Uppgift 2

Det är måndag morgon och för första gången på flera år pirrar det av förväntan och glädje, inte av ångest. I vanliga fall har jag svårt att andas då jag ska till skolan, idag glömmer jag helt enkelt bort att inte hålla andan i rena upphetsningen.

”Camilla, det är frukost!” ropar mamma. Jag klär på mig mina vanliga säckiga jeans och en munkjacka - den är billig, från H&M, mina föräldrar skulle aldrig köpa en märkeströja åt mig då man får samma sak, sans loggan, hundra euro billigare - och själv har jag redan bränt sparpengarna från sommarjobbet. Det spelar ingen roll hur som helst vad jag har på mig, ingen tycker jag är snygg och cool för det. Min kropp är ganska kort, och lite för rund för att vara charmig. Egentligen är jag inte tjock men jag är bara liksom fel på något sätt. I ett visst ljus har jag ganska sött ansikte men det är det ingen som ser, de ser bara den alltför stora näsan med fräknarna, inte såna där vackra ljusa gulliga fräknar som modeller har utan stora och fläckiga. Mina ögon är gråblå och oansenliga, mitt hår mellanbrunt men jag färgar det svart trots att mamma inte tycker om det. Jag har fått det klippt väldigt kort, och är ganska nöjd med det nu, till skillnad från då det var mellanbrunt och långt och såg bara så fel ut.

Mamma ropar på mig igen, jag svarar att jag kommer strax. Snabbt packar jag ner vad jag behöver i ryggan, lägger listan i fickan och skyndar nerför trappan till köket. Där sitter familjen församlad, mamma, pappa och lillasyster Sanna, tolv år. Hon ska börja högstadiet. Jag känner med henne.
Det är en solig augustimorgon och vi äter rostat bröd. Jag får knappt i mig någonting, så till mig är jag.
”Vad du har bråttom idag,” säger mamma. Hon har alltså sett min rastlöshet trots att jag försökt dölja den. "Det är din första dag på gymnasiet, det är ju bra om du vill komma i tid men inte behöver du ju vara där en timme på förhand...”
”Jag cyklar via graven först,” svarar jag. Mamma ser såväl rörd som osäker ut.
”Camilla... nu när du börjar i en ny skola kan du kanske... få lite nya vänner? Du är aldrig ute, du talar aldrig i telefon med någon, du sitter bara framför datorn...”
”Mina vänner finns på internet,” svarar jag lugnt och tålmodigt. Jag höjer aldrig på rösten åt mamma, det tjänar ingenting till, hon blir bara ledsen och det vill jag inte. Jag är en snäll dotter, jag hjälper till hemma och leker med min syster, jag har bra betyg och är skötsam, jag har inte rökt ett bloss i mitt liv och första gången jag smakade
alkohol var hemma på förra nyårsafton då jag fick smutta av mammas champagne. Jag tyckte inte om smaken.
”Du kan ju ha några i skolan också,” försöker mamma. Jag ler mot henne.
”Jag ska försöka,” lovar jag henne och ser hur lättad hon blir. Det sticker i mig och plötsligt vill jag skrika: Hur ska jag kunna lära känna några nya människor i skolan då det är samma jävla människor där
som i högstadiet? Mamma, om du bara visste...
Men det säger jag inte. Jag lyckönskar Sanna på sin första högstadiedag, kramar mamma och pappa hejdå och hoppar på min röda gamla cykel. Jag trampar iväg genom sensommarmorgonen mot gravgården.

Där ligger min väninna begraven. Hon blev bara fjorton. Hon tog livet av sig.
Jag sitter en stund vid graven som aldrig saknar fräscha rosor. Jag pratar med Sofia och lovar henne att nu ska det bli annorlunda. Jag ber henne om förlåtelse för att det tagit så länge, men det har varit en lång och svår tid för mig och jag har varit tvungen att växa.
”Se här,” säger jag och drar fram listan ur jeansfickan. ”Här är dom allihop, här är vartenda namn. Och allt de gjorde. Nu är det inte långt kvar.”

Jag kommer för sent till min första dag på gymnasiet, men det är också meningen. Alla står i samlingsrummet och hör på rektorns välkomsttal. Då jag stiger in är det ingen som noterar mig, så har det alltid varit. Det brusar i mina öron och det känns som om hela kroppen skakar. Men min hand darrar inte då jag sticker ner den i ryggan och mitt huvud är klart och fingrarna lugna och säkra då de sluter sig om den tunga, kalla och trösterika pistolen.
I min ficka finns en lista på alla de som kallade mig och Sofia hora, äckel, tjockis, jävla lebb. Där finns vartenda övergrepp från dagis upp till dagen innan Sofia hängde sig.
Efter idag kommer mamma att veta varför jag inte har några vänner.

Uppgift 1

Här längtar de unga bort medan de äldre stadgat sig med sina avkommor, ytterligare en generation som kan tillbringa sin barndom i trygghet, tonårstid med att längta bort och sin vuxna ålder på annan ort, med en visshet i hjärtat om att de aldrig mer behöver återvända.
Den första morgonen i november är det rått men inte kallt, och höstens jordiga dofter har gett vika för underlig luktlöshet med bismak av metall och kyla. Vi ser ut genom fönstret och det är grått ute, allt är grått, träden är grå, husen är grå, asfalten är grå, grusvägarna är av någon underlig anledning inte längre bruna utan grå. Gräsen är grått och ljungen utanför fönstren och dörrarna lyser obscent rödlila, som små fyrar i mörkret leder de invånarna hem.
Luften är disig och det känns som att man kunde ta på den.

Vi går ut. Längs med den grå asfalten promenerar vi, passerar bostadshus och barrträd i mängd och massor. Det är tyst, så väldigt tyst. Det är knappt någon trafik här, och det enda livstecknet vi kan höra kommer från enstaka gårdar där mammalediga kvinnor är ute med sina avkommor som skriker mer eller mindre oartikulerat.

"Vissa dagar," berättar jag, "är det så tyst och stilla här. Speciellt om somrarna brukar jag ta tekoppen ut på altanen på morgonen. Där sitter jag och njuter - och så släpps grannens ungar ut på gården där de sedan härjar och lever rövare resten av dagen. Det var den friden."
Vi promenerar vidare, nu har vi kommit till ett mer öppet landskap med åkrar och ängar på bägge sidorna. Åt höger skymtar riksvägen bortom åkrarna, vars grödor för länge sedan skördats. Jorden ligger tung och mörk och förstärker det trista intrycket. Man blir trött här, man blir så fruktansvärt trött av att det är så tungt och trist och grått och tyst.
"Det här är den sortens ställe där man önskar att det var sommar för evigt," gissar du. Jag ler.
"Det var det också när man var barn. Sommar och kristallklar vinter, precis lagom kallt och med massor av snö att bygga snögubbar av. I högstadieåldern blir det plötsligt oktober, och så november, och de tar aldrig slut annat än för ett par veckor, känns det som."
Vi har gått länge nu och landskapet ändras inte. Några kilometer bort ligger dock älven, och följer man den förvillar man sig bort från civilisationen, man kunde antagligen gå i dagar utan att se någonting annat än älvens smutsbruna vatten och åkrarna runtomkring.
"Vad gör unga människor här? Annat än väntar på någonting bättre?" undrar du.
"Dom blir religiösa, datanördar eller knäppa. Mycket annat kan man inte. Och så längtar man hela tiden efter femtonårsmopeden, artonårsbilen och så studietiden på annan ort."
Vi vänder om och går samma väg tillbaka, förbi åkrarna, bostadshusen och barrträden, förbi allt det tunga och tysta och grå. Precis innan vi kommer hem igen, till det gula huset på en liten väg ingen vet finns, kommer jag att tänka på någonting. Och det spelar ingen roll hus tråkigt det här stället är, hur deprimerande och dött och avsomnat, så finns det en sak här som jag inte sett på något annat ställe. En enda sak som man bara ser i höstmörkret och som gör mig så kvillrande glad att det nästan är genant:

"Men vet du," säger jag triumferande, "på kvällen är himlen här ovanför fullspäckad med stjärnor! De glimmar över grannens hus och över vårt, de blinkar åt dig och du blinkar tillbaka där du går på din tråkiga kvällspromenad, och när du möter folk som är ute med sin tråkiga golden retrievers så ser du i deras ögon att även de har sett stjärnorna och blinkat åt dem. Och stjärnorna har blinkat tillbaka."