Allmänt om kursen:
Varifrån? Info om kursen hittade jag på Vasabladet.
Varför? Jag ville pröva på.
Nöjd? Jo, jag är nöjd.
Gillade vad? Tyckte om att jobba med på förhand givna teman.
Ogillade vad? Ingenting, vad jag kommer på.
Hur göras bättre? Kan inte uttala mig.
Kurs på blogg? Helt ok.
Fortsättning? Ja tack! Det inspirerar och utvecklar!
Om övningar/texter/kommentarer:
Övningarna? De var inte för krävande men gav fritt spelrum för egna krumsprång.
Tidtabell? Bra för latmasken att det inte var för långt mellan deadlines.
Längden på övn.? Bra.
Övning jag minns? "Mötet". Jag tyckte om att skriva den. Gillade Hanna K:s "Ut! Kom ut" i övningen "Regnbågen"
Andras texter? Jag läste dem, ja.
Andras kommentarer? Jag läste dem,ja.
Kommentarerna? De var konstruktiva och inspirerande.
Mera kommentarer? Nej, mängden var helt tillfredsställande.
Hinder för kommentarer? Hittar ingen bra förklaring.
Mera skrivtips? Jo, jag har problem med dialoger och tankestreck.
En träff? Inte nödvändigtvis.
torsdag 4 juni 2009
fredag 29 maj 2009
Skrivkurser
Det här med skrivkurser ordnas ju på annat sätt också än som bloggskrift. Och om man aldrig gått någon traditionell skrivkurs där man träffas och sitter och intesivskriver, så vill jag rekommendera det. Texter skrivna omedelbart och utan att hinna reflektera över ifall det blir bra eller vad det blir är något annat. Jag själv tycker att det ofta är ett sätt att hitta det där som är viktigt. Ibland använder jag bara en enda mening av det som skrevs, men just den meningen kan vara bärande. Just därför vill jag säga att gå gärna, om ni har möjlighet på skrivkurser där man också får titta på skrivdeltagarna. Och om nån av er som finns här råkar vara studerande i Åbo, så kommer jag att hålla en kurs inom ämnet litteraturvetenskap, som till och med ger studiepoäng. Kursen heter Övertygande övningar och går intensivt under två veckoslut. För övriga, som inte finns vid ÅA så kommer Åbolands litteraturförening, dels att ordna en veckoslutskurs, dels en skrivdag. Närmare information fås så småningom.
torsdag 28 maj 2009
Hej och tack!
Tack och trevlig sommar. Kom ihåg att fylla i kursutvärderingen så att vi har något att fundera på inför eventuell fortsättning av bloggskrift-kurser. Vi tycker att det var trevligt att läsa era texter och tycker framförallt att: fortsätt skriva, långt eller kort gör detsamma.
Kursutvärdering
Ett stort tack till alla som skrivit och besökt bloggskrift!
Dags för utvärdering av kursen.
Här nedan följer några utvärderingsfrågor. Du kan svara på frågorna per mejl eller posta svaren som en kommentar under detta inlägg. I fall du väljer att skicka svaret som mejl, skicka det till namn@bloggskrift.fi (istället för namn skriver du mia, lotta eller heidi).
Till dem som deltagit i kursen:
Allmänt om kursen:
Varifrån fick du information om att kursen skulle arrangeras?
Varför anmälde du dig till kursen?
Är du nöjd över din egen aktivitet?
Vad gillade du angående kursen?
Vad ogillade du angående kursen?
Hur kunde kursen göras bättre?
Vad tyckte du om att kursens plats var en blogg?
Är du intresserad av en fortsättning av kursen? Varför? Varför inte?
Om du deltog både i bloggskrift 1 och bloggskrift 2:
Vad tyckte du om bloggskrift 2 i relation till bloggskrift 1?
Vilket ändrades till det bättre/sämre?
Om övningar/texter/kommentarer:
Vad tyckte du om övningarna?
Vad tyckte du om tidtabellen för övningarna?
Vad tyckte du om längden på övningarna?
Finns det någon övning du särskilt minns? Varför?
Läste du de andra kursdeltagarnas texter?
Läste du de andra kursdeltagarnas kommentarer?
Vad tyckte du om kommentarerna?
Hade du önskat mera kommentarer av andra kursdeltagare?
Vad hindrade dig från att kommentera andras texter?
Skulle du ha önskat mera allmänna skrivtips?
Skulle du ha önskat en träff med deltagare och ledare?
Frågor till dem som inte deltog i kursen men som läste bloggen:
Varifrån fick du information om Bloggskrift?
Läste du bloggen regelbundet?
Hur ofta besökte du bloggen?
Läste du samtliga texter?
Läste du kommentarerna?
Skrev du övningar utan att delta i kursen?
Är du intresserad av att delta i en eventuell fortsättning?
God fortsättning, en skön sommar och fortsätt skriva!
Hälsar
Mia, Lotta & Heidi
Dags för utvärdering av kursen.
Här nedan följer några utvärderingsfrågor. Du kan svara på frågorna per mejl eller posta svaren som en kommentar under detta inlägg. I fall du väljer att skicka svaret som mejl, skicka det till namn@bloggskrift.fi (istället för namn skriver du mia, lotta eller heidi).
Till dem som deltagit i kursen:
Allmänt om kursen:
Varifrån fick du information om att kursen skulle arrangeras?
Varför anmälde du dig till kursen?
Är du nöjd över din egen aktivitet?
Vad gillade du angående kursen?
Vad ogillade du angående kursen?
Hur kunde kursen göras bättre?
Vad tyckte du om att kursens plats var en blogg?
Är du intresserad av en fortsättning av kursen? Varför? Varför inte?
Om du deltog både i bloggskrift 1 och bloggskrift 2:
Vad tyckte du om bloggskrift 2 i relation till bloggskrift 1?
Vilket ändrades till det bättre/sämre?
Om övningar/texter/kommentarer:
Vad tyckte du om övningarna?
Vad tyckte du om tidtabellen för övningarna?
Vad tyckte du om längden på övningarna?
Finns det någon övning du särskilt minns? Varför?
Läste du de andra kursdeltagarnas texter?
Läste du de andra kursdeltagarnas kommentarer?
Vad tyckte du om kommentarerna?
Hade du önskat mera kommentarer av andra kursdeltagare?
Vad hindrade dig från att kommentera andras texter?
Skulle du ha önskat mera allmänna skrivtips?
Skulle du ha önskat en träff med deltagare och ledare?
Frågor till dem som inte deltog i kursen men som läste bloggen:
Varifrån fick du information om Bloggskrift?
Läste du bloggen regelbundet?
Hur ofta besökte du bloggen?
Läste du samtliga texter?
Läste du kommentarerna?
Skrev du övningar utan att delta i kursen?
Är du intresserad av att delta i en eventuell fortsättning?
God fortsättning, en skön sommar och fortsätt skriva!
Hälsar
Mia, Lotta & Heidi
Övning 4 Regnbågen
Flickan står,
Ser ner i vattnet som brusar
Nedanför.
Vinden viner lätt i hennes hår
Och hennes läppar är lätt blå.
En liten rännil av saliv
Lämnar sakta hennes läppar
Och sjunker,
Djupare och djupare,
Ner mot det kalla vattnet.
Händerna
Tar tag i broräcket och
Fot efter fot häver sig upp.
Blicken riktar sig ner
Mot virvlarna. Måste försöka.
Vinder blåser allt starkare
Och sliter tag i hennes kropp.
Sakta löser greppet sig,
En fot hänger lite löst,
Vått trä kan vara farligt,
Man kan halka.
Ljudet från de bruna gamla läderskorna
Hörs på avstånd,
De springer,
Snabbare och snabbare
Mot livet som singlar
På en skör tråd.
En gammal sliten repstump
Flyger av och an.
Och ett par händer,
Som desperat försöker
Grabba tag i den.
Händerna sluts,
Om repstumpen.
Och sakta hävas hon in
Mot säkerheten.
Hon ligger på sidan,
Tätt intill de bruna läderskorna.
En hand sträcks ut.
Den är väderbiten,
Och plågad av livet.
Men den är också varm
Och trygg.
Plöstligt känner hon det
Närvaron av en tredje varelse.
Hon ser upp mot skyn
Och möts av ett par
Bruna ögon.
Hon ler.
Sträcker sina händer mot den mjuka pälsen
Borrar in sitt huvud i den.
Viskar sakta
Så att bara han kan höra
Du lever.
Ser ner i vattnet som brusar
Nedanför.
Vinden viner lätt i hennes hår
Och hennes läppar är lätt blå.
En liten rännil av saliv
Lämnar sakta hennes läppar
Och sjunker,
Djupare och djupare,
Ner mot det kalla vattnet.
Händerna
Tar tag i broräcket och
Fot efter fot häver sig upp.
Blicken riktar sig ner
Mot virvlarna. Måste försöka.
Vinder blåser allt starkare
Och sliter tag i hennes kropp.
Sakta löser greppet sig,
En fot hänger lite löst,
Vått trä kan vara farligt,
Man kan halka.
Ljudet från de bruna gamla läderskorna
Hörs på avstånd,
De springer,
Snabbare och snabbare
Mot livet som singlar
På en skör tråd.
En gammal sliten repstump
Flyger av och an.
Och ett par händer,
Som desperat försöker
Grabba tag i den.
Händerna sluts,
Om repstumpen.
Och sakta hävas hon in
Mot säkerheten.
Hon ligger på sidan,
Tätt intill de bruna läderskorna.
En hand sträcks ut.
Den är väderbiten,
Och plågad av livet.
Men den är också varm
Och trygg.
Plöstligt känner hon det
Närvaron av en tredje varelse.
Hon ser upp mot skyn
Och möts av ett par
Bruna ögon.
Hon ler.
Sträcker sina händer mot den mjuka pälsen
Borrar in sitt huvud i den.
Viskar sakta
Så att bara han kan höra
Du lever.
tisdag 26 maj 2009
”Gravad regnbåge, lådvin och mögelost”
Vi älskar att segla s/y Hållidej, vår trettio år gamla Sunwind 26, en vit ”skönhet” med blåa fartränder, stadig och bra i sjön vilket gillas av Lizzi, min fru. Vi seglar mest på tumanhand sen barnen flyttade hemifrån, men nu har vi övertalat våra vänner Barbro och Micke Larsson, två landkrabbor från Stockholm att följa med på en weekendtur i den vackra, åländska skärgården. Dom har aldrig satt sin fot i en segelbåt tidigare. Nu skall vi ge dom en skön och annorlunda upplevelse.
I ruffen finns det fem kojer klädda i röd sammet. Det ger den lilla lyxkänslan i en båt som av åldern är aningen changerad. Två kojer i ”salongen”, en för kapten och en för ”ruffhäxan” som jag kärleksfullt kallar Lizzi, plus en liten stickkoj som är en ypperlig plats för förvaring av segelsäckar, ett litet pantry med spritkök och en vask, rinnande söt- och sjövatten som pumpas upp med fotpedal, ett nerfällbart bord, två trånga kojer i förpiken där Barbro och Micke får sova och en kemtoalett strax intill gästkojerna. Svårt att vara inkognito.
Jag heter Harry, en allt igenom lagom man för mina 65 vårar, om jag får säga det själv. Vindpinat ansikte, etthundrasjuttio lång och med mörkt hår som börjar bli lite tunt här och där. Eller som ett barnbarn så talande sa: ”morfar, du har ju hål i håret”. Till yrke är jag sjökapten. Styra en båt och ta ut kurser kan jag, tillochmed med förbundna ögon. Vi har fördelat uppgifterna ombord efter förutsättningar. Segel och annat kroppsarbete sköter Lizzi. Det är lite tungjobbat utan rullfock men tanten behöver motionera kroppen och jag behöver motionera knoppen. På fritiden trivs jag bäst i välanvända jeans och en kortärmad t-skjorta. Lizzi tycker att jag är snäll, ambitiös, noggrann och alvarligt lagd, det måste bero på att hon inte förstår min humor. Hon däremot är grymt positiv, skrattar jämnt, och jag förstår inte alltid åt vad.
Vi är ombord. Klockan är tio. Det är en solig och varm dag med en svag, ljummen sydväst. Ett andpar med ungar simmar runt båten, kvackar och tigger bröd. Idylliskt. Barbro och Micke borde dyka upp när som helst.
Lizzi har just stuvat ner provianten i alla små skrymslen och skåp som finns i en segelbåt.
Det rökta fårlåret, gravade regnbågslaxen, frukten, brödet, det röda lådvinet, Aura mögelosten och gudvetalltvad. Sjön suger.
Nu står hon med rumpan i vädret i fören på däck och hakar fast förseglet i staget. Hon är 1,60 kort och tre kilo för tung anser hon själv. Jag däremot tycker att det skall va någonting rejält att hålla i när åskan går. Vita shorts har hon på sig, en röd och vitrandig Marimekkojumper och en gratis reklamkeps på det silvergråa korta håret. Brunbränd är hon i sitt tantrynkiga ansikte.
”Du hakar väl på genuan?”
”Genuan, nää är det inte smartare att segla med focken när vi får landkrabbor ombord?”
”Nej, nej, på med genuan, det är ju ingen vind alls idag… vi måste ju få segla!”
”Okej då, kommer du hit med genuan? Och ta skotet samtidigt.”
När jag kommer upp ur ruffen med seglet ser jag dem komma, båda ser förväntansfulla ut med sina leende stockholmsbleka ansikten bärande på flytvästar och två stora väskor. Lizzi tittar sig nyfiket omkring i den fullsatta marinan. Micke travar målmedvetet mot båten. Hoppas att dom förstått att ta med hög solskyddsfaktor annars blir dom kräftröda innan kvällen.
”Titta, Barbro och Micke är här nu, jag går och hjälper dem bära, dom tycks ha släpat med sig hela bohaget, både hemman och hemmanspapper vad det ser ut.”
Båda är långa och smala som vidjor (jag tänker på kojerna dom skall sova i), båda klädda i jeans, likadana vita Boomerang tennisskjortor, nyinköpta bruna seglarskor ser det ut som, man skall ju segla bevars, och solglasögon med bruna bågar. Barbros kopparröda, långa hår ser nyfärgat ut när hon stryker en tofs ur sitt ansikte samtidigt som dom båda vinkar glatt till oss.
”Välkomna ombord på Hållidej! Det här skall bli kul, ni kommer att bli frälsta efter den här seglatsen, jag lovar. Det är ju härligt väder, perfekt för nybörjare.” Vi stuvar in ännu mera i kajutorna och förbereder avfärd. ”Var skall vi sitta” undrar Micke. Jag anvisar plats längst bak i sittbrunnen, bort från alla skot för säkerhets skull. Och så ger jag order:
”På med flytvästarna!” ”Aj,aj, kapten!” Säger alla tre och gör honnör.
”Lizzi, kastar du loss och så hissar vi storen så fort vi kommer ut från kajen.” Hon är lydig, tanten, griper med en stolt min tag i sina biceps och sätter igång och jobbar.
Det bär av och Barbro och Micke får en kort lektion i sjömanskap. Vi slipper kryssa i den lätta sidovinden. Den vita skönheten glider fram. Alla bara njuter av tystnaden som endast störs av det plaskande ljudet när kölen bryter vågorna. En havsörn cirklar runt, runt en bit ifrån och spanar efter ett eventuellt byte. Det är andäktigt. Våra gäster är fascinerade. Barbro vänder sitt bleka ansikte mot solen. Vi fikar medan vi seglar, kaffe och mazarin. Livet är så härligt det bara kan vara. Men plötsligt får jag syn på de tunga, gråa molnen som tornar upp sej vid horisonten. Micke ser dem också och tittar frågande på mej. ”Det ser ut som om vi sku få en lätt regnskvätt över oss när som helst” skyndar jag mej att säga, ”men ingen fara det går snart över.” Det börjar blåsa upp, vi seglar bidevind ett tag, vinden vänder igen och det blir att kryssa. Det märks en oro hos stockholmarna, dom skruvar på sej och Barbro ser ut som hon tänkte säga något men sväljer och vänder bort blicken. Så säger hon: ”Nu börjar det bli obehagligt. Det lutar ju så… tänk om båten stjälper.” Hon kastar ett vädjande öga mot Lizzi. ”Jag vill gå in!” ”Båten stjälper absolut inte och man blir lättare sjösjuk om man vistas i ruffen” upplyser Lizzi tröstande. Då kommer det första lilla strilande regnet och lika plötsligt som regnet kom, klarnar det upp igen och vi ser en fantastisk, tjusig regnbåge som går ner mitt över Granskär.
”Skall vi söka lä och övernatta på Granskär så kanske vi hittar skatten som finns där regnbågen slutar,” skrattar Lizzi på sitt barnsliga, skämtsamma sätt för att lätta upp stämningen.
”Nej, nej, vi seglar mot Idö, där är det bättre hamn, det klarnar nog upp och blir fint igen ska ni se och vi har ju bara seglat två timmar ännu.” Säger jag och ler stort mot gästerna.
Vi kryssar vidare och vinden tilltar, det blir byigt och tungt att skota. Micke försöker hjälpa till men det funkar inte så bra, han är mest i vägen.
”Miickeckeke, kom med dit ner”, bönar Barbro stammande av oro och pekar på hytten Hon håller krampaktigt i mantåget. ”Nu är jag är rädd”, erkänner hon, ”Harry kan vi inte vända och fara hem?” Micke ser lugn ut, tar sin uppskärrade hustru i handen och dom kravlar ner i ruffen. Lizzi och jag tittar på varandra och suckar. Jag funderar ett tag på att hala segel men inser att det skulle gunga än värre att köra för motor, med större risk att de stackars vännerna i ruffen skulle bli illamående. Illamående! Som jag tänkte tanken hörs ett kräkljud inifrån. En förskräckt Micke ropar ”Barbro kräks!” Vi tittar in och ser hur Barbro ligger över kemtoan och spyr. Ödens eländen… nu kom den första åskknallen och så öppnas himmelens alla skyar över vår pärla Hållidej. Hålla i oss är precis vad vi måste göra. ”Håll i er” ropar jag in i ruffen just när en jättevåg sköljer över både båt och oss som är kvar i sittbrunnen. Nu är vi genomblöta in på bara kroppen. Men vadå, det är ju sommar. Plötsligt känner jag mej som den barmhärtiga samariten och svänger raskt in mot första bästa holme som enligt sjökortet har tillräckligt djup mot land. ”Hala seglen, ta förseglet först så startar jag motorn och kastar ankar. Håll utkik efter grynnor… håll för tusan i dej i förstaget så du inte kanar i sjön om det kommer en kraftig vindby!” Då kom nästa knall och jag räknar till tre innan himlen lyses upp av den värsta blixt jag någonsin skådat. Vi saknar åskledare ombord och att röra den genomgående masten i ruffen kunde vara helt livsfarligt om blixten slår ner i båten. Toan var bara en knapp meter från masten. Och så: PANG, och den gula sicksackblixten skär över hela himlavalvet så gott som samtidigt. Hela båten ruskar och det skorrar i masten, den skakar oroväckande. Order inåt igen: ”Rör inte masten för sjutton pinnar… blixten kan slå ner, ovädret är precis över oss!”
”Vi tar inte iland utan kastar ankar strax invid det där höga berget” skriker jag åt Lizzi för att överrösta åskknallarna , och pekar mot ett svart, vått berg en bit in i viken. Ankringen går bra.
Väl inne i ruffen tar vi på oss torra kläder. Micke och Barbro har stängt in sig i förpiken. Lizzi fäller ner bordet och plockar fram de medhavda delikatesserna.
”Varsågoda, det serveras mat!”
”Nej tack” svarar Micke lågmält.
Här sitter vi alltså, ”ruffhäxan” och ”kapten” ensamma med den gravade regnbågen, osten och varsitt stort glas spanskt rödvin. Det mullrar utanför och blixten fungera som belysning i den annars mörka ruffen. Rödvinet värmer och vi hör hur Barbro hulkar och gråter. ”Får se om vi blir inblåsta eller kan ta oss härifrån i morgon med stormfocken hissad och kraftigt revad stor?”
I ruffen finns det fem kojer klädda i röd sammet. Det ger den lilla lyxkänslan i en båt som av åldern är aningen changerad. Två kojer i ”salongen”, en för kapten och en för ”ruffhäxan” som jag kärleksfullt kallar Lizzi, plus en liten stickkoj som är en ypperlig plats för förvaring av segelsäckar, ett litet pantry med spritkök och en vask, rinnande söt- och sjövatten som pumpas upp med fotpedal, ett nerfällbart bord, två trånga kojer i förpiken där Barbro och Micke får sova och en kemtoalett strax intill gästkojerna. Svårt att vara inkognito.
Jag heter Harry, en allt igenom lagom man för mina 65 vårar, om jag får säga det själv. Vindpinat ansikte, etthundrasjuttio lång och med mörkt hår som börjar bli lite tunt här och där. Eller som ett barnbarn så talande sa: ”morfar, du har ju hål i håret”. Till yrke är jag sjökapten. Styra en båt och ta ut kurser kan jag, tillochmed med förbundna ögon. Vi har fördelat uppgifterna ombord efter förutsättningar. Segel och annat kroppsarbete sköter Lizzi. Det är lite tungjobbat utan rullfock men tanten behöver motionera kroppen och jag behöver motionera knoppen. På fritiden trivs jag bäst i välanvända jeans och en kortärmad t-skjorta. Lizzi tycker att jag är snäll, ambitiös, noggrann och alvarligt lagd, det måste bero på att hon inte förstår min humor. Hon däremot är grymt positiv, skrattar jämnt, och jag förstår inte alltid åt vad.
Vi är ombord. Klockan är tio. Det är en solig och varm dag med en svag, ljummen sydväst. Ett andpar med ungar simmar runt båten, kvackar och tigger bröd. Idylliskt. Barbro och Micke borde dyka upp när som helst.
Lizzi har just stuvat ner provianten i alla små skrymslen och skåp som finns i en segelbåt.
Det rökta fårlåret, gravade regnbågslaxen, frukten, brödet, det röda lådvinet, Aura mögelosten och gudvetalltvad. Sjön suger.
Nu står hon med rumpan i vädret i fören på däck och hakar fast förseglet i staget. Hon är 1,60 kort och tre kilo för tung anser hon själv. Jag däremot tycker att det skall va någonting rejält att hålla i när åskan går. Vita shorts har hon på sig, en röd och vitrandig Marimekkojumper och en gratis reklamkeps på det silvergråa korta håret. Brunbränd är hon i sitt tantrynkiga ansikte.
”Du hakar väl på genuan?”
”Genuan, nää är det inte smartare att segla med focken när vi får landkrabbor ombord?”
”Nej, nej, på med genuan, det är ju ingen vind alls idag… vi måste ju få segla!”
”Okej då, kommer du hit med genuan? Och ta skotet samtidigt.”
När jag kommer upp ur ruffen med seglet ser jag dem komma, båda ser förväntansfulla ut med sina leende stockholmsbleka ansikten bärande på flytvästar och två stora väskor. Lizzi tittar sig nyfiket omkring i den fullsatta marinan. Micke travar målmedvetet mot båten. Hoppas att dom förstått att ta med hög solskyddsfaktor annars blir dom kräftröda innan kvällen.
”Titta, Barbro och Micke är här nu, jag går och hjälper dem bära, dom tycks ha släpat med sig hela bohaget, både hemman och hemmanspapper vad det ser ut.”
Båda är långa och smala som vidjor (jag tänker på kojerna dom skall sova i), båda klädda i jeans, likadana vita Boomerang tennisskjortor, nyinköpta bruna seglarskor ser det ut som, man skall ju segla bevars, och solglasögon med bruna bågar. Barbros kopparröda, långa hår ser nyfärgat ut när hon stryker en tofs ur sitt ansikte samtidigt som dom båda vinkar glatt till oss.
”Välkomna ombord på Hållidej! Det här skall bli kul, ni kommer att bli frälsta efter den här seglatsen, jag lovar. Det är ju härligt väder, perfekt för nybörjare.” Vi stuvar in ännu mera i kajutorna och förbereder avfärd. ”Var skall vi sitta” undrar Micke. Jag anvisar plats längst bak i sittbrunnen, bort från alla skot för säkerhets skull. Och så ger jag order:
”På med flytvästarna!” ”Aj,aj, kapten!” Säger alla tre och gör honnör.
”Lizzi, kastar du loss och så hissar vi storen så fort vi kommer ut från kajen.” Hon är lydig, tanten, griper med en stolt min tag i sina biceps och sätter igång och jobbar.
Det bär av och Barbro och Micke får en kort lektion i sjömanskap. Vi slipper kryssa i den lätta sidovinden. Den vita skönheten glider fram. Alla bara njuter av tystnaden som endast störs av det plaskande ljudet när kölen bryter vågorna. En havsörn cirklar runt, runt en bit ifrån och spanar efter ett eventuellt byte. Det är andäktigt. Våra gäster är fascinerade. Barbro vänder sitt bleka ansikte mot solen. Vi fikar medan vi seglar, kaffe och mazarin. Livet är så härligt det bara kan vara. Men plötsligt får jag syn på de tunga, gråa molnen som tornar upp sej vid horisonten. Micke ser dem också och tittar frågande på mej. ”Det ser ut som om vi sku få en lätt regnskvätt över oss när som helst” skyndar jag mej att säga, ”men ingen fara det går snart över.” Det börjar blåsa upp, vi seglar bidevind ett tag, vinden vänder igen och det blir att kryssa. Det märks en oro hos stockholmarna, dom skruvar på sej och Barbro ser ut som hon tänkte säga något men sväljer och vänder bort blicken. Så säger hon: ”Nu börjar det bli obehagligt. Det lutar ju så… tänk om båten stjälper.” Hon kastar ett vädjande öga mot Lizzi. ”Jag vill gå in!” ”Båten stjälper absolut inte och man blir lättare sjösjuk om man vistas i ruffen” upplyser Lizzi tröstande. Då kommer det första lilla strilande regnet och lika plötsligt som regnet kom, klarnar det upp igen och vi ser en fantastisk, tjusig regnbåge som går ner mitt över Granskär.
”Skall vi söka lä och övernatta på Granskär så kanske vi hittar skatten som finns där regnbågen slutar,” skrattar Lizzi på sitt barnsliga, skämtsamma sätt för att lätta upp stämningen.
”Nej, nej, vi seglar mot Idö, där är det bättre hamn, det klarnar nog upp och blir fint igen ska ni se och vi har ju bara seglat två timmar ännu.” Säger jag och ler stort mot gästerna.
Vi kryssar vidare och vinden tilltar, det blir byigt och tungt att skota. Micke försöker hjälpa till men det funkar inte så bra, han är mest i vägen.
”Miickeckeke, kom med dit ner”, bönar Barbro stammande av oro och pekar på hytten Hon håller krampaktigt i mantåget. ”Nu är jag är rädd”, erkänner hon, ”Harry kan vi inte vända och fara hem?” Micke ser lugn ut, tar sin uppskärrade hustru i handen och dom kravlar ner i ruffen. Lizzi och jag tittar på varandra och suckar. Jag funderar ett tag på att hala segel men inser att det skulle gunga än värre att köra för motor, med större risk att de stackars vännerna i ruffen skulle bli illamående. Illamående! Som jag tänkte tanken hörs ett kräkljud inifrån. En förskräckt Micke ropar ”Barbro kräks!” Vi tittar in och ser hur Barbro ligger över kemtoan och spyr. Ödens eländen… nu kom den första åskknallen och så öppnas himmelens alla skyar över vår pärla Hållidej. Hålla i oss är precis vad vi måste göra. ”Håll i er” ropar jag in i ruffen just när en jättevåg sköljer över både båt och oss som är kvar i sittbrunnen. Nu är vi genomblöta in på bara kroppen. Men vadå, det är ju sommar. Plötsligt känner jag mej som den barmhärtiga samariten och svänger raskt in mot första bästa holme som enligt sjökortet har tillräckligt djup mot land. ”Hala seglen, ta förseglet först så startar jag motorn och kastar ankar. Håll utkik efter grynnor… håll för tusan i dej i förstaget så du inte kanar i sjön om det kommer en kraftig vindby!” Då kom nästa knall och jag räknar till tre innan himlen lyses upp av den värsta blixt jag någonsin skådat. Vi saknar åskledare ombord och att röra den genomgående masten i ruffen kunde vara helt livsfarligt om blixten slår ner i båten. Toan var bara en knapp meter från masten. Och så: PANG, och den gula sicksackblixten skär över hela himlavalvet så gott som samtidigt. Hela båten ruskar och det skorrar i masten, den skakar oroväckande. Order inåt igen: ”Rör inte masten för sjutton pinnar… blixten kan slå ner, ovädret är precis över oss!”
”Vi tar inte iland utan kastar ankar strax invid det där höga berget” skriker jag åt Lizzi för att överrösta åskknallarna , och pekar mot ett svart, vått berg en bit in i viken. Ankringen går bra.
Väl inne i ruffen tar vi på oss torra kläder. Micke och Barbro har stängt in sig i förpiken. Lizzi fäller ner bordet och plockar fram de medhavda delikatesserna.
”Varsågoda, det serveras mat!”
”Nej tack” svarar Micke lågmält.
Här sitter vi alltså, ”ruffhäxan” och ”kapten” ensamma med den gravade regnbågen, osten och varsitt stort glas spanskt rödvin. Det mullrar utanför och blixten fungera som belysning i den annars mörka ruffen. Rödvinet värmer och vi hör hur Barbro hulkar och gråter. ”Får se om vi blir inblåsta eller kan ta oss härifrån i morgon med stormfocken hissad och kraftigt revad stor?”
Åskan går i Baggböle
Jag är hemma, har privilegiet att se Baggböle i sommarskrud, skira löv och sol, välklippta häckar, äppelträd, tulpaner och gullvivor i trädgården. De eviga vägarbetena har för dagen gjort uppehåll, fjärrvärmen är längesedan dragen, men vägen är fortfarande sårig. Det mörknar plötsligt över Samhällsvägen, Tavelvägen och Nystuguvägen. Tunga regndroppar blöter den brun-vita markisen och de vita trädgårdsmöblerna i plast försöker stöta ifrån sig vattnet utan att lyckas. Leksakerna försvinner inomhus vid Tavelvägens radhuslänga, fyraåringarnas lastbilsdepå parkeras tryggt undan ovädret.
Grålila moln och vita blixtar täcker himlen. Buss 63 är som en drypande regnrock där den stannar vid hållplatsen och paraplyfolket stiger på. Ingen tar risken att kliva av mitt i ovädret, Baggböleborna åker på åsksightseeing tillbaka till centrum istället. Men ovädret drar snabbt vidare, som det brukar. Om man ställer sig mitt på ABC:s parkering kan man se regnbågen.
Grålila moln och vita blixtar täcker himlen. Buss 63 är som en drypande regnrock där den stannar vid hållplatsen och paraplyfolket stiger på. Ingen tar risken att kliva av mitt i ovädret, Baggböleborna åker på åsksightseeing tillbaka till centrum istället. Men ovädret drar snabbt vidare, som det brukar. Om man ställer sig mitt på ABC:s parkering kan man se regnbågen.
Vid slutet av Regnbågen
Det var sen kväll och i de gamla stadsdelarna verkade mörkret tätare än i resten av staden. De trånga gatorna var kantade med gamla stenhus i olika stadier av förfall och ingen verkade längre bry sig om att hålla fasaderna vackra. Det var tidig augusti och de senaste veckornas värmebölja verkade nu ha nått sin kulmen. Åskan mullrade med allt större intensitet och blixtarna avlöste varandra. Det hade inte regnat på tre veckor och torkan gjorde sig påmind i varenda gulnad buske och i varje vissnande blomma. De som hoppades att åskvädret skulle komma med regn verkade hoppas förgäves för inte en endaste regndroppe föll från de svarta ovädersmolen. Överallt var fönstren uppslagna i desperata försök att vädra ut den tryckande hettan. Den breda floden som delade staden i två delar, den gamla och den nya delen, var reducerad till en brunaktig sörja som trögt flöt fram längs flodens botten.
Selena hade bara hunnit gå några steg mot stampuben Regnbågen då hon började känna sig iakttagen. Hon stannade och lyssnade om hon kunde höra några steg bakom sig men ingenting annat hördes än ljuden från de öppna fönstren och skratten från de många kvarterskrogarna. Hon motstod frestelsen att springa men ökade ändå lite på takten.
Han hade inte stått och väntat länge utanför hennes hus då han såg henne komma ut och mödosamt stänga den tunga trädörren efter sig. Den tilltagande vinden förde hennes doft till honom och han inandades den likt en väldoftande parfym. Så vacker hon var. Han fuktade sina läppar med tungan och hans ögonen mörknade till bottenlösa tjärnar. Hela hans jag reagerade på hennes blotta väsen och han kände hur kroppen spändes av jaktlust. Efter att hon gått en liten bit upptog han förföljandet. Han rörde sig tyst och smidigt och hans svarta kläder fick honom att smälta in i mörkret och gjorde honom nästintill omöjlig att upptäcka.
Känslan av att vara iakttagen vägrade ge med sig och hon kunde hon känna hur håren reste sig i nacken. Instinktivt förde hon handen till dit som för att stoppa den obehagliga känslan. Åter en gång stannade hon och såg sig om men trots att hon varken kunde se eller höra något utöver det vanliga så kunde hon ändå inte skaka av sig den oroande känslan.
Han log för sig själv då han såg henne lyfta sin hand till nacken. Hon visade på goda instinkter men var allt för mänsklig för att förlita sig på dem. Så ung och så vacker men ändå så dum. Blixten som repade skyn avslöjade för några sekunder hans närvaro men ingen verkade bry sig om honom. Allt de såg var en till synes ung man med vältränad kropp och vackert ansikte. Ingen verkade notera att var på jakt och att hans fulla uppmärksamhet var riktad på den unga kvinnan framför honom.
Nu visste Selena att hon inte var ensam, att det var någon annan bakom henne. Hela hennes kropp reagerade på närvaron och hon vände sig hastigt om . Först såg hon ingenting men plötsligt stod han bara där, som om hans skapats just där och då, lika perfekt som en ängels avbild. Hjärtat hamrade i hennes bröst, hjärnan skrek att hon skulle fly men kroppen vägrade lyda henne. Så log han mot henne, det vackraste leende hon någonsin hade sett. Oron, rädslan och alla hennes normala instinkter lämnade hennes kropp så hon stod kvar och överlämnade sin vilja till honom.
Åskan dånade med allt våldsammare crescendo och verkade nästan medvetet försöka dränka rocklåtarna som strömmade ut från restaurang Regnbågen. Flickorna i The Angels spelade tappert vidare och deras melankoliska musik verkade i sin tur ackompanjera vansinnet ute på gatorna. De, de som räknades som galna, skrek ut sin ångest för de visste vad de alltid vetat men som ingen trott på. Råttorna började strömma ut från kloakerna och sprang i flockar ner för de sluttande kullerstensgatorna. I vinden kunde de lyhörda höra viskningarna - viskningarna om maktskiftet och Den stora förändringen.
Snart skulle han inte längre behöva vandra ensam, hon skulle gå där vid hans sida. Tillsammans skulle de regera i Den nya tidsepoken, han som gud och hon som hans gudinna. Profetiorna över vad som komma skulle höll på att slå in och han njöt av varje sekund. Att hon var ämnad för honom visste han redan då han såg henne för första gången, hon var skapad för just honom. Hennes långa svarta hår, sneda gröna ögon och röda fylliga mun, allt ville han äga. Hon skulle bli hans, hans att behålla. Han drog henne intill sig och sänkte sina kalla läppar mot hennes varma hals och där, vid slutet av Regnbågen gjorde han henne till sin.
Selena hade bara hunnit gå några steg mot stampuben Regnbågen då hon började känna sig iakttagen. Hon stannade och lyssnade om hon kunde höra några steg bakom sig men ingenting annat hördes än ljuden från de öppna fönstren och skratten från de många kvarterskrogarna. Hon motstod frestelsen att springa men ökade ändå lite på takten.
Han hade inte stått och väntat länge utanför hennes hus då han såg henne komma ut och mödosamt stänga den tunga trädörren efter sig. Den tilltagande vinden förde hennes doft till honom och han inandades den likt en väldoftande parfym. Så vacker hon var. Han fuktade sina läppar med tungan och hans ögonen mörknade till bottenlösa tjärnar. Hela hans jag reagerade på hennes blotta väsen och han kände hur kroppen spändes av jaktlust. Efter att hon gått en liten bit upptog han förföljandet. Han rörde sig tyst och smidigt och hans svarta kläder fick honom att smälta in i mörkret och gjorde honom nästintill omöjlig att upptäcka.
Känslan av att vara iakttagen vägrade ge med sig och hon kunde hon känna hur håren reste sig i nacken. Instinktivt förde hon handen till dit som för att stoppa den obehagliga känslan. Åter en gång stannade hon och såg sig om men trots att hon varken kunde se eller höra något utöver det vanliga så kunde hon ändå inte skaka av sig den oroande känslan.
Han log för sig själv då han såg henne lyfta sin hand till nacken. Hon visade på goda instinkter men var allt för mänsklig för att förlita sig på dem. Så ung och så vacker men ändå så dum. Blixten som repade skyn avslöjade för några sekunder hans närvaro men ingen verkade bry sig om honom. Allt de såg var en till synes ung man med vältränad kropp och vackert ansikte. Ingen verkade notera att var på jakt och att hans fulla uppmärksamhet var riktad på den unga kvinnan framför honom.
Nu visste Selena att hon inte var ensam, att det var någon annan bakom henne. Hela hennes kropp reagerade på närvaron och hon vände sig hastigt om . Först såg hon ingenting men plötsligt stod han bara där, som om hans skapats just där och då, lika perfekt som en ängels avbild. Hjärtat hamrade i hennes bröst, hjärnan skrek att hon skulle fly men kroppen vägrade lyda henne. Så log han mot henne, det vackraste leende hon någonsin hade sett. Oron, rädslan och alla hennes normala instinkter lämnade hennes kropp så hon stod kvar och överlämnade sin vilja till honom.
Åskan dånade med allt våldsammare crescendo och verkade nästan medvetet försöka dränka rocklåtarna som strömmade ut från restaurang Regnbågen. Flickorna i The Angels spelade tappert vidare och deras melankoliska musik verkade i sin tur ackompanjera vansinnet ute på gatorna. De, de som räknades som galna, skrek ut sin ångest för de visste vad de alltid vetat men som ingen trott på. Råttorna började strömma ut från kloakerna och sprang i flockar ner för de sluttande kullerstensgatorna. I vinden kunde de lyhörda höra viskningarna - viskningarna om maktskiftet och Den stora förändringen.
Snart skulle han inte längre behöva vandra ensam, hon skulle gå där vid hans sida. Tillsammans skulle de regera i Den nya tidsepoken, han som gud och hon som hans gudinna. Profetiorna över vad som komma skulle höll på att slå in och han njöt av varje sekund. Att hon var ämnad för honom visste han redan då han såg henne för första gången, hon var skapad för just honom. Hennes långa svarta hår, sneda gröna ögon och röda fylliga mun, allt ville han äga. Hon skulle bli hans, hans att behålla. Han drog henne intill sig och sänkte sina kalla läppar mot hennes varma hals och där, vid slutet av Regnbågen gjorde han henne till sin.
Skrivk(r)amp
Vad skall man göra när man fastnar, fastnar i texten och inte vet hur man skall fortsätta. Man vill så gärna skriva men...skrivkramp...skrivkamp...
Här nedan följer några tankar kring detta:
När jag skriver mycket promenerar jag mycket. När jag känner att jag inte kan skriva, promenerar jag också. Det händer rätt ofta när jag läser en gammal text att jag minns var jag gick när jag kom på rubriken, första meningen eller en karaktär. Jag går bort min skrivkramp. Eller försöker i alla fall. Ibland känner jag att jag inte kan skriva även om jag gått oändligt långt. Då kan jag inget annat än skriva i alla fall. Det jag skriver behöver inte bli bra. Det jag skriver behöver jag inte visa för någon. Det jag skriver behöver inte höra till en text jag jobbar på. Ibland skriver jag om hur det känns att inte kunna skriva. Ett annat tips är att byta miljö eller skrivredskap. Byta lägenheten till ett café. Byta datorn till penna.
Lotta
Jag är ofta en periodare. I perioder skriver jag så att världen försvinner och vet inte alls vad skrivkramp betyder. Däremellan har jag enormt dåligt samvete över att jag inte skriver. Och då menar jag skönlitterärt, för skriver det gör jag nog hela tiden. Ibland är det kanske inköpslistor – men de betyder också något. Kan fogas in i sammanhang. Men visst har det ändå hänt att jag tycker att en text inte gör det jag vill, att något inte stämmer och att jag sen inte kan skriva vidare. Då lägger jag den åt sidan, låtsas att den inte finns. Samtidigt beslutar jag mig för att byta plats. Ser andra väggar än de jag brukar ha omkring. Eller så gör jag något som jag aldrig gjort förut. Det kan vara något litet, som att gå en annan väg eller något mer avancerat som klättra på en vägg. Jag samlar intryck. Jag börjar söka efter något konkret, forskar om något som jag inser att jag kan behöva veta mer om. Till exempel hur den text kan se ut som skrivs av en polis då någon anmäler ett våldsbrott. Jag läser texter om att skriva. Och lär mig mer om stilnivåer. Tja, och till sist så beslutar jag mig för att planera min skrivtid. Att ta korta pass som måste ägnas åt att skriva. Och då skriver jag. Det blir inte alltid särskilt bra. Det blir däremot bättre efter att ha gjort det ett tag. Och det som jag tycker hjälper allra bäst är att umgås med andra som skriver, att skriva tillsammans.
Mia
Jag tror att det är lika viktigt att tänka och fundera, som att skriva. Mycket ”skrivande” sker när jag inte skriver. Jag bär oftast med mig papper och penna för att kunna skriva ner en tanke eller något jag hör. Det är inte alltid lätt att tycka om det man gör, tycka att man skrivit ett ”mästerverk”, men om den tanken infinner sig någon gång (om så bara för en sekund) tror jag att man är på rätt väg. Nästa dag kan det i och för sig hända att man inte tycker så mycket om texten, men någonting fanns där, och den känslan infinner sig säkert igen!
Personligen kan jag få ut mycket, i inspirationssyfte, av att läsa någonting (skönlitterärt eller fakta) eller se en film. Att skriva av några meningar och sedan driva berättelsen i en annan riktigt är ett knep jag ganska ofta tar till. Plötsligt är jag inne på nya, egna spår.
Heidi
Här nedan följer några tankar kring detta:
När jag skriver mycket promenerar jag mycket. När jag känner att jag inte kan skriva, promenerar jag också. Det händer rätt ofta när jag läser en gammal text att jag minns var jag gick när jag kom på rubriken, första meningen eller en karaktär. Jag går bort min skrivkramp. Eller försöker i alla fall. Ibland känner jag att jag inte kan skriva även om jag gått oändligt långt. Då kan jag inget annat än skriva i alla fall. Det jag skriver behöver inte bli bra. Det jag skriver behöver jag inte visa för någon. Det jag skriver behöver inte höra till en text jag jobbar på. Ibland skriver jag om hur det känns att inte kunna skriva. Ett annat tips är att byta miljö eller skrivredskap. Byta lägenheten till ett café. Byta datorn till penna.
Lotta
Jag är ofta en periodare. I perioder skriver jag så att världen försvinner och vet inte alls vad skrivkramp betyder. Däremellan har jag enormt dåligt samvete över att jag inte skriver. Och då menar jag skönlitterärt, för skriver det gör jag nog hela tiden. Ibland är det kanske inköpslistor – men de betyder också något. Kan fogas in i sammanhang. Men visst har det ändå hänt att jag tycker att en text inte gör det jag vill, att något inte stämmer och att jag sen inte kan skriva vidare. Då lägger jag den åt sidan, låtsas att den inte finns. Samtidigt beslutar jag mig för att byta plats. Ser andra väggar än de jag brukar ha omkring. Eller så gör jag något som jag aldrig gjort förut. Det kan vara något litet, som att gå en annan väg eller något mer avancerat som klättra på en vägg. Jag samlar intryck. Jag börjar söka efter något konkret, forskar om något som jag inser att jag kan behöva veta mer om. Till exempel hur den text kan se ut som skrivs av en polis då någon anmäler ett våldsbrott. Jag läser texter om att skriva. Och lär mig mer om stilnivåer. Tja, och till sist så beslutar jag mig för att planera min skrivtid. Att ta korta pass som måste ägnas åt att skriva. Och då skriver jag. Det blir inte alltid särskilt bra. Det blir däremot bättre efter att ha gjort det ett tag. Och det som jag tycker hjälper allra bäst är att umgås med andra som skriver, att skriva tillsammans.
Mia
Jag tror att det är lika viktigt att tänka och fundera, som att skriva. Mycket ”skrivande” sker när jag inte skriver. Jag bär oftast med mig papper och penna för att kunna skriva ner en tanke eller något jag hör. Det är inte alltid lätt att tycka om det man gör, tycka att man skrivit ett ”mästerverk”, men om den tanken infinner sig någon gång (om så bara för en sekund) tror jag att man är på rätt väg. Nästa dag kan det i och för sig hända att man inte tycker så mycket om texten, men någonting fanns där, och den känslan infinner sig säkert igen!
Personligen kan jag få ut mycket, i inspirationssyfte, av att läsa någonting (skönlitterärt eller fakta) eller se en film. Att skriva av några meningar och sedan driva berättelsen i en annan riktigt är ett knep jag ganska ofta tar till. Plötsligt är jag inne på nya, egna spår.
Heidi
måndag 25 maj 2009
Ut! Kom ut!
De sista dagarna låg jag i soffan framför tv´n
och där zappade jag fritt bland olika program.
På ettan pratade en kvinna.
Hon var rätt korthårig och lång,
med svart kavaj,
rak rygg
och så en röst som sakligt rapporterade.
För att stimulera penis ska du gapa
och så ska du föra in den snett
upp mellan tänderna
så att den stöter hårt mot insidan av kind.
Den rörelsen ger effektiva motstånd
och ni vinner båda på det,
för du slipper själv
den äckliga kräkningsreflexen som kommer
om du för ner penis rakt i hals.
Kvinnan demonstrerade det hela med en
ljusgul dildo
och hon tittade mig samtidigt i ögonen
med osminkad och sansad blick.
Jag var gravid,
zappade vidare.
På nästa kanal stod en kringresande man,
han reste jorden runt
och nu pratade han om besöket
hos ett urfolk,
hos en stam
som hade bjudit honom på
naturens droger.
Det var otroligt där! sa han,
urfolket visste precis
vad de höll på med då de gav mig
av sitt beska koncentrat
som gjorde att jag reste inombords
till platser i min själ
jag aldrig varit på förut.
Jag visste inte ens att
själen fanns.
Han skakade på huvudet.
Jag trodde själen bara var
nånting man hittat på.
Han skakade på huvudet igen.
Jag reste till en plats där jag fick
se mig själv
som om jag var någon av mina egna kompisar
och jag fick känna
hur det var att råka ut för mig
och att stå ut med mig,
att frysas ut av mig.
Han slog sig för sitt bröst och sa
att resan gjorde ont.
Jag hade aldrig tänkt på att
precis varenda ord jag säger
flyger ut ur mig,
och raka vägen in i någon annan mänska.
Jag hade aldrig tänkt att mina egna ord
ibland har destillerats i små sprutor,
blivit hemska injektioner
som de andra mänskorna fått anpassa till sina blodsystem
långt efter att jag själv gått därifrån.
Han viftade med armarna.
Jag hade bara tänkt att orden stannade
i munnen på mig själv.
Jag zappade till trean.
Där sändes ett barnprogram
med sjuårig reporter
som höll i en äkta mikrofon,
och som ställde frågor till en äkta bankman.
Till exempel frågade hon honom om
hur vuxna gör
när de gör äkta pengar.
Pengar börjar skapas genast
som en bank beviljar lån, svarade bankmannen,
för lån får mänskorna att jobba
utav bara helvete
och när dom jobbar får dom lön
och lönen går ibland direkt till lånen
och då blir lånen pengar,
äkta pengar
som ju inte fanns förut,
för innan löner strömmar in
med ränta
så är lånet tomt,
det är en siffra på sin höjd.
Bankmannen tog inga pauser,
och hans kinder brann.
Det spelar ingen roll ifall du inte lånar själv!
skrek han,
för din kommun lånar i alla fall, och hela städer lånar,
hela länder, hela unioner lånar!
Och det är inte längre några
struntsummor
vi pratar om.
Sjuåringen skrattade åt ordet struntsummor.
Men bankmannen såg svullen ut,
han viftade med händerna,
skulpterade en form av luft.
Snart skrattar du nog inte mera! skrek han.
Snart så inser också du
att lånen kommit svävande ifatt oss,
att de har pressats samman i ett stort och mörkgrått moln
som vilar över oss,
- och det var just det molnet han skulpterade med sina händer -
och det molnet påminner oss om
att vi ska jobba,
jobba, jobba, jobba,
för att göra verklighet av alla pengar som vi hittat på.
Sjuåringen svalde, lade läpparna mot micken,
tittade ner i den och sa: Jaha.
Men bankmannen gick inte alls att stoppa.
Jobbar gör vi ren av bara helvete! skrek han.
Imorse steg jag upp halvfem
fast jag fick sömn halvfyra,
och se själv omkring,
se vuxna i din egen släkt, springer de kanske?
Jo, de springer, kutar, rusar, för att få ihop till
"högre hyror för mindre lyor, och
dyrare mat trots halvfabrikat",
för att få ihop till påhitt efter påhitt
efter påhitt!
Där släckte jag tv´n rakt i ansiktet på honom,
för att det var skönt att se
hur rutan fick sitt svarta lugn igen.
Så fick jag också syn på roten,
en allt tjockare och längre rot
som slingrade sig ner
framför min tv
från en stor, vildvuxen blomkruka
som stod på hyllan ovanför.
Förut
när jag inte var mer gravid
än i den första månaden
så hade roten vuxit över krukans kant
och bara över kanten.
När jag var i månad två hade den vuxit
så pass långt
så att den hängde ner strax framför ansiktet
på tv-nytts reportar.
Nu,
i månad nio,
hängde roten ner tvärs över hela rutan,
ungefär som en ekvator,
ända ner till textningen.
Som tur så kan jag engelska,
så jag behövde inte textningen iallafall,
och sättet som den roten smög sig på,
i takt med att min egen mage växte,
gjorde mig van vid den,
så van att den fick fortsätta att hänga där,
i vägen,
när jag såg mina program.
Nu såg jag ut istället, på ett mörkgrått moln
som stod parkerat ovanför min trädgård.
Där hade det stått i fyra dagar,
snart skulle det säkert bli ett oväder,
och det tyckte jag om
för bebisar brukar ju pressas ut vid åska.
Och jag fick en liten sammandragning
och en liten fluga som flög in i örat på mig
- båda sakerna på samma gång.
Sammandragningen föll i skymundan
för att flugan surrade omkring i örongången
strax bredvid min hörsel,
och där slog den mot min trumhinna
så att det lät som en orkester.
Och jag undrade hur flugan kunde lockas därifrån.
Det låg en ficklampa på golvet.
Utan att jag tänkte tog jag tag i den
och tände på den,
det var underligt men det var logiskt
för insekter inklusive flugor
söker sig mot ljus.
Utan att jag tänkte la jag ficklampan mot örat
och jag kände hur den lilla flugan plötsligt
slutade att dundra mot min trumhinna
och började att krypa mot min ficklampa
och jag fick dessutom en sammandragning till
sålänge den höll på.
Så när den kröp längs med min
mörka, trånga örongång
så pressades du också neråt genom mörkret
inuti mig,
men
när flugan hittade den ljusa öppningen till sist
och flög ur mig
så valde du att bara stanna kvar.
När tänkte du födas,
när tänkte du komma ut?
Den enkla frågan ställde jag,
och då du inte svarade
så gick jag själv.
Där ute vankade jag tvärs genom min trädgård,
under det mörka, stilla molnet,
som egentligen såg ut som det där lånet
bankmannen i barnprogrammet pratat om.
Jag vankade strax under lånet,
upp till parken
där jag möttes av en stor kalabalik.
En vuxen man kom joggande förbi mig
och han hoppade ett x-hopp
för vart sjätte steg.
En vuxen kvinna tränade på kullerbyttor
över hela gräsmattan
fastän hon hade ena armen
i bandage och gips.
Ett barn stod lutat mot ett träd och
sminkade sitt ansikte
och lockade sitt hår
så att hon liknade en gammal tant
när hon var färdig.
Och en tant kom cyklande förbi mig,
ovanför mig,
för att hennes cykel var tre cyklar hög,
det var tre cyklar som var svetsade fast i varann
fast ovanpå varann
och överst så stod tanten böjd
och cyklade i brygga.
Hon stod med fötterna på tramporna
och händerna på styret
men hon stod i brygga,
och hon stod med rygg i färdriktning,
och med sitt huvud upp och ner.
Vad gör du? skrek jag upp till henne
och hon skrek till mig tillbaka:
Karriär!
Jag cyklar karriär!
Jag fick en sammandragning
och jag såg hur tanten cyklade iväg längs grusvägen
på samma gång,
hon cyklade så vingligt
och hon cyklade tvärs över fötterna och händerna
på ganska många barn.
De grät och skrek
och deras kroppar blödde
men hon varken hörde eller såg
eftersom cykeln faktiskt var tre cyklar hög.
Jag vankade mot barnens håll
men hann bli undanknuffad av ett ekorrhjul
i XL
som rullade ikapp mig bakifrån.
Där inne sprang en man
med svart kavaj och retuscherat ansikte.
Här kommer ekorrhjulet! skrek han,
men vad kan man?
Och i samma stund som han sprang vidare så
böjde han sig också ut mot mig och blinkade
med ena ögat.
Då blev jag svag och föll omkull på gräsmattan
och hade ganska svårt att komma upp,
så jag låg kvar en stund och tittade på mänskorna
som skyndade förbi.
En av dom pekade tillbaka på mig själv och sa:
Se där! Hon är gravid ännu!
Den ungen borde skärpa sig
och skaffa lite fart, för det är inte effektivt
att ligga kvar där inne
så pass länge som den ungen gör.
Mänskan sprang iväg, men fortsatte att skrika:
Ut! Kom ut! Kom ut, kom ut!
Så småningom hörde jag mänskans skrik
fast mänskan inte syntes
och jag blev väl sårad för din skull
(Kom ut!)
för jag la handen på min mage
(Ut! Kom ut!)
jag blundade och tänkte att
du växer i den takt du ska.
I samma takt som roten framför tv-rutan får du växa om du ska.
Du kommer ut
när det är tid att komma ut.
Då kom en sammandragning och jag kom ihåg
att bb faktiskt låg nedanför backen
bakom parkens östra hörn,
jag hade inte krafter nog att stiga upp
så jag kröp dit istället,
långsamt,
förbi folk med t-skjortor som inte tycktes tala deras språk,
jag vet inte,
men barnens t-skjortor bar dödsskallar,
de äldres t-skjortor bar fylliga läppar med smack,
och till och med min egen t-skjorta,
som töjde sig tvärs över magen där du blev till liv,
bar bilder på pistoler.
Jag hade inte tänkt på det!
Jag lovar att jag inte hade tänkt på det – på det sättet.
I nedförsbacken kände jag nånting som sprack
och sen gick vattnet.
Fostervattnet strömmade förbi mig nedför sluttningen,
som en tsunami över alla små insekter som parkerat i vår väg,
bland andra tog vi livet av en fluga.
Ibland la jag mig ner på rygg
och tittade rakt uppåt på det stilla, mörka molnet
som förföljde oss
och en gång kom en liten farbror vandrande förbi
- den ende som på riktigt gav sig tid att stanna.
Tänker du föda här? frågade han.
Utanför bb? I ett hejdundrande oväder?
Men jag sa:
Nej, det här är inget oväder,
det är ett o-väder, ett icke-väder,
det är inget väder. Molnet är ett lån,
ett luft,
som vi ska fylla ut med pengar, så stick
du din väg och jobba, spring, för du har innerst
inne bråttom, ja, det vet jag nog.
Den lilla farbrorn såg rätt ledsen ut,
men själv fick jag en sammandragning
och föll djupt in i min själ
till platser som jag inte visste fanns.
Men inte var jag elak?
Inte var det fel av mig att säga sanningen?
Och sen, när sammandragningen var slut,
var lilla farbrorn borta.
Du ville komma ut nu, värkarna kom tätare
och jag hann bara krypa fram till sjukhusets
parkering. Där la jag mig ner bakom en parkbänk,
och rev upp ett par planterade blommor med rötterna,
jag höll rötterna i handen och
gick in i mig,
beredd att föda dig.
Där inne såg jag släktens band i knopar, dubbelknutar
och rosetter. Mormor sa: Att när din egen mamma föddes
såg jag henne överallt. Att det var ingen skillnad om din
mamma sov
eller
om hon var vaken, för jag såg henne i kattungar på tv,
och i bananflugor som surrade omkring,
jag såg henne i valpar och i knott,
jag såg henne i ansiktet på alla, till exempel på min pappa,
som ju hade blivit morfar, och hans ansikte var nytt, det bar din
mamma i sig, allting som var snällt bar mamma i sig.
Men hon hette inte mamma då,
förstås,
hon var ju pytteliten.
Så ville jag också se dig
och jag vill att du ska veta att jag också prövade att
se mig runt omkring,
och att jag också sökte dig i andras ansikten när du var född.
Det stod en skara tätt intill oss
efter din förlossning,
en skara mänskor samlade av slump och nyhetens behag,
och deras tänder bländade oss båda när de log.
En sån notering! sa de.
Euribor!
17 913, 34!
Lilla börsen,
lilla söta aktien.
Jag lovar att jag såg i deras ansikten,
men där så fick jag inte syn på dig,
så därför lyfte jag dig upp i famnen,
därför sprang jag,
därför fick jag lust att ta dig därifrån.
och där zappade jag fritt bland olika program.
På ettan pratade en kvinna.
Hon var rätt korthårig och lång,
med svart kavaj,
rak rygg
och så en röst som sakligt rapporterade.
För att stimulera penis ska du gapa
och så ska du föra in den snett
upp mellan tänderna
så att den stöter hårt mot insidan av kind.
Den rörelsen ger effektiva motstånd
och ni vinner båda på det,
för du slipper själv
den äckliga kräkningsreflexen som kommer
om du för ner penis rakt i hals.
Kvinnan demonstrerade det hela med en
ljusgul dildo
och hon tittade mig samtidigt i ögonen
med osminkad och sansad blick.
Jag var gravid,
zappade vidare.
På nästa kanal stod en kringresande man,
han reste jorden runt
och nu pratade han om besöket
hos ett urfolk,
hos en stam
som hade bjudit honom på
naturens droger.
Det var otroligt där! sa han,
urfolket visste precis
vad de höll på med då de gav mig
av sitt beska koncentrat
som gjorde att jag reste inombords
till platser i min själ
jag aldrig varit på förut.
Jag visste inte ens att
själen fanns.
Han skakade på huvudet.
Jag trodde själen bara var
nånting man hittat på.
Han skakade på huvudet igen.
Jag reste till en plats där jag fick
se mig själv
som om jag var någon av mina egna kompisar
och jag fick känna
hur det var att råka ut för mig
och att stå ut med mig,
att frysas ut av mig.
Han slog sig för sitt bröst och sa
att resan gjorde ont.
Jag hade aldrig tänkt på att
precis varenda ord jag säger
flyger ut ur mig,
och raka vägen in i någon annan mänska.
Jag hade aldrig tänkt att mina egna ord
ibland har destillerats i små sprutor,
blivit hemska injektioner
som de andra mänskorna fått anpassa till sina blodsystem
långt efter att jag själv gått därifrån.
Han viftade med armarna.
Jag hade bara tänkt att orden stannade
i munnen på mig själv.
Jag zappade till trean.
Där sändes ett barnprogram
med sjuårig reporter
som höll i en äkta mikrofon,
och som ställde frågor till en äkta bankman.
Till exempel frågade hon honom om
hur vuxna gör
när de gör äkta pengar.
Pengar börjar skapas genast
som en bank beviljar lån, svarade bankmannen,
för lån får mänskorna att jobba
utav bara helvete
och när dom jobbar får dom lön
och lönen går ibland direkt till lånen
och då blir lånen pengar,
äkta pengar
som ju inte fanns förut,
för innan löner strömmar in
med ränta
så är lånet tomt,
det är en siffra på sin höjd.
Bankmannen tog inga pauser,
och hans kinder brann.
Det spelar ingen roll ifall du inte lånar själv!
skrek han,
för din kommun lånar i alla fall, och hela städer lånar,
hela länder, hela unioner lånar!
Och det är inte längre några
struntsummor
vi pratar om.
Sjuåringen skrattade åt ordet struntsummor.
Men bankmannen såg svullen ut,
han viftade med händerna,
skulpterade en form av luft.
Snart skrattar du nog inte mera! skrek han.
Snart så inser också du
att lånen kommit svävande ifatt oss,
att de har pressats samman i ett stort och mörkgrått moln
som vilar över oss,
- och det var just det molnet han skulpterade med sina händer -
och det molnet påminner oss om
att vi ska jobba,
jobba, jobba, jobba,
för att göra verklighet av alla pengar som vi hittat på.
Sjuåringen svalde, lade läpparna mot micken,
tittade ner i den och sa: Jaha.
Men bankmannen gick inte alls att stoppa.
Jobbar gör vi ren av bara helvete! skrek han.
Imorse steg jag upp halvfem
fast jag fick sömn halvfyra,
och se själv omkring,
se vuxna i din egen släkt, springer de kanske?
Jo, de springer, kutar, rusar, för att få ihop till
"högre hyror för mindre lyor, och
dyrare mat trots halvfabrikat",
för att få ihop till påhitt efter påhitt
efter påhitt!
Där släckte jag tv´n rakt i ansiktet på honom,
för att det var skönt att se
hur rutan fick sitt svarta lugn igen.
Så fick jag också syn på roten,
en allt tjockare och längre rot
som slingrade sig ner
framför min tv
från en stor, vildvuxen blomkruka
som stod på hyllan ovanför.
Förut
när jag inte var mer gravid
än i den första månaden
så hade roten vuxit över krukans kant
och bara över kanten.
När jag var i månad två hade den vuxit
så pass långt
så att den hängde ner strax framför ansiktet
på tv-nytts reportar.
Nu,
i månad nio,
hängde roten ner tvärs över hela rutan,
ungefär som en ekvator,
ända ner till textningen.
Som tur så kan jag engelska,
så jag behövde inte textningen iallafall,
och sättet som den roten smög sig på,
i takt med att min egen mage växte,
gjorde mig van vid den,
så van att den fick fortsätta att hänga där,
i vägen,
när jag såg mina program.
Nu såg jag ut istället, på ett mörkgrått moln
som stod parkerat ovanför min trädgård.
Där hade det stått i fyra dagar,
snart skulle det säkert bli ett oväder,
och det tyckte jag om
för bebisar brukar ju pressas ut vid åska.
Och jag fick en liten sammandragning
och en liten fluga som flög in i örat på mig
- båda sakerna på samma gång.
Sammandragningen föll i skymundan
för att flugan surrade omkring i örongången
strax bredvid min hörsel,
och där slog den mot min trumhinna
så att det lät som en orkester.
Och jag undrade hur flugan kunde lockas därifrån.
Det låg en ficklampa på golvet.
Utan att jag tänkte tog jag tag i den
och tände på den,
det var underligt men det var logiskt
för insekter inklusive flugor
söker sig mot ljus.
Utan att jag tänkte la jag ficklampan mot örat
och jag kände hur den lilla flugan plötsligt
slutade att dundra mot min trumhinna
och började att krypa mot min ficklampa
och jag fick dessutom en sammandragning till
sålänge den höll på.
Så när den kröp längs med min
mörka, trånga örongång
så pressades du också neråt genom mörkret
inuti mig,
men
när flugan hittade den ljusa öppningen till sist
och flög ur mig
så valde du att bara stanna kvar.
När tänkte du födas,
när tänkte du komma ut?
Den enkla frågan ställde jag,
och då du inte svarade
så gick jag själv.
Där ute vankade jag tvärs genom min trädgård,
under det mörka, stilla molnet,
som egentligen såg ut som det där lånet
bankmannen i barnprogrammet pratat om.
Jag vankade strax under lånet,
upp till parken
där jag möttes av en stor kalabalik.
En vuxen man kom joggande förbi mig
och han hoppade ett x-hopp
för vart sjätte steg.
En vuxen kvinna tränade på kullerbyttor
över hela gräsmattan
fastän hon hade ena armen
i bandage och gips.
Ett barn stod lutat mot ett träd och
sminkade sitt ansikte
och lockade sitt hår
så att hon liknade en gammal tant
när hon var färdig.
Och en tant kom cyklande förbi mig,
ovanför mig,
för att hennes cykel var tre cyklar hög,
det var tre cyklar som var svetsade fast i varann
fast ovanpå varann
och överst så stod tanten böjd
och cyklade i brygga.
Hon stod med fötterna på tramporna
och händerna på styret
men hon stod i brygga,
och hon stod med rygg i färdriktning,
och med sitt huvud upp och ner.
Vad gör du? skrek jag upp till henne
och hon skrek till mig tillbaka:
Karriär!
Jag cyklar karriär!
Jag fick en sammandragning
och jag såg hur tanten cyklade iväg längs grusvägen
på samma gång,
hon cyklade så vingligt
och hon cyklade tvärs över fötterna och händerna
på ganska många barn.
De grät och skrek
och deras kroppar blödde
men hon varken hörde eller såg
eftersom cykeln faktiskt var tre cyklar hög.
Jag vankade mot barnens håll
men hann bli undanknuffad av ett ekorrhjul
i XL
som rullade ikapp mig bakifrån.
Där inne sprang en man
med svart kavaj och retuscherat ansikte.
Här kommer ekorrhjulet! skrek han,
men vad kan man?
Och i samma stund som han sprang vidare så
böjde han sig också ut mot mig och blinkade
med ena ögat.
Då blev jag svag och föll omkull på gräsmattan
och hade ganska svårt att komma upp,
så jag låg kvar en stund och tittade på mänskorna
som skyndade förbi.
En av dom pekade tillbaka på mig själv och sa:
Se där! Hon är gravid ännu!
Den ungen borde skärpa sig
och skaffa lite fart, för det är inte effektivt
att ligga kvar där inne
så pass länge som den ungen gör.
Mänskan sprang iväg, men fortsatte att skrika:
Ut! Kom ut! Kom ut, kom ut!
Så småningom hörde jag mänskans skrik
fast mänskan inte syntes
och jag blev väl sårad för din skull
(Kom ut!)
för jag la handen på min mage
(Ut! Kom ut!)
jag blundade och tänkte att
du växer i den takt du ska.
I samma takt som roten framför tv-rutan får du växa om du ska.
Du kommer ut
när det är tid att komma ut.
Då kom en sammandragning och jag kom ihåg
att bb faktiskt låg nedanför backen
bakom parkens östra hörn,
jag hade inte krafter nog att stiga upp
så jag kröp dit istället,
långsamt,
förbi folk med t-skjortor som inte tycktes tala deras språk,
jag vet inte,
men barnens t-skjortor bar dödsskallar,
de äldres t-skjortor bar fylliga läppar med smack,
och till och med min egen t-skjorta,
som töjde sig tvärs över magen där du blev till liv,
bar bilder på pistoler.
Jag hade inte tänkt på det!
Jag lovar att jag inte hade tänkt på det – på det sättet.
I nedförsbacken kände jag nånting som sprack
och sen gick vattnet.
Fostervattnet strömmade förbi mig nedför sluttningen,
som en tsunami över alla små insekter som parkerat i vår väg,
bland andra tog vi livet av en fluga.
Ibland la jag mig ner på rygg
och tittade rakt uppåt på det stilla, mörka molnet
som förföljde oss
och en gång kom en liten farbror vandrande förbi
- den ende som på riktigt gav sig tid att stanna.
Tänker du föda här? frågade han.
Utanför bb? I ett hejdundrande oväder?
Men jag sa:
Nej, det här är inget oväder,
det är ett o-väder, ett icke-väder,
det är inget väder. Molnet är ett lån,
ett luft,
som vi ska fylla ut med pengar, så stick
du din väg och jobba, spring, för du har innerst
inne bråttom, ja, det vet jag nog.
Den lilla farbrorn såg rätt ledsen ut,
men själv fick jag en sammandragning
och föll djupt in i min själ
till platser som jag inte visste fanns.
Men inte var jag elak?
Inte var det fel av mig att säga sanningen?
Och sen, när sammandragningen var slut,
var lilla farbrorn borta.
Du ville komma ut nu, värkarna kom tätare
och jag hann bara krypa fram till sjukhusets
parkering. Där la jag mig ner bakom en parkbänk,
och rev upp ett par planterade blommor med rötterna,
jag höll rötterna i handen och
gick in i mig,
beredd att föda dig.
Där inne såg jag släktens band i knopar, dubbelknutar
och rosetter. Mormor sa: Att när din egen mamma föddes
såg jag henne överallt. Att det var ingen skillnad om din
mamma sov
eller
om hon var vaken, för jag såg henne i kattungar på tv,
och i bananflugor som surrade omkring,
jag såg henne i valpar och i knott,
jag såg henne i ansiktet på alla, till exempel på min pappa,
som ju hade blivit morfar, och hans ansikte var nytt, det bar din
mamma i sig, allting som var snällt bar mamma i sig.
Men hon hette inte mamma då,
förstås,
hon var ju pytteliten.
Så ville jag också se dig
och jag vill att du ska veta att jag också prövade att
se mig runt omkring,
och att jag också sökte dig i andras ansikten när du var född.
Det stod en skara tätt intill oss
efter din förlossning,
en skara mänskor samlade av slump och nyhetens behag,
och deras tänder bländade oss båda när de log.
En sån notering! sa de.
Euribor!
17 913, 34!
Lilla börsen,
lilla söta aktien.
Jag lovar att jag såg i deras ansikten,
men där så fick jag inte syn på dig,
så därför lyfte jag dig upp i famnen,
därför sprang jag,
därför fick jag lust att ta dig därifrån.
söndag 24 maj 2009
Guldkrukan vid regnbågens slut
Johan sitter i bilen på gården. Hjärtat slår fortfarande tungt och han mår illa. Huvudet känns som om det skulle kunna sprängas när som helst och han kan inte tänka klart. Vart skulle han åka nu? ”Vad händer nu?” hade Eva frågat alldeles nyss – där i badrummet strax innan han vände om och gick ut. Det visste han inte och han orkade inte tänka på det. Det enda han visste var att han måste bort, bort från henne och från känslan av att få för lite luft. Han kunde inte sätta fingret på vad allt det här handlade om och det gjorde det så mycket svårare att hantera. Hade det funnits en annan kvinna med i bilden hade det ju varit någonting konkret att ta på men det fanns ju ingen annan än Eva. Fan! tänker han, fan, fan, fan! Han tänder en cigarrett, startar bilen och kör ut från gården. Han tittar i backspegeln men ser ingen rörelse från huset. Eva var inte mycket för dramatik och yviga gester så han skulle ha blivit förvånad om hon ens hade stått på trappan och sett efter honom...i stället gör det honom ännu mer ledsen.
Han kör västerut, mot havet. Inte för att han hade någon plan men han kände att han måste se havet och horisonten – som ett bevis på att det fanns luft och ljus, en öppning. Solen skiner i hans ögon, strålarna skimrar och dansar i den förbisvepande vårgrönskan och han har vevat ner bilfönstret. Bilradion brukar alltid vara påslagen när han kör men nu orkar han inte lyssna på någonting. Han behöver få tänka utan att påverkas av musik - han är känslig för musik. Glada låtar gör honom glad, sorgsna låtar gör honom ledsen. Eva brukade ibland säga att han är som en tonåring – låter känslorna styras av musik och det kan ju hända för han har svårt att uttrycka känslor i ord. Eva var däremot drottningen av ord. Hon kunde prata sig ur vilken knipa som helst men hos honom lämnade hon ofta kvar en känsla av förvirring – vem var hon, egentligen? Varför kändes det som om han inte hade grepp om det som skedde mellan dem? Hon var dubbel; ena stunden slukade hon honom och allt annat för att i nästa stund spotta ut och hålla ett kyligt avstånd. Denna ständiga katt -och råttalek tröttade ut honom och nu hade han fått nog.
Han kör genom stan som i den tidiga kvällssolen verkar ha dragit in andan för att om en stund andas ut igen. Nu är folk upptagna med att laga mat, läsa tidningar och hjälpa barn med läxor. Om någon timme eller så har stan i sin utandning jagat ut folk med hundar, joggingkläder och cyklar. Han kör ut mot bron som leder över till några öar och han har bestämt sig för att åka ut till vägs ände. Där kunde han stå och känna havet och se ut mot horisonten. Han har huvudvärk, en sån där tryckande och molande värk som spänner som en rem av järn runt huvudet. Han kastar en blick i backspegeln och ser hur mörkt det plötsligt har blivit över stan som han nyss lämnade bakom sig. Ska det bli åska? tänker han och känner en ilning av spänning dra genom kroppen. Han tycker om åska. Åska rör upp, kräver fullständig uppmärksamhet och rensar ut. De mörka, blågrå molnen som seglar upp bakom honom verkar ha god fart, de nästan rullar fram och han trycker lite på gasen. Det känns som om de jagar honom och han gasar lite till. Träden på båda sidorna om vägen börjar röra på sig, det river och sliter i den ännu späda grönskan och nu faller de första stora regndropparna på bilrutan. Johan ser bron framför sig nu och bestämmer sig plötsligt för att om åskan hinner upp honom innan han kommer över till andra sidan så stannar han högst upp på bron. Det var förbjudet att stanna mitt på bron med bil men det sket han i just nu. Molnen närmar sig honom med en rasande fart, framför honom strålar solen – som en krigare beredd att strida mot mörkrets rasande makter. Nu blåser det rejält, han känner hur bilen kränger och han ser hur havet piskas upp och slänger sig över broräcket för att skölja över bilen. Det händer så snabbt! Himlen öppnar sig och regnet som störtar ner skymmer sikten. Vindrutetorkarna är på till max och vispar frenetiskt fram och tillbaka över rutan. Johan har nu bara en tanke i huvudet: ”Måste hinna upp till toppen av bron!”.
Han hann! Han parkerar bilen på trottoaren uppe på bron, stiger ur och ställer sig vid broräcket. Det blåser ännu mera här uppe och regnet piskar på nu från alla håll. Johan känner sig euforisk! Då kommer första åskknallen! Det smäller till och en svavelgul blixt revar upp himmlen med ett väsande ljud. Det var så nära! Han kände plötsligt ett trots välla fram i honom; om han klarade sig ur det här utan att träffas av blixten då klarar han vad som helst! Ännu en blixt for över himlen och lyste upp det piskande vattnet nedanför och den mörka skogen vid brofästet. Mullret efter blixten är strax ovanför honom och han känner sig plötsligt så – förbannat fri! Han står där, genomvåt och mitt i det värsta åskväder han någonsin varit med om och känner en obeskrivlig lycka! Han vänder ansiktet uppåt och känner hur regnet sköljer hans ansikte. Åskan rasar vidare ut mot havet, blixtarna kommer tätt och himlen har tagit en svavelgul ton. Luften känns elektrisk. Det är ett inferno av muller och ljus och plötsligt kommer en smäll som får honom att hoppa till. Nu slog det ner någonstans i närheten och då hör han plötsligt ett gällt skratt! Han ser omkring sig och får syn på en gestalt en bit längre fram. En kvinna, en stor och enormt fet kvinna står där – och skrattar! Skrattet låter nästan vansinnigt och när han tittar lite noggrannare känner han igen henne. Det är ju hon som han krockade med i affären för någon vecka sedan och han ryser till igen vid minnet. Hon var grotesk och han glömmer aldrig den där känslan när hans kropp törnade mot hennes. Nu stod hon och skrattade mot himlen! Han tittade fascinerat på henne och undrade vad som rörde sig i hennes huvud. Hennes enorma kroppshydda vajade fram och tillbaka, som om den hårda vinden försökte slå henne till marken. Han såg sig omkring igen, det var bara de två som stod uppe på bron. Han ville inte att hon skulle se honom, varför visste han inte. Han går tillbaka till bilen. Åskmullret med sina väsande och sprakande blixtar, likt beväpnade ryttare, fortsatte ut mot havet och regnet avtog. Han sitter och funderar vad han ska göra nu och känner plötsligt att han är hungrig. Han vet ett litet café en bit längre fram och startar bilen. Kvinnan står fortfarande kvar och har tydligen inte märkt av honom. Han ser hennes ryggtavla när han kör förbi och han ryser igen.
Vinden har mojnat, solen lyser som om den sa – ”Vad var det jag sa? Jag vann!” och Johan går in till caféet, genomvåt och tilltufsad av det skådespel han nyss tagit del av. Nu vill han ha en stor kopp kaffe och en smörgås med gravad sik. Han ska precis betala vid kassan när det slår honom - Fan! Han glömde jackan kvar hemma och i den ligger plånboken! Han står rådvill en stund, irritation och en krypande ångest dämpar den euforiska känslan han nyss hade. Fan! Han har inget annat val, han måste åka tillbaka och hämta plånboken. Han ursäktar sig till kvinnan i kassan och går ut igen, tänder en cigarrett och står och funderar en stund. Vad kommer Eva att säga när han kommer tillbaka? Kommer hon att låtsas som om ingenting har hänt eller kommer hon att nagla honom mot väggen? Han visste aldrig med henne. Ibland önskade han att hon inte var så förbannat...samlad! Han skulle vilja se henne rasande, se henne kasta saker och rasa ut mot honom. Han fixade inte att läsa av henne mellan raderna. Han suckar djupt, mosar fimpen under skosulan och sätter sig i bilen igen.
Johan åker tillbaka över bron till fastlandet. Den feta, skrattande kvinnan var borta och himlen var blå igen. Trots den molande ångesten i magen inför det oundvikliga mötet med Eva känner Johan en stor lättnad. Åskvädret hade på något sätt rensat upp och han tyckte sig se hur skogen, ja hela naturen pustade ut. Han tittar mot stan och får då se en fantastiskt stor och klar regnbåge! Den sträcker sig över hela stan och den är så vacker att han drar efter andan. Fanns det inte en kruka guld vid slutet av regnbågen? Han kommer att tänka på serietidingarna han läste som liten grabb och där stod det om den där krukan vid regnbågens slut. Han minns också hur han som 9-10 åring hade försökt nå regnbågens slut en gång. Han hade cyklat och cyklat men tappat bort sig och fann aldrig guldkrukan, förstås.
Nu ser han att regnbågen slutar någonstans i närheten av hans och Evas hus. Han ville inte tappa bort sig den här gången.
Han kör västerut, mot havet. Inte för att han hade någon plan men han kände att han måste se havet och horisonten – som ett bevis på att det fanns luft och ljus, en öppning. Solen skiner i hans ögon, strålarna skimrar och dansar i den förbisvepande vårgrönskan och han har vevat ner bilfönstret. Bilradion brukar alltid vara påslagen när han kör men nu orkar han inte lyssna på någonting. Han behöver få tänka utan att påverkas av musik - han är känslig för musik. Glada låtar gör honom glad, sorgsna låtar gör honom ledsen. Eva brukade ibland säga att han är som en tonåring – låter känslorna styras av musik och det kan ju hända för han har svårt att uttrycka känslor i ord. Eva var däremot drottningen av ord. Hon kunde prata sig ur vilken knipa som helst men hos honom lämnade hon ofta kvar en känsla av förvirring – vem var hon, egentligen? Varför kändes det som om han inte hade grepp om det som skedde mellan dem? Hon var dubbel; ena stunden slukade hon honom och allt annat för att i nästa stund spotta ut och hålla ett kyligt avstånd. Denna ständiga katt -och råttalek tröttade ut honom och nu hade han fått nog.
Han kör genom stan som i den tidiga kvällssolen verkar ha dragit in andan för att om en stund andas ut igen. Nu är folk upptagna med att laga mat, läsa tidningar och hjälpa barn med läxor. Om någon timme eller så har stan i sin utandning jagat ut folk med hundar, joggingkläder och cyklar. Han kör ut mot bron som leder över till några öar och han har bestämt sig för att åka ut till vägs ände. Där kunde han stå och känna havet och se ut mot horisonten. Han har huvudvärk, en sån där tryckande och molande värk som spänner som en rem av järn runt huvudet. Han kastar en blick i backspegeln och ser hur mörkt det plötsligt har blivit över stan som han nyss lämnade bakom sig. Ska det bli åska? tänker han och känner en ilning av spänning dra genom kroppen. Han tycker om åska. Åska rör upp, kräver fullständig uppmärksamhet och rensar ut. De mörka, blågrå molnen som seglar upp bakom honom verkar ha god fart, de nästan rullar fram och han trycker lite på gasen. Det känns som om de jagar honom och han gasar lite till. Träden på båda sidorna om vägen börjar röra på sig, det river och sliter i den ännu späda grönskan och nu faller de första stora regndropparna på bilrutan. Johan ser bron framför sig nu och bestämmer sig plötsligt för att om åskan hinner upp honom innan han kommer över till andra sidan så stannar han högst upp på bron. Det var förbjudet att stanna mitt på bron med bil men det sket han i just nu. Molnen närmar sig honom med en rasande fart, framför honom strålar solen – som en krigare beredd att strida mot mörkrets rasande makter. Nu blåser det rejält, han känner hur bilen kränger och han ser hur havet piskas upp och slänger sig över broräcket för att skölja över bilen. Det händer så snabbt! Himlen öppnar sig och regnet som störtar ner skymmer sikten. Vindrutetorkarna är på till max och vispar frenetiskt fram och tillbaka över rutan. Johan har nu bara en tanke i huvudet: ”Måste hinna upp till toppen av bron!”.
Han hann! Han parkerar bilen på trottoaren uppe på bron, stiger ur och ställer sig vid broräcket. Det blåser ännu mera här uppe och regnet piskar på nu från alla håll. Johan känner sig euforisk! Då kommer första åskknallen! Det smäller till och en svavelgul blixt revar upp himmlen med ett väsande ljud. Det var så nära! Han kände plötsligt ett trots välla fram i honom; om han klarade sig ur det här utan att träffas av blixten då klarar han vad som helst! Ännu en blixt for över himlen och lyste upp det piskande vattnet nedanför och den mörka skogen vid brofästet. Mullret efter blixten är strax ovanför honom och han känner sig plötsligt så – förbannat fri! Han står där, genomvåt och mitt i det värsta åskväder han någonsin varit med om och känner en obeskrivlig lycka! Han vänder ansiktet uppåt och känner hur regnet sköljer hans ansikte. Åskan rasar vidare ut mot havet, blixtarna kommer tätt och himlen har tagit en svavelgul ton. Luften känns elektrisk. Det är ett inferno av muller och ljus och plötsligt kommer en smäll som får honom att hoppa till. Nu slog det ner någonstans i närheten och då hör han plötsligt ett gällt skratt! Han ser omkring sig och får syn på en gestalt en bit längre fram. En kvinna, en stor och enormt fet kvinna står där – och skrattar! Skrattet låter nästan vansinnigt och när han tittar lite noggrannare känner han igen henne. Det är ju hon som han krockade med i affären för någon vecka sedan och han ryser till igen vid minnet. Hon var grotesk och han glömmer aldrig den där känslan när hans kropp törnade mot hennes. Nu stod hon och skrattade mot himlen! Han tittade fascinerat på henne och undrade vad som rörde sig i hennes huvud. Hennes enorma kroppshydda vajade fram och tillbaka, som om den hårda vinden försökte slå henne till marken. Han såg sig omkring igen, det var bara de två som stod uppe på bron. Han ville inte att hon skulle se honom, varför visste han inte. Han går tillbaka till bilen. Åskmullret med sina väsande och sprakande blixtar, likt beväpnade ryttare, fortsatte ut mot havet och regnet avtog. Han sitter och funderar vad han ska göra nu och känner plötsligt att han är hungrig. Han vet ett litet café en bit längre fram och startar bilen. Kvinnan står fortfarande kvar och har tydligen inte märkt av honom. Han ser hennes ryggtavla när han kör förbi och han ryser igen.
Vinden har mojnat, solen lyser som om den sa – ”Vad var det jag sa? Jag vann!” och Johan går in till caféet, genomvåt och tilltufsad av det skådespel han nyss tagit del av. Nu vill han ha en stor kopp kaffe och en smörgås med gravad sik. Han ska precis betala vid kassan när det slår honom - Fan! Han glömde jackan kvar hemma och i den ligger plånboken! Han står rådvill en stund, irritation och en krypande ångest dämpar den euforiska känslan han nyss hade. Fan! Han har inget annat val, han måste åka tillbaka och hämta plånboken. Han ursäktar sig till kvinnan i kassan och går ut igen, tänder en cigarrett och står och funderar en stund. Vad kommer Eva att säga när han kommer tillbaka? Kommer hon att låtsas som om ingenting har hänt eller kommer hon att nagla honom mot väggen? Han visste aldrig med henne. Ibland önskade han att hon inte var så förbannat...samlad! Han skulle vilja se henne rasande, se henne kasta saker och rasa ut mot honom. Han fixade inte att läsa av henne mellan raderna. Han suckar djupt, mosar fimpen under skosulan och sätter sig i bilen igen.
Johan åker tillbaka över bron till fastlandet. Den feta, skrattande kvinnan var borta och himlen var blå igen. Trots den molande ångesten i magen inför det oundvikliga mötet med Eva känner Johan en stor lättnad. Åskvädret hade på något sätt rensat upp och han tyckte sig se hur skogen, ja hela naturen pustade ut. Han tittar mot stan och får då se en fantastiskt stor och klar regnbåge! Den sträcker sig över hela stan och den är så vacker att han drar efter andan. Fanns det inte en kruka guld vid slutet av regnbågen? Han kommer att tänka på serietidingarna han läste som liten grabb och där stod det om den där krukan vid regnbågens slut. Han minns också hur han som 9-10 åring hade försökt nå regnbågens slut en gång. Han hade cyklat och cyklat men tappat bort sig och fann aldrig guldkrukan, förstås.
Nu ser han att regnbågen slutar någonstans i närheten av hans och Evas hus. Han ville inte tappa bort sig den här gången.
fredag 22 maj 2009
Regnbågen
"....while the Pigeons weep, while the Pigeons weep."
Jag vaknar i gryningen med en olustig känsla av annalkande fara,
den engelska strofen ljuder i mina öron.
"While the Pigeons weep, while the Pigeons weep……."
Det händer ofta att jag vaknar med någon gammal engelsk
ballad eller dikt tonande i mitt huvud,
mitt undermedvetna är smockfullt med dunkla sånger
Kanske var jag lord Byron i ett tidigare liv.
Balladerna och poemen har alltid samma rytm:
"ta tamtataraa,ta tamtataraa och så slutar de med ett stilla flöde
som när duvorna gråter.
Duvorna denhär gången härrör sig antagligen från bloggdebatten
om duvornas språk. Att kuttra eller inte kuttra, det var frågan.
För här ute på ön finns inga duvor, bara måsarna som skriker som galningar.
Mitt huvud känns tungt, och nacken värker.
Jag ångrar redan att jag stack iväg från fastlandet, jag trodde att min pollenallergi
skulle lugna sig, men det blev inte bättre, numera växer det björkar också härute.
Jag hatar björkar.
Och ljuset.
I går kväll innan jag skulle lägga mig stod jag en lång stund framför fönstret.
Havet låg lugnt och blankt.
Alarna och rönnarnas knoppar sträckte sig hjälplösa mot ljuset
Allt var ljusgrönt skirt och längtansfullt blickstilla.
Plågsamt vackert.
Och så ljuset, det eländiga nordiska försommar-ljuset som skar som en laserstråle rakt igenom mitralisklaffen.
Jag förstår alla som tar livet av sej på vårarna.
"You have to wake up from Your Infant sleep,
From Darkness to Light it´s one minimum leap
and the Pigeons weep, and the Pigeons weep……"
Det är skitjobbigt när man hakar upp sig och hör samma melodi om och om igen.
Nu skall jag kravla mig ur sängen och koka kaffe för att kortsluta hjärnan.
Det har börjat blåsa västlig vind under natten och över fastlandet tornar molnen upp sej.
Mörkt blågrå med en rökröd-lila kant.
Ser ut som åskmoln.
Men de kommer sällan hitåt, det är som om havet reste en osynlig vägg
som håller kvar molnen över land
Med kaffekoppen i handen går jag ut och sätter mig på trappan, åskfronten har gjort en oväntad gir och är på väg rakt ut mot ön.
Vad är nu detta? Såhär skall det inte gå till.
Så tystnar måsarna, västanvinden stannar upp. Vi väntar.
Det brusar till i trädkronorna och jag får skynda mig in, nu är stormen över oss.
Alarna böjs nästan ända ner till vattenytan undan regnet och stormen
som vräker sig över dem.
Så hörs ett brak och blixten slår ner i den gamla rönnen ute på udden.
Det ringer i öronen.
Regnet har övergått till stora hagel som fyller stigen.
Så är det över.
Det enda som märks av åskvädret är ringlande pärlvita stigar och en nedfallen gren.
Västerut är molnfronten fortfarande mörk, jag går ut på darriga ben
och upptäcker två regnbågar.
Märkligt vackra med färgerna i omvänd ordning.
Den första har lila innerst medan den andra har rött som första färg.
Stigarna mellan himmel och jord. Det vita ljuset
Huvudvärken har lättat och jag värmer det kallnade kaffet,
Doften sprider sig trösterikt i huset.
"from Darkness to Light, while the Pigeons weep, while the Pigeons weep."
Utdrag ur Go Old Opossums dagbok .
tisdag 19 maj 2009
Spara dina texter
Om du ännu inte sparat de texter du publicerat på bloggen, gör det senast inom juni. Bloggen kommer att städas på texter innan en eventuell fortsättning.
Deadline för den sista övningen
Kursen börjar närma sig sitt slut. Det betyder också att även om tidigare övningars deadline varit lite flytande så gäller det inte för den sista övningen. Detta för att kursledarna kommer att ta sina egna papper och pennor till andra orter. Om man missar deadline så kan man naturligtvis lägga upp sin text ändå, men det finns ingen garanti för kommentarer.
torsdag 14 maj 2009
Skrivsidor på nätet
Nätet är fyllt av skrivsidor och skrivtips. Nedan hittas länkar till några sidor vi vill dela med oss.
Argus, man skaffar sig ett medlemskap och sen är man aktiv eller inte
Lite skrivtips
Tjuvlyssnat: detta är något man visserligen kan läsa om, men framförallt
ägna sig åt själv
Novellskrivningstips, på engelska
Att skriva en karaktär, på engelska
Multimanus, Sverige, men en del spännande för finnar också
Skriva.net, om skrivande, skapande och kreativa uttryck
Skrivkalendern 2008, skrivövningar mm.
Argus, man skaffar sig ett medlemskap och sen är man aktiv eller inte
Lite skrivtips
Tjuvlyssnat: detta är något man visserligen kan läsa om, men framförallt
ägna sig åt själv
Novellskrivningstips, på engelska
Att skriva en karaktär, på engelska
Multimanus, Sverige, men en del spännande för finnar också
Skriva.net, om skrivande, skapande och kreativa uttryck
Skrivkalendern 2008, skrivövningar mm.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
