Sammetslen röst

In i tågvagnen trängde sig en stor zigenardam. Hon var präktig. Under den tunga sammetskjolen frasade oändligt många lager av tyll när hon mödosamt tog sig fram mellan stolsraderna. Hon ställde ner sin lappade läderväska med en duns på golvet och letade efter grepp när tågvagnen gungade till. Med en stolt blick över sin ofrivilliga publik tog hon sats. En djup och mörk röst ljöd ur zigenardamens strupe och bäddade in hela vagnen i en sång. En sång lika tung som den svarta sammetskjolen. I kupéluften förenades ord och melodi i en böljande finsk klagosång. Den berättade om förlorad kärlek, om en förälskelse som dött ut i en viskning . Bedrövelsen i sin mest drypande form förmedlades genom zigenerskans dånande stämma.

Den slumrande prästen vaknade med ett ryck när zigenerskan kantat nådde hans öron. Med en oförståelse för kvinnans uppträdande iakttog han henne uppmärksamt och aningen förvånat. Prästen hörde en sång om förlust. Förlust av tro, förlust av Gud och förlust av Gud som lät hans livskamrat dö.

Den vackra affärskvinnan ryggade stressat tillbaka när sången började dåna ovanför hennes huvud. Med ögonbryn höjda till högsta irritationsnivå kände hon osäkerheten krypa in under hennes skinn. Affärskvinnan hörde också en sång om förlust. Men i hennes öron spann en berättelse om ett förlorat liv. Livet med ömhet och kärlek hade gått förlorat till ett liv med kapitala värden och luftslott. Alla världens pengar och aktier skulle aldrig någonsin kunna köpa henne rätten till att få bli mor. Hennes liv att ge liv var förlorat och affärskvinnan tryckte sig djupare in i sitt säte för att få försvinna från just då och just där.

I en annan del av tåget skrevs en böteslapp. Åttio euro smakade bra för en när det smakade illa för en annan. Konduktören grymtade till när han fortsatte sin utpressningsrunda till nästa tågvagn. Alla dessa dagar som han utan egentligt mål gick fram och tillbaka i ett rusande tåg, blev trots allt en gnutta ljusare när han lyckades knipa en snyltare. Det kallades maktens sötma. Med resoluta steg gick han vidare mellan sätena och röntgade samtliga passagerare med sin knivskarpa blick. Vad han inte visste var att i nästa vagn väntade en sanning. En sanning i melodisk form som skulle snöra ihop precis allt det som konduktören hemlighållit från sig själv. Det var sanningen som skulle avslöja precis allt det gjorde honom själv till en snyltare på hans egen färd genom livet. Förlust av liv, hopp och kärlek skulle nå konduktörens öron och väsa allt det som fått stå kvar på perrongen när han störtat vidare. Men hans nöjda flin stelnade i ett häpet grin när dörren svängde upp till nästa vagn och befriade sången som ännu bullrade från zigenarkvinnans lungor. Sanningen kvävdes. Och den fick åttio euro i böter.

Uppgift 2 J-V

Leena kammade samvetsgrant sitt gråstripiga hår. Det hade redan nått fyrtio års ålder, hennes grådaskiga kalufs. Eller det mesta hade väl skalats av på vägen, men själv hade hon bestått. Fyrtio år av cellstruktur som fötts och dött. Nu var hon inte mycket mera än Leena. Leena bakom bibbadisken, Leena man kunde snäsa åt, Leena som inte verkade helt klar i hjärnan för att hennes glasögon oftast var immiga av flott.

Men nu var hennes glasögon rena. De glänste lika vackert som Fionas ögon hade glänst innan hon slöt sina ögon. Leena log hellre över minnet än grät.

Det ringde på dörren. Asko stod på andra sidan. Han drog med sig en varmluftström av svett när han steg över tröskeln. Det doftade gott. Maten alltså, i köket. Ja, jo, jo. Leena hade kommit av sig med matlagningen och makaronilådan skrek för att få komma ut. Leena vek sig mödosamt dubbelt för att lirka ut den ångande formen ur ugnen. När hon rätade på ryggen stod Asko ganska tätt bakom henne.

Ska makaronilåda verkligen se ut så här? Ja det kanske borde ha fått stelna lite. Lite som blod levrar sig längs innerlåren när man har mens. Det slank bara ur henne. Asko tittade osäkert på henne över bordet och utstötte ett ljud som kanske skulle föreställa ett skratt, andra kanske skulle ha uppfattat det som en snyftning. Men bibbafolk emellan var det definitivt ett skratt.

Asko började småprata. Leena märkte att det var inövat och väntade med spänning på hur lång hans monolog skulle vara den här gången. Han snubblade på några repliker och hon fnissade till. Det uppstod ett tomrum igen. Ett tidsglapp. Det nästa hon visste av var stolen som gnisslade mot golvet och Asko som stegade fram till henne. Nu stod han bakom henne, igen, men denna gång kände hon hur något gled ner längs låren, in i den trånga klyftan mellan benspäcket. Han skulle märka det snart. Han kröp närmare sanningen. Närmare hemligheten. Han fann den. Hudsäcken som inte med några hormonella medel skulle skalas av hennes kropp.

Makaronilåda får gärna stå och dra en stund så att äggspadet stelnar. Men Asko smakade aldrig på den stelnade makaronilådan.

Nu du, du och jag

Vi träffas den här nya dagen. Som snart ska bli gammal – gammal som gatan. Allt förfaller i takt med dagarnas gång och det verkar som om du njuter. Du njuter av att se mig förfalla i takt med den, eller hur? Du flinar och säger kanske det.

Vi sparkar upp lite löv på gatan och gör dumma saker. Vi kysses. En kyss för gamla dagar och en till för den nya. Känns det bra? frågar jag mig själv. Det gjorde det, men nu känns det precis som det här stället: förfallet. Det här stället ruttnar inifrån och förfaller. Det tillhör en svunnen tid och det gör också du och jag. Nu.

J-V