresten inte skägg längre, han har

låtit en spansk barberare raka av det.

När Teemu somnat, sitter Johanna och jag kvar vid hennes köksbord till långt in på natten. Jag får en

sommarklänning av henne i julklapp, Marimekko, ärmlös, rödvitrandig. Jag tycker om den från första stund.

Jag har köpt blå bollar till hennes och Teemus julgran, så den blev i år en grönblå skapelse. Vi tycker båda

att den blev snygg, men Teemu hade nog hellre velat ha röda bollar i granen.

Vi äter risgrynsgröt med kanel och smörklick på. Vi dricker växelvis vatten och rödvin, äter mandariner till

efterrätt och pratar om Simone de Beauvoir.

Uppgift 4: En julberättelse

Mina händer doftar mandarin. Saften sprider ut sig som en pust ur en gammal röksvamp när jag skalar frukten på min plats i bussen. Jag tittar ut genom fönstret och ser snödrivorna blixtra förbi som främmande galaxer sedda från en rymdraket. Jag är på väg hem, men ändå inte. Jag vill stiga in i ett pepparkakshus fyllt av kanel och värme, men det kommer jag inte att göra. Jag vill sälla mig till alla andra statusuppdateringar på Facebook, med ”jee, på väg hem över jul!!” . Men det har jag inte gjort.

Vad ska jag säga åt alla för att leverera en lagom fint inpaketerad julberättelse om mitt jullov? Att jag istället för att dra av jultomtens skägg fick dra flaskan ur mammas hand? Att jag i stället för att sitta under julgranen och mysa fick ligga under täcket och lyssna på grälet från nedre våningen?

Jag tänker på den frusna sjön som skymtar mellan de förbisusande trädstammarna. Den ska följa mig hem och leda mig vid handen till andra sidan. Jag ler vid tanken och trycker på stop-knappen. Men jag är inte framme än. Förstrött virar jag ihop sladden till telefonladdaren men hinner inte få ner allt i väskan förrän bussen stannat och alla väntar på att jag ska kliva av. Ja, jag ska stiga av. En del saker ligger kvar på sätet när jag stiger ut ur bussens värmekropp, ut i minuskölden. Sakerna får åka hem. Jag är inte en sak och jag kan inte åka hem. Jag pulsar fram genom snön och tar sikte på sjöstranden. Den är gyllenbrun nu. Den har tinat upp vid skymten av mig i min vackra sommarklänning, Sjöstranden välkomnar mig med minnen av våra somrar tillsammans. Jag kommer ihåg dig, nickar jag leende. Och den blänker, glänser och strålar sommarens varma kärlek. Vi förenas igen, och jag har tagit mig hem. Hem till andra sidan.

Tomtens statushöjning

Tack vare sitt yviga skägg
gör tomten en statusuppdatering.
Hans telefonladdare tål vatten
lika bra som en rymdraket med luftkuddar.
Hans julgran blir som ny med kanelstänger och mandariner som doftämne
ännu bättre än doften av en soltorkad sommarklänning.

- Nu har jag bräckt grannarna, tänker han och ler belåten,
där han sitter på sin flygande matta inför julaftonens många uppdrag.

EN JULBERÄTTELSE

Att hösten har ett slut, att ljus att värme börjar hägra i den mörka årstidstunneln var mandarinernas uppdykande ett förebud om. På den tiden, i Skolstaden, behövde granarna vattnas. Kanel var inte en ännu glöggkrydda utan en pepparkaksingrediens; baket i köket med högt tak liksom de andra rummen något som mamman och systern sällsynt samstämmigt förenades i. Själv medverkade han förstrött motvilligt på begäran i att med plåtformarna skära ut några "egna" kakor ur degen de jobbat med. Lillabroderns privilegium var slickandet av degskålen. I minnet är det ändå smaken av ingefära som dominerar, och hoppet om att något av den värme julen tycktes lova på riktigt skulle sänka sig i rummen som avlöste varandra som stora grottsalar där möblerna från tidigare höghusliv stod och ropade på varandra. Sin ohjälpligt ökande skägg- och kroppshårväxt var han underligt obekväm med, fast doften från en liten brun plastflaska manlig Old Spice nog var tilltalande efter de då ännu inte så täta rakningarna, en sorts statusupdatering man hoppades skulle ingjuta mod som en krigsmålning inför räderna ut i kompiskretsfesternas, konventsdansernas och -disconas svårbemästrade värld. På kroppen skulle han gärna ha hållits slät, som modellerna i mammans Damernas Värld, vars sommarklännings- och underklädssidor han glupskt ögnade i vid varje hemligt tillfälle. En av de saker man höll för sig själv; det mesta tycktes vara sådant till och med på julafton där var och en så fort var tillbaka i sina enskilda rum, medan julnatten fortsatte full av ohörda rop. Nästan det enda mer ingående pratandet var till vardags det som pågick mellan mamman och mormodern i den annars rätt så sällan begagnade gröna telefonen framför tamburspegeln en bit i in våningens dunkel. Dagliga långa utredningar, ibland hetsiga, ibland censurerade med förlängningssladd in i föräldrasovrummet. Han visste hur mormodern satt i det helt annorlunda huset i huvudstaden vid sitt tamburbord med uppsikt genom fönstret över grind och infart, klippträdgård och fågeldamm och skymtarna av sandsluttande krocketplan, och otåligt, ljudligt och ställningstagande lade ut texten. Det var som en het linje längs vilken kanske ibland jobbig med tydligen livsviktigt energi färdades; en sprakande telefonladdare. Men den energin och dess samlade recept räckte inte för avvärja avgrunden Sis var på väg mot. Nog för att Ci försökte ("res inte", "han har ju inte skrivit på så länge"; men henne, den nyingifta nykomlingen från landet skulle man ju inte lyssna på); en ensam förnuftets röst denna sista julafton i denna tappning, på väg ut genom sidodörren i domkyrkan som inte heller med sitt budskap om födelse och stor glädje lyckades stoppa det som kommit i rullning, utan stod där och tornade upp sig som en impotent rymdraket i den disiga kylan som Ci i kort kjol aldrig glömde.

Julsonett

Uppgift 4 JULSONETT esra

Å, doft av mandariner och kanel!

En julgran som ur foten dricker vatten

Och öppna ett paket vill även katten

Men kvällen långsamt går som en kamel

Av siden sydd och prydd med en juvel

som statusuppdatering – herrkravatten

Men han med tomteskägg hör ju av skratten

att billig julklapp inte alls är fel

En laddare hon fick i ett paket!

Man sällan ger i julklapp åt en flicka

en sommarklänning eller rymdraket

Men klänningen gav inte henne hicka

den skulle skyla dockans nakenhet

Och rymdraketen rymdes i en ficka

TRIVSAM JUL! ö. esra

Countdown

Jag måste rusa, hemskt ledsen.

Tiden sitter redan fastspänd i en neongrön rymdraket och motorerna varvar

Ser du hur det glöder på marken? Det är bråttom!

Du, jag tar bara med mig min blommiga sommarklänning

och påsen med mandariner kan vara bra att ha som färdkost

fastän tiden sa att resan inte tar så lång tid –

hur ska man tolka det?

Snälla! Lova att du inte rakar dig under tiden jag är borta!

Ska vi slå vad om hur långt ditt skägg blivit sen?

Den som vinner får bestämma hur julgranen ska se ut nästa gång.

När? Tja, det får tiden visa.

Jag har aldrig åkt i rymdraket förut...undrar om det finns tillräckligt med dricksvatten ombord?

Glöm inte att köpa kanel till risgrynsgröten, äskling!

Är du säker på att du klarar dig nu?

Har du sett min telefonladdare förresten? Batteriet är nästan tomt.

Jag slår en signal när jag är framme, ok? Och du, den där senaste statusuppdateringen du gjorde –

var det nödvändigt?

Jag hittar inte telefonladdaren och nu hinner jag inte leta mera

måste iväg, tiden rusar

Se det så här, älskling; no news are good news.

En julberättelse - Meeow

Han är på kanelen
flyger omkring
en förrymd raket

Annat var det då
naturen stod i sommarklänning
man hade sommarkänning
mindre skägg
en doft av hägg

Nu är det julgran
köpt i stan
dyr som fan
ser ut som ett staket
den är inte fet
men den har sting

Måste gå och kasta vatten
har supit som ett drägg
hit med telefonladdare

Inte glömma statusuppdatering
är lite fyllekelen
Fejjans profilbild av katten
med röd luva och paket

Arg så han nästan sket
blodiga ränder på armen
snabb spritbaddare
utan vidare fundering

Sen finns ingenting
inte ens vin
mitt i natten
finns bara en mandarin

Alkolås i kontrollpanelen
när det inte finns i barmen
är julottans dekret

Uppgift 3 spring. Tågresan

Tågresan till ljusets dal

Den svindlande och omstörtande resan med tåget X-3000 har nästan kostat Anna livet.

Hon lämnar tumultet bakom mig. Hon hör inte längre ambulansens sirener. Hon känner inte längre sjukhuslukten, där hon står med sin oskadade hand lutad och sitt skadade ben stött mot den rödmålade grinden, som leder till hennes föräldrars gård. Det andra benet och den andra armen är i bandage.

En hel agrar värld breder ut sig framför henne; barndomens stigar, kohagar, skogar.

Men vi tar det från början.

Här finns närheten till människorna. Men också ovissheten om världen utanför. Som antingen ses som helt fantastisk eller helt galen. Människorna likaså.

Människorna som finns här har sin givna plats. Såhär gör vi. Såhär har vi alltid gjort i vår släkt.

De tar väl hand om varandra. Men varför tänjer de aldrig på gränserna? Är de som sammansvetsade i ett enda stort kollektiv, där alla har enats om att nöja sig med det som är?

Det var därför hon efter att hon hade tröttnat på att dyka från å bryggan och ströva omkring i skogen med medhavd matsäck och iklädd röda stövlar beslöt sig för att vara den första i sin släkt som verkligen skulle tänja på gränserna. Hon skulle bege sig ut på sin tågresa i livet.

Men det dröjer inte länge förrän hon nästan ångrar mig. Det gör hon då hon framkommen till tågstationen lägger märke till den svarta mannen med den långa lie liknande käppen, som böjd över alla sina tunga väskor står och muttrar för sig själv över varför tåget ännu inte har anlänt.

På hennes tågresa ut i världen har han faktiskt alltid hängt i mina bakhasor, som en svart skugga, den svarta mannen med den långa lie liknande käppen. Senare visade det sig att han var en av konduktörerna, om än en lite obehaglig sådan.

Hennes resa har gått via branta stup och kalla storstäder med ett myller av människor i främmande länder. Den har pendlat mellan ytligt pladder, självupptagenhet, nedlåtande människor till verkliga själsfränder, djupa insikter och förståelse.

Kulturkrockarna har avlöst varandra. Hon har trängts med främmande människor från olika länder i trånga tågkupéer där det bara har handlat om en sak, att armbåga sig fram för att inte trilla av tåget, för att inte missa någon chans.

Ibland har han stått där, han den svarta mannen, som en skugga, som har lurat i bakgrunden. Han har nästan fått henne att hoppa av tåget, då han har fräst till och tågpiporna har visslat. För ibland har det faktiskt gått så hett till så att han har blivit tvungen att gå emellan och visa henne och hennes trilskande medpassagerare tillbaka till sina egna platser på tåget.

Men trots att hon nog försökte sitt bästa infann sig känslan av att höra hemma aldrig till hundra procent. Det handlade mycket om att reflektera, försöka förstå och om att sätta sig in i saker och ting. De svindlande vackra bergen och höjderna steg henne åt huvudet, de djupa dalarna fick henne att brista i gråt. Men hon tänkte alltid att det var någon annan, det svarta hotet, den svarta skuggan som fick henne att aldrig känna sig tillfreds med sin resa. Det var en långa svart skugga som alltjämt hängde över henne. Som alltid sa att du gör allt fel, du är klumpig, du måste lära dej att hitta din plats här i vårt tåg. Och ibland så hånlog de andra resenärerna som emellanåt hade skrattat så hjärtligt och lett så varmt i hennes sällskap.

Men så plötsligt en dag stannar hela hennes värld, hennes medresenärers värld och deras tåg en gång för alltid. Hennes medresenärer på något vis vitnar, deras kinder sjunker in och de börjar te sig alltmer skelettliknande. Termometern är på bara några timmar ner i tjugo minusgrader.

Hon huttrar, skräcken griper tag i henne och det sista hon hinner se är en lie och en mörk skepnad förrän hon hör en fruktansvärd skräll och allt blir svart. Sedan vet ni ju vad som hände, hon vaknade upp till ambulans sirener och

sjukhuslukt. Till sist hamnade hon i sin barndoms omgivningar, som var så otroligt mycket vackrare, mycket mer soldränkta och upplysta av en betydligt mer blå himmel än vad hon någonsin kunde minnas.

Men nu är hon hemma igen, en vingklippt människa som mår bra av att njuta av naturens skönhet i dess vida spektrum.

Men ack den lycka som varar för evigt. Hon är en vingklippt människa, som snart breder ut sina vingar och snart beger sig iväg med nästa tåg för att återfinna min plats i världen, starkare och gladare än någonsin.

Då hon åter igen möter konduktören ser han inte längre ut som lie mannen, snarare som ärkeängeln Gabriel, sina mörka kläder till trots. Han ler hjärtligt som till igenkännande och hon lyfter upp sitt tunga bagage, som plötsligt känns så mycket lättare, lätt som en mjölkburk. Hon hittar direkt till sin plats och bryr sig inte längre i de hånleende sarkastiska medresenärerna. De negativa medresenärerna är ändå bara ett fåtal. Istället delar de med sig av sitt medhavda bröd och sållar sig till skaran av de medresenärer, som sjunger och spelar dragspel.

-Ta plats, ropar konduktören glättigt. Vi är på väg till ljusets dal. Bara ni håller sams och följer våra gemensamma regler kommer allt att gå bra.

Bakom nästa krön stiger en strålande sol upp.

”Spring”

Ursäkta att min text kom in lite för sent. Jag lovar att skärpa mig. Jag hade totalt glömt bort att det var denna vecka som den skulle lämnas in.

Den handlar om vår egen skugga, vårt eget undermedvetna, vårt eget samvete under livets resa.

Man kan väl omnämna den på olika sätt. Freud talade visst om överjag, jag och det undermedvetna.

Jessica

Klockan 14.00

Jessica klev på tåget just som det anlände till Helsingfors, hon var på väg till Vasa för att komma ifrån den hektiska storstadspulsen. Glad över att hitta en alldeles tom tågkupé slog hon sig ner vid fönstret. Innan tåget ens hunnit glida ut från perrongen, tog hon fram sin favoritbok ”Om jag kunde drömma” och påbörjade den största njutningen hon kunde tänka sig – att förlora sig i overkligheten.

Klockan 14.30

”Quem dii diligunt, adolescens moritur”

Jessica ryckte till och tittade upp från bokens förtrollande sidor. Hon rynkade pannan åt vagnens tomhet och undrade om hon hade inbillat sig de viskande orden. Hon lyssnade en stund till tystnaden innan hon återgick till Bellas och Edwards intensiva kärlekshistoria.

Klockan 14.05

Hon hade knappt hunnit komma in i händelserna igen då hon åter tyckte sig höra den viskande rösten.

”Quem dii diligunt, adolescens moritur”

Håren reste sig i nacken på henne och hon vände sig hastigt om. Hon tyckte sig se en skugga som hastigt rörde sig intill kupédörren men hur hon än tittade kunde hon inte se någonting annat än de tomma stolarna. Plötsligt åkte dörren upp och Jessica blev så skrämd att hon skrek till. Kvinnan som steg in i vagnen tittade på henne som om hon hade förlorat förståndet, skakade på huvudet och satte sig så långt från Jessica som hon kunde. Okej, tänkte Jessica, det här var ju inte alls pinsamt. Hon tog sin väska och gick till restaurangvagnen. En stor svart kopp kaffe och en cognac skulle nog hjälpa mot hennes spända nerver. Åtminstone var det botemedlet som hennes mormor påstod hjälpte mot allt utom nageltrång.

Klockan 15.00

När Jessica kom tillbaka till kupén var det mörkt ute men den mjuka belysningen verkade varm och inbjudande. Hon skulle just sätta sig ner i bänken då hon upptäckte boken som låg där och väntade på henne. Tur att ingen tagit den, tänkte hon och satte sig ner för att fortsätta läsa. Hon slog upp boken och ut föll en svart torkad ros. Jessica tog upp blomman och stirrade förstummat på den.

”Quem dii diligunt, adolescens moritur. Deus vult.”

Rösten hördes nu direkt bakom henne. Även denna gång vände hon sig om för att åter upptäcka att det inte fanns någon där. Nu kunde Jessica känna hur paniken kom krypande. Skulle det inte ha varit för den där andra kvinnan i kupén, skulle hon ha flytt hals över huvud. Hon svalde högljutt och satte sig närmare bänkens yttersta kant. Att läsa var det inte tal om längre, vampyrer kändes inte så lockande längre.

Klockan 15.15

Plötsligt slocknade allt ljus i vagnen och Jessica kunde känna att hon inte längre satt ensam.

”Consummatum est”

Den viskande rösten var tillbaka, nu som en smekning mot Jessicas kalla kind.

Klockan 15.16

Ljuset tändes åter och kvinnan drog en lättnadens suck. Hon vände sig bak för att kolla att den unga kvinnan med boken var okej, men hon var inte längre där. Kvar i bänken låg endast ett skamfilat exemplar av ”Om jag kunde drömma”.

En vanlig mans tågresa en vanlig dag

Med ett ryck sätter sig tåget i rörelse. Kopplingarna mellan vagnarna gnisslar som i protest och långt där framme ryter loket och spyr ut svart rök. Det kränger till när tåget byter spår och en plingande signalstolpe svischar förbi det öppna fönstret. Luften står stilla i kupén, kvalmig och grå. De en gång gröna gardinerna är solblekta och luktar damm. En kvinna med sitt lilla barn, en pojke som kan vara runt 3 år, sitter och skalar en banan. Solen lyser in genom de smutsrandiga fönstren och mannen tänker att det är som ur en gammal film – en finsk socialrealistisk film om hopplöshet och desillusion som man antar människorna var och är anfrätta av. Man sitter i tågkupéer, åker hit och dit och känner en stunds lättnad över att någonting överhuvudtaget är i rörelse. Tåg funderar inte över livets mening för tåg har sina vägar utstakade och nöjer sig med det. Någon annan har lagt ur spåren och tåg ifrågasätter inte riktning eller slutmål. Från punkt A till punkt B – punkt slut!

Pojken sitter tyst en stund och sparkar förstrött med benen som inte når ner till golvet medan han tuggar på bananen. Kvinnan stryker bort en hårtest ur pannan – han får intrycket av att hon verkar vara irriterad. Det är inte mycket till prat mellan dem båda och mannen betraktar dem diskret och försöker föreställa sig vart de är på väg – eller från vad de åker. Hon ser inte ut som om hon hade en man i sitt liv, tänkte han. Det var något livlöst över henne, ögonen såg sällan mot pojken och hon verkade innesluten i sig själv. Hennes axellånga, mörka hår såg trist och tunt ut och hon var osminkad och på det hela gav hon ett ovårdat intryck, tyckte han. Hon var förmodligen i 30-års åldern och såg ut som om livet redan hade passerat hållplatsen utan att ha plockat upp henne. Tragiskt, tänker han och börjar bläddra i Hufvudstadsbladet.

Pojken orkar inte sitta stilla så värst länge och börjar klänga hit och dit på sätet. Det är varmt och julisolens strålar flimrar mellan träden som rusar förbi utanför fönstret. Tåget är av äldre modell och vagnen de sitter i har ingen luftkonditionering. Kvinnan säger till pojken att sitta stilla men uppmaningen verkar bara ge honom ännu mera energi och kvinnan ser ut att resignera. Det går en stund, mannen kastar en blick åt deras håll då och då och ser att pojken håller på att göra kvinnan arg och mycket riktigt – plötsligt tar hon tag i hans armar och trycker ner honom i sätet mittemot henne. Han börjar gråta. Mannen känner hur han biter ihop käkmusklerna. Hon ser på pojken med en hård blick och väser något åt honom. Någonting djupt inne i mannen börjar röra på sig och han sväljer ett par gånger som för att hindra det att komma upp. Hjärtat slår lite hårdare och han försöker koncentrera sig på sudokut han börjat lösa men bilder av en kvinna med en mycket hård blick och mycket hårda nypor tränger sig på och han stiger upp och går till toaletten. Därinne luktar det urin och på golvet runt toalettstolen är det vått och snuskigt. Hur funkar folk egentligen? tänker han medan han riktar urinstrålen ner i toalettskålen. Är folk lika snuskiga därhemma eller vill man passa på att släppa på självkontrollen på ställen där chansen att avslöjas är minimal? Är det något slags behov av revirpinkande som släpps lös? Det är svårt att inte stänka bredvid när tåget kränger och han torkar efter sig. Luktar mäns piss mera än kvinnors? undrar han medan han tvättar händerna under kranen som öppnas med en fotpedal. Han betraktar sitt ansikte i spegeln medan han torkar händerna och tycker att han ser sliten ut. För mycket jobb, för lite luft. Antagligen luktar mäns piss starkare eftersom det är dom som pissar in reviren, så är det ju i djurvärlden och vi är inte annat än djur när vi tar av oss kostymen, tänker han lite cyniskt medan han återvänder till sin plats, lite vingligt p.g.a. tågets krängande rörelser.

Han ser att hon lutar huvudet mot fönstret och stirrar ut och pojken har inte slutat gråta. Han vrider sig i sätet som mask på krok av frustration men vågar ändå inte ge full hals som mannen anar att han skulle vilja göra. Han tänker att det är bara att stå ut, snart är han framme och behöver inte plågas av pojkens gråt. Då hör han smällen och gråten tystnar tvärt! Han ser hur kvinnan sätter sig ner igen och hennes ansikte är rödflammigt. Han reagerar blixtsnabbt och står i nästa sekund framför kvinnan med knutna nävar men med armarna tätt mot kroppens sidor. Hennes ögon är vidöppna och munnen börjar forma ord av protester men han hinner före.

- ”Gör inte om det där!” stöter han fram mellan tänderna.

- ”Vad har du med det här att göra, va? Försök själv sitta med en grinig unge i flera timmar och du ska inte komma här och – ”

- ”Du slår inte ett barn, hör du det? Jag vet vad jag talar om och du beter dig precis som alla kvinnor som skyller sina miserabla liv på era barn som inte har bett om att komma till jorden. Era fega jävlar som inte vågar stå för det ni gör och ni är så förbannat mycket offer och det är så orättvist och jag blir så satans förbannad - ”

Han drar efter andan då han hör en liten röst bakom ryggen och han vänder sig om. Pojkens ögon lyser av skräck. ”Mamma” säger han med liten och darrig röst och mannen känner hur han blir kraftlös, allt rinner av honom och han mår illa. Adrenalinet, som på en bråkdel av en sekund hade pumpat genom kroppen, lämnar honom darrig och det värker i armarna. Han vänder sig till kvinnan igen och ser att hon gråter. Hon sträcker sig efter pojken som snabbt kryper upp i famnen för att söka skydd och han känner sig med ens som en stor och ful gubbe som skrämmer kvinnor och barn men han klarade bara inte av att se sånt här. Han hade alltför många egna erfarenheter av sin mammas hårda fingrar och anklagande ögon för att kunna titta bort när en liten unge blir förnedrad och slagen. Han öppnar munnen för att be om ursäkt men det kommer inget över hans läppar. Ilskan morrar fortfarande djupt nere i bröstet och han vill få henne att fatta att man inte får slå barn, att inte skuldbelägga pojken för att hennes hår var tunt och slitet eller för att hon valt att föda honom till världen. Han tittar på pojken som sitter med huvudet ryckt mot hennes bröst och han skulle vilja säga åt honom att inte låta sig behandlas så dåligt men inser att pojken inte skulle förstå och att en 3-åring har inget val. Barn har inga val, de är helt i händerna på vuxnas godtycklighet och missnöje. Pojken kommer att tvingas hitta egna utvägar att härda ut – det finns alltid utvägar, tänker mannen och går för att plocka ihop sina saker och söka sig till en vagn längre bort.

Med X2000 till Göteborg

Stockholms Centralstation, de två sitter i det vita caféet med bord och stolar av plast. De dricker

apelsinjuice, Pago.

"Vilken tid sa du att tåget avgår" frågar hon.

"Fjorton och tio" svarar han och ser bekymrad ut.

"Vad funderar du på?" undrar hon.

"Jag undrar om vi borde köpa semlor, till reskost."

"Semlor?" Skulle vi inte till restaurangvagnen?"

Han svettas ser hon. Hon undrar av vilken anledning. Klockan är 13.30.

De rör sig långsamt mot perrongen. Han mumlar något om tågmästaren. De är en het augustidag. De väntar

på tåget. Solen gassar i deras ansikten. De talar inte med varandra. Tåget anländer. Liften finns i

anslutning till vagnen längst fram. Restaurangvagnen finns i mitten av tåget. Dit tar de sig inte. Gångarna

i tåget är för smala för hennes rullstol.  De äter sina semlor och håller varandras händer.

Ett gäng tonårskillar försöker ta tåget till Gothia Cup, utan biljett. De blir utslängda i Katrineholm.

"Katrineholm, va fan ska vi i Katrineholm" hojtar en av dem ilsket åt konduktören.

Efter någon timme stannar tåget för andra gången.

"Vårgårda, inte ska vi av i Vårgårda" ropar han till, är grinig och irriterad, av blodsockerblues. SJ beklagar

förseningen i högtalarna. Hon tittar frågande på honom, han tiger.

Efter långa minuter och timmar är de framme i Göteborg.

"Kan du ta våra väckor?" undrar hon.

"Ja, jag tar och jag tar" skriker han.

Hon ser skräckslagen ut denna varma augustikväll i Göteborg.

Tuff Tuff Tåget

Vem reser

men kommer aldrig fram,

undrar Mankel i Kinesen.

Lokföraren och konduktören, svarar han.

Vem minns

allt man glömt,

undrar kvinnan i hösten.

Tåget, röken och skenorna, svarar hon.

Det begav sig på den tiden

marken skälvde under tårna

och hjärtat rös.

Först var röken, svart, ettrig, stickig.

Skenorna sjöng

luften fylldes av stångande järn.

Skorstenen på loket

pekade rakt upp i himmelen.

’Perkeleen kakarat’, ryter mannen.

Sluta!

Använd kälkbacken!

Inte hålvägen för tåg för fan!

Det begav sig på den tiden

luftmassorna ryste,

öron och hjärnan blockerades.

Loket brakade in i hallen,

rätt in, genom väggen

över pelarna, över golvet utan skenorna.

Tio sekunder total tystnad

gapande munnar och ingen begrep.

Tåget rusade in i världens

ståtligaste järnvägsstation,

i mitt barndoms Helsingfors,

och lade sig för evigt i mitt minne.

Det begav sig på den tiden

när tåget inte ännu stannat.

Ynglingens blick möter sin kära.

Med vingar av trenchcoatens fållar

tar han språnget ner till perrongen.

Det begav sig på den tiden

när Tommi med sin kälke,

hamnade under tåget.

När fästmannens rock blev hans död.

Men loket i stationshallen

lämnade människoliven ifred.

Tågen så svåra att minnas,

så lätta att komma ihåg.