Nu du, du och jag
- Säger du det? Osäker? Du kan vara trygg! Alla hos mig lyder under goda naturlagar. Inget slumpar sig!
….
- Slappna av! Jag ger dig några smakprov.
….
- Okey! Nu du, nu startar vi.
Här hos mig rör du dig över mänskostigar och över myrstigar. En del av dem ligger ovanpå varandra. Känns myrorna obehagliga, glöm inte dina stövlar. De små kryper sällan uppför stövelskaften. Här vandrar stora över små, de små som segt och kvickt kämpar framåt med jättestocken över ryggen mot byggnadsarbetet och stackens väl och ve. En stor bjässe jobbar även för strandstugans väl och ve, för att återskapa ett nytt tak där det gamla ruttnat och fallit ihop. Han är försjunken i sitt och kommer inte att störa vår dag.
Stigarna slingrar sig bruna och hala av sommarens löv. Men allt är inte murrigt. Solskensgula rundlar vid lärkträdens stammar lyser mjukt av barr. En fröjd för höstögat! Och den ståndaktige Astrakanen håller benhårt i sina gyllene blad. Hon har ingen lust att klä av sig, innan hon är säker på att den nya vårväxten kommer igång.
Sjön gungar sött i blåa höstsolen där de tu simmar fram och tillbaka och trivs. Svanarna längtar inte till södern från denna sköna varma höst. De väntar.
Ennattsfrost kan du få, ifall du har tur. Och när stjärnorna i morgonsolen slocknat på himlavalvet står vattenytan för det sköna. Tusentals sprakande isminiatyrer har lagt sig över strandvattnet och blänker i silverglans. Du kommer att bli förtjust. En timme senare har all fägring försvunnit och silvret har ömsat till smält vatten.
Kraftfullast i lukt och svängningar väntar gäddan i vassen i sin grönslemmiga prakt. Ja inte väntar hon direkt på dig. Det är jag som väntar på min fiskarvän. Röktunnan står färdig, bottnen täckt med al och enbär. Ger hon inte med sig gammelgäddan, får vi mumsa på rosamundan och några tomater. Vi skall nog klara oss.
Känner du dig ännu utsatt på mina stigar, du storstadsbo? Jag kan trösta dig med att vi ligger i lä under dimmans fjunlätta ogenomskinliga täcke, en regnsdroppsfilt som på sina ställen är rysligt tjock och på andra ställen genomskinligt ljus. Tryggare kan ingen vara än du och jag i min värld.
Men ta bussen! Dina kolspår blir mycket mindre, säger de, ifall du sitter ensam i den stora bussen i stället för att sitta ensam i din lilla bil. Bussturerna från huvudstaden har minskat under de senaste åren. Nu har vi tre turer kvar var vardag och på helgen inga alls. Men man vänjer sig. Ta din nattdräkt med dig. Det är ingen snabb historia att besöka oss. Kommer och möter dig vid bussen.
….
- Du vill tänka på saken! Okey jag väntar ett par timmar, ifall du ändrar dig, innan jag skjuter ut roddbåten för höstens sista gäddjakt.
4 kommentarer:
Texten är mycket poetisk och svängande mellan mark, hav och himmel. Man får en känsla av ett höstligt skådespel på sina egna villkor. Berättaren ger intryck av att ha ett intimt och självklart förhållande med allt som pågår i naturen.
Om storstadsbon inte är van med naturen alla skiftningar kan det föreligga risk att det uppstår en viss tvekan inför besöket - vilket kommer fram i slutet av texten. Berättaren verkar på samma gång filurisk och på snudd nedlåtande. Det intrycket får jag men texten är lekfull och glad.
Jag gillar dina lyriska miljöbeskrivningar och närheten till naturen. Replikerna i början och slutet har ett litet annat tempo än själva beskrivningen av platsen. De binder ihop texten, men ändå funderar jag om de behövs egentligen? Texten om miljön är fin bara som sådan också.
Hej Monika,
Tack för en fin text. Dint text kunde man klassa som en ekokritisk text. Med små medel målar du fram naturens skörhet som exempelvis i den följande meningen: ”Svanarna längtar inte till södern från denna sköna varma höst. De väntar.” Personernas relation till varandra och naturen förblir aningen diffus men de poetiska miljöskildringarna väger upp detta.
Tänkvärd text!
Skönt är det - att bli läst! Tackar! Småfåglar, myror, svanar, träd och buskar kommer en mycket nära; här är de mera inpå än någon homo sapiens. Angående dialogens vara eller icke vara eller det diffusa över personrelationen: prexist vad jag ville få sagt (fastän det kanske blev otydligt) - människorna är långt borta och de levande varelser som har större förmåga att leva här och nu, såsom svanen, fångar intresset på ett djupare plan - ja det blir så, när man lever länge. Tack än en gång!
Skicka en kommentar