Vi träffas den här nya dagen. Som snart ska bli gammal – gammal som gatan. Allt förfaller i takt med dagarnas gång och det verkar som om du njuter. Du njuter av att se mig förfalla i takt med den, eller hur? Du flinar och säger kanske det.
Vi sparkar upp lite löv på gatan och gör dumma saker. Vi kysses. En kyss för gamla dagar och en till för den nya. Känns det bra? frågar jag mig själv. Det gjorde det, men nu känns det precis som det här stället: förfallet. Det här stället ruttnar inifrån och förfaller. Det tillhör en svunnen tid och det gör också du och jag. Nu.
J-V
2 kommentarer:
Min avsikt är att försöka ringa in vad jag tycker fungerar och sånt som jag undrar om det kunde utvecklas. Men utveckling är ofta en smakfråga och du får naturligtvis välja att inte tycka att jag har rätt. Med det sagt: är detta en riktigt spänningsskapande text. Alltså kort och kraftig. I korta och kraftiga texter väger varje ord tungt. Jag tycker om personerna och miljön, att de flyter ihop och att tiden trycker på och snarast blir motbjudande. Vissa uttryck skulle jag ändå fundera över något mer: ”gammal som gatan” Det passar i och för sig in i texten men jag undrar om en något mer nyskapande beskrivning skulle göra mer rättvisa bland alla andra korta och kraftiga val? Jag är inte säker på detta, det är också möjligt att det är klichén som fungerar bäst. Men det kan du fundera på. Ett annat uttryck är ”kysses” som jag upplever som lite, möjligen norskt? Kanske skriva: Vi kysstes, eller Vi kysste varann. Kanhända att det är det bara jag, för det är inte fel, men jag upplever det ändå som en ovan, ähum, form av att kyssas. Inget ont i sig med norska men det sticker ut och jag tvekar om det ska göra det. Så nåt att fundera på. Du kunde också vidareutveckla texten genom fler konkretioner, att sparka löv är en sån. Det är konkret och gestaltat, de gör något. Man känner rent av lukt och frustration. Gärna mer av det. Jag tycker om frågorna och helhetens lakoniska stil så jag menar inte att det ska gestaltas alltför mycket, men någon handling till, helt enkelt. En fin text.
Ordet "Nu" på slutet ramar in berättelsen på ett fint sätt. Ordet andas hopp efter en aura av hopplöshet. En frustration över förgängligheten? Texten är en ögonblicksbild, en föbipasserande händelse genom ett tågfönster. Texten är sparsmakad och rik på känsla. Jag undrar bara var "stället" är.
Skicka en kommentar