Det är måndag morgon och för första gången på flera år pirrar det av förväntan och glädje, inte av ångest. I vanliga fall har jag svårt att andas då jag ska till skolan, idag glömmer jag helt enkelt bort att inte hålla andan i rena upphetsningen.
”Camilla, det är frukost!” ropar mamma. Jag klär på mig mina vanliga säckiga jeans och en munkjacka - den är billig, från H&M, mina föräldrar skulle aldrig köpa en märkeströja åt mig då man får samma sak, sans loggan, hundra euro billigare - och själv har jag redan bränt sparpengarna från sommarjobbet. Det spelar ingen roll hur som helst vad jag har på mig, ingen tycker jag är snygg och cool för det. Min kropp är ganska kort, och lite för rund för att vara charmig. Egentligen är jag inte tjock men jag är bara liksom fel på något sätt. I ett visst ljus har jag ganska sött ansikte men det är det ingen som ser, de ser bara den alltför stora näsan med fräknarna, inte såna där vackra ljusa gulliga fräknar som modeller har utan stora och fläckiga. Mina ögon är gråblå och oansenliga, mitt hår mellanbrunt men jag färgar det svart trots att mamma inte tycker om det. Jag har fått det klippt väldigt kort, och är ganska nöjd med det nu, till skillnad från då det var mellanbrunt och långt och såg bara så fel ut.
Mamma ropar på mig igen, jag svarar att jag kommer strax. Snabbt packar jag ner vad jag behöver i ryggan, lägger listan i fickan och skyndar nerför trappan till köket. Där sitter familjen församlad, mamma, pappa och lillasyster Sanna, tolv år. Hon ska börja högstadiet. Jag känner med henne.
Det är en solig augustimorgon och vi äter rostat bröd. Jag får knappt i mig någonting, så till mig är jag.
”Vad du har bråttom idag,” säger mamma. Hon har alltså sett min rastlöshet trots att jag försökt dölja den. "Det är din första dag på gymnasiet, det är ju bra om du vill komma i tid men inte behöver du ju vara där en timme på förhand...”
”Jag cyklar via graven först,” svarar jag. Mamma ser såväl rörd som osäker ut.
”Camilla... nu när du börjar i en ny skola kan du kanske... få lite nya vänner? Du är aldrig ute, du talar aldrig i telefon med någon, du sitter bara framför datorn...”
”Mina vänner finns på internet,” svarar jag lugnt och tålmodigt. Jag höjer aldrig på rösten åt mamma, det tjänar ingenting till, hon blir bara ledsen och det vill jag inte. Jag är en snäll dotter, jag hjälper till hemma och leker med min syster, jag har bra betyg och är skötsam, jag har inte rökt ett bloss i mitt liv och första gången jag smakade
alkohol var hemma på förra nyårsafton då jag fick smutta av mammas champagne. Jag tyckte inte om smaken.
”Du kan ju ha några i skolan också,” försöker mamma. Jag ler mot henne.
”Jag ska försöka,” lovar jag henne och ser hur lättad hon blir. Det sticker i mig och plötsligt vill jag skrika: Hur ska jag kunna lära känna några nya människor i skolan då det är samma jävla människor där
som i högstadiet? Mamma, om du bara visste...
Men det säger jag inte. Jag lyckönskar Sanna på sin första högstadiedag, kramar mamma och pappa hejdå och hoppar på min röda gamla cykel. Jag trampar iväg genom sensommarmorgonen mot gravgården.
Där ligger min väninna begraven. Hon blev bara fjorton. Hon tog livet av sig.
Jag sitter en stund vid graven som aldrig saknar fräscha rosor. Jag pratar med Sofia och lovar henne att nu ska det bli annorlunda. Jag ber henne om förlåtelse för att det tagit så länge, men det har varit en lång och svår tid för mig och jag har varit tvungen att växa.
”Se här,” säger jag och drar fram listan ur jeansfickan. ”Här är dom allihop, här är vartenda namn. Och allt de gjorde. Nu är det inte långt kvar.”
Jag kommer för sent till min första dag på gymnasiet, men det är också meningen. Alla står i samlingsrummet och hör på rektorns välkomsttal. Då jag stiger in är det ingen som noterar mig, så har det alltid varit. Det brusar i mina öron och det känns som om hela kroppen skakar. Men min hand darrar inte då jag sticker ner den i ryggan och mitt huvud är klart och fingrarna lugna och säkra då de sluter sig om den tunga, kalla och trösterika pistolen.
I min ficka finns en lista på alla de som kallade mig och Sofia hora, äckel, tjockis, jävla lebb. Där finns vartenda övergrepp från dagis upp till dagen innan Sofia hängde sig.
Efter idag kommer mamma att veta varför jag inte har några vänner.
2 kommentarer:
Isande effektivt, när man börjar ana vart det är på väg är man redan fast. Beskrivningen av hennes egen bild av sitt utseende är på något sätt speciellt rörande. Ett litet men: alla från högstadiet går väl vanligen inte vidare till gymnasiet.
Gällande vapnet kopplar jag till Henrik Janssons Brev från Bar Aurora, där ju också mobbningstemat är ett starkt inslag.
Jag håller med Gurans kommentar, isande effektiv och också jag reagerade på hennes beskrivning av sitt utseende. Samtidigt som det kan fungera som en beskrivning för läsaren, säger något om hur Camilla ser sig själv så fungerar beskrivningen också spännande på tempot. Först är det pirr, förväntan, glädje, upphetsning, sedan är det en lång beskrivning som börjar vid hennes kläder. Det gör att tempot blir långsammare, man slussas in i en form av lugn i beskrivningen för att sedan avbrytas av mammans rop. Sedan accelererar tempot igen och man känner förväntan stiga. Fundera gärna på sista meningen. Är den nödvändig eller är det något som man redan förstår genom att läsa texten i övrigt? Mycket välbyggd text och man kan utläsa att du verkligen funderat på din karaktär.
Skicka en kommentar