Ut ur kroppen.

Fjärilsfladder.

Knytnävskramp.

Yr Yrsel.

Hjälp mig!

Jag dras in och ut

faller,

faller bort från mig från dig från Jorden.

Vem till vem skall jag gå?

Kan inte gå. Smattrande ljud. Rullande vågor.

Kryper.

Kryper in – inåt

kryper ut – ut ur kroppen.

Svävar i silver som lagd till svepning.

Flyger uppåt. Skjuts iväg som en raket.

Spränger porten.

Uppifrån kan jag se hennes Lek-Amen. Hon ligger på rygg på sju roströda madrasser.

Naturligtvis har hon en ärta under de fem översta. Hon sover mjukt som på sand.

Dyner av solvarm sand.

Så vacker hon är nu när bekymmersrynkorna är utslätade och munnen dragen till ett litet leende. Till sist gav hon efter och lät mig gå. Det bruntonade håret ligger i virvlar och händerna är öppna, som om hon bad mig återvända snart. Vi får se.

Jag vet inte om det lockar - hennes hårda liv.

Den eviga stressen och bekymren. Omsorgen om andra i all oändlighet, men inte om mig. "Jag har förlorat min själ" brukar hon sucka till sina vänner. Det vet jag ju att hon har gjort. Jag måste bort.

Nu vandrar jag längs Vintergatans dikeskant, skall småningom besöka mina vänner på nebulosorna. Tillsammans skall vi studsa över de Stora Magellanska Molnen. Hoppa över alla svarta hål vi ser. Vi skall besöka Radiogalaxerna och hålla tal till alla fria själar. Och sen till allra sist vandrar vi iväg till evighetens glada fest- till Dans med vita dvärgar.

Nånting kryper

Jag ser min älskade strosa omkring i varuhuset. Hans rutiga, smått slitna kavaj är välbekant. Min älskade bär kavaj till vardag och till fest, rutig. Han ser mig inte, där han vandrar bland faten i akacieträ. Han köper ett fat, två fat. Jag vet vem som ska få faten i jul. De är till hans mamma och hans syster. Det har han berättat för mig. Choklad och te i mängder köper han också. På hotellet äter vi en god middag. Han visar sin inslagna paket. Jag börjar undra. Vi kryper till kojs, somnar efter en stund av närhet. I drömmen undrar jag. Vi vaknar, äter frukost och packar för avfärd. Strax innan vi ska åka gråter jag. Han undrar varför. Jag har inte fått något paket. Redan i oktober fick han sin julklappsbok av mig. Jag gråter och gråter. Nånting kryper under skinnet, skammen över att jag inte klarade av att hålla masken. Det kryper fortfarande.

Uppgift 2 J-V

Leena kammade samvetsgrant sitt gråstripiga hår. Det hade redan nått fyrtio års ålder, hennes grådaskiga kalufs. Eller det mesta hade väl skalats av på vägen, men själv hade hon bestått. Fyrtio år av cellstruktur som fötts och dött. Nu var hon inte mycket mera än Leena. Leena bakom bibbadisken, Leena man kunde snäsa åt, Leena som inte verkade helt klar i hjärnan för att hennes glasögon oftast var immiga av flott.

Men nu var hennes glasögon rena. De glänste lika vackert som Fionas ögon hade glänst innan hon slöt sina ögon. Leena log hellre över minnet än grät.

Det ringde på dörren. Asko stod på andra sidan. Han drog med sig en varmluftström av svett när han steg över tröskeln. Det doftade gott. Maten alltså, i köket. Ja, jo, jo. Leena hade kommit av sig med matlagningen och makaronilådan skrek för att få komma ut. Leena vek sig mödosamt dubbelt för att lirka ut den ångande formen ur ugnen. När hon rätade på ryggen stod Asko ganska tätt bakom henne.

Ska makaronilåda verkligen se ut så här? Ja det kanske borde ha fått stelna lite. Lite som blod levrar sig längs innerlåren när man har mens. Det slank bara ur henne. Asko tittade osäkert på henne över bordet och utstötte ett ljud som kanske skulle föreställa ett skratt, andra kanske skulle ha uppfattat det som en snyftning. Men bibbafolk emellan var det definitivt ett skratt.

Asko började småprata. Leena märkte att det var inövat och väntade med spänning på hur lång hans monolog skulle vara den här gången. Han snubblade på några repliker och hon fnissade till. Det uppstod ett tomrum igen. Ett tidsglapp. Det nästa hon visste av var stolen som gnisslade mot golvet och Asko som stegade fram till henne. Nu stod han bakom henne, igen, men denna gång kände hon hur något gled ner längs låren, in i den trånga klyftan mellan benspäcket. Han skulle märka det snart. Han kröp närmare sanningen. Närmare hemligheten. Han fann den. Hudsäcken som inte med några hormonella medel skulle skalas av hennes kropp.

Makaronilåda får gärna stå och dra en stund så att äggspadet stelnar. Men Asko smakade aldrig på den stelnade makaronilådan.

Nu du, du och jag

Nu du,

du och jag

är Jag nu,

inte du – DU!



Nu

ska du

få sju för tu

Efter mitt behag!



Inget kuttrasju,

men slag på slag

så att du



vet,

så här

är

det

att vara svag



Sedan, kära du

Sliter jag dej itu



Kämpat emot gör jag nu

Men snart, och så klart med fart

Slukar jag dej, äckligt söta mmm…Marabou

Uppgift 2, nånting kryper

Det var så lätt. Allt som behövdes var en liten stund av fingerfärdighet och voilá låg scarfen säkert i väskan. Hon hade blivit riktigt duktig på det här och då hon kom hem var det så skönt att se på föremålen och veta att de nu var hennes. Eller jaa, hennes och hennes, men nästan hennes i alla fall. I dag hade hon fått tag på fem nya grejer, scarfen, ett nytt läppglans, ögonskuggan, tugummipaketet och bäst av allt ett par häftiga solglasögon.

Hon smög försiktigt förbi i trappan och hoppades att mamma inte skulle upptäcka att hon var hemma tidigt. Mamma talade i telefon, som vanligt, gjorde hon någonsin något annat. Väl inne på rummet låste hon dörren och plockade upp föremålen. Hon lade på lite musik, virade scarfen runt halsen och lade på solglasögonen och läppglansen. Coolt, hon såg ju ut som en popstjärna, nästan i alla fall. Hon sjöng med till musiken och äntligen kände hon som om hon var någon, någon som var värd att älskas och vara vän med.

I samma stund hörde hon klampandet av fötter i trappan. Nej, typiskt var han hemma redan och på basen av ljuden var han knappast ensam. Patrick var med honom. Suck, om det var något som var värre än brorsan, var det då han hade kompisar hos sig och värst av dem alla var Patrick. Patrick som hade en så rik farsa att han fick allt vad han pekade på och som älskade att pika henne i skolan. Men värst var ändå mamma och hennes smörande. Hon kunde höra henne nu, hur hon gick upp för trappan till brorsans rum. Snabbt skruvade hon ner volymen på musiken så att mamma inte skulle märka att hon var hemma. Hej pojkar, jag har bakat semlor vill ni ha några? Pojkarna sprang snabbt ner till nedre våningen. Mamma frågade som vanligt hur träningarna gått och gav till ett förtjust utrop då brorsan berättade att han gjort två mål.

När stegen dött bort, skruvade hon försiktigt upp musiken igen. Lade på mera läppglans och letade i skrivbordslådan efter den dyra mascaran som hon tagit förra veckan. Men den var inte där. Kanske den hamnat mellan lådorna eller låg den fortfarande i hennes väska. Ingenstans fanns den. Men det var något annat också, de röda stringtrosorna och fjäderpennan som hon stulit för att mamma och pappa tyckte det var onödigt att kasta pengar på en calligrafikurs, var också borta. Men att lägga pengar på brorsans ishockeyutrustning var helt okej. Hon kände ilskan inom sig. Hennes brorsa fick alltid allt.

I samma stund ringde det på dörren. Hon kikade ut genom den tunna gardinen. En polisbil. Sakta öppnade hon dörren för att försöka lyssna vad de sa. Hon hörde sitt namn, mammas förvånade och besvikna röst. Hon låste dörren försiktigt igen, tog sin mp3-spelare och kröp under sängen. Solglasögonen på, musiken på hög volym och sedan slöt hon ögonen. Jag är en popstjärna, upprepade hon tyst för sig själv.

Uppgift 2

Det är måndag morgon och för första gången på flera år pirrar det av förväntan och glädje, inte av ångest. I vanliga fall har jag svårt att andas då jag ska till skolan, idag glömmer jag helt enkelt bort att inte hålla andan i rena upphetsningen.

”Camilla, det är frukost!” ropar mamma. Jag klär på mig mina vanliga säckiga jeans och en munkjacka - den är billig, från H&M, mina föräldrar skulle aldrig köpa en märkeströja åt mig då man får samma sak, sans loggan, hundra euro billigare - och själv har jag redan bränt sparpengarna från sommarjobbet. Det spelar ingen roll hur som helst vad jag har på mig, ingen tycker jag är snygg och cool för det. Min kropp är ganska kort, och lite för rund för att vara charmig. Egentligen är jag inte tjock men jag är bara liksom fel på något sätt. I ett visst ljus har jag ganska sött ansikte men det är det ingen som ser, de ser bara den alltför stora näsan med fräknarna, inte såna där vackra ljusa gulliga fräknar som modeller har utan stora och fläckiga. Mina ögon är gråblå och oansenliga, mitt hår mellanbrunt men jag färgar det svart trots att mamma inte tycker om det. Jag har fått det klippt väldigt kort, och är ganska nöjd med det nu, till skillnad från då det var mellanbrunt och långt och såg bara så fel ut.

Mamma ropar på mig igen, jag svarar att jag kommer strax. Snabbt packar jag ner vad jag behöver i ryggan, lägger listan i fickan och skyndar nerför trappan till köket. Där sitter familjen församlad, mamma, pappa och lillasyster Sanna, tolv år. Hon ska börja högstadiet. Jag känner med henne.
Det är en solig augustimorgon och vi äter rostat bröd. Jag får knappt i mig någonting, så till mig är jag.
”Vad du har bråttom idag,” säger mamma. Hon har alltså sett min rastlöshet trots att jag försökt dölja den. "Det är din första dag på gymnasiet, det är ju bra om du vill komma i tid men inte behöver du ju vara där en timme på förhand...”
”Jag cyklar via graven först,” svarar jag. Mamma ser såväl rörd som osäker ut.
”Camilla... nu när du börjar i en ny skola kan du kanske... få lite nya vänner? Du är aldrig ute, du talar aldrig i telefon med någon, du sitter bara framför datorn...”
”Mina vänner finns på internet,” svarar jag lugnt och tålmodigt. Jag höjer aldrig på rösten åt mamma, det tjänar ingenting till, hon blir bara ledsen och det vill jag inte. Jag är en snäll dotter, jag hjälper till hemma och leker med min syster, jag har bra betyg och är skötsam, jag har inte rökt ett bloss i mitt liv och första gången jag smakade
alkohol var hemma på förra nyårsafton då jag fick smutta av mammas champagne. Jag tyckte inte om smaken.
”Du kan ju ha några i skolan också,” försöker mamma. Jag ler mot henne.
”Jag ska försöka,” lovar jag henne och ser hur lättad hon blir. Det sticker i mig och plötsligt vill jag skrika: Hur ska jag kunna lära känna några nya människor i skolan då det är samma jävla människor där
som i högstadiet? Mamma, om du bara visste...
Men det säger jag inte. Jag lyckönskar Sanna på sin första högstadiedag, kramar mamma och pappa hejdå och hoppar på min röda gamla cykel. Jag trampar iväg genom sensommarmorgonen mot gravgården.

Där ligger min väninna begraven. Hon blev bara fjorton. Hon tog livet av sig.
Jag sitter en stund vid graven som aldrig saknar fräscha rosor. Jag pratar med Sofia och lovar henne att nu ska det bli annorlunda. Jag ber henne om förlåtelse för att det tagit så länge, men det har varit en lång och svår tid för mig och jag har varit tvungen att växa.
”Se här,” säger jag och drar fram listan ur jeansfickan. ”Här är dom allihop, här är vartenda namn. Och allt de gjorde. Nu är det inte långt kvar.”

Jag kommer för sent till min första dag på gymnasiet, men det är också meningen. Alla står i samlingsrummet och hör på rektorns välkomsttal. Då jag stiger in är det ingen som noterar mig, så har det alltid varit. Det brusar i mina öron och det känns som om hela kroppen skakar. Men min hand darrar inte då jag sticker ner den i ryggan och mitt huvud är klart och fingrarna lugna och säkra då de sluter sig om den tunga, kalla och trösterika pistolen.
I min ficka finns en lista på alla de som kallade mig och Sofia hora, äckel, tjockis, jävla lebb. Där finns vartenda övergrepp från dagis upp till dagen innan Sofia hängde sig.
Efter idag kommer mamma att veta varför jag inte har några vänner.

Jag väntar tills det blir ljust igen

Jag väntar tills det blir ljust igen

Novemberkvällen sveper långsamt in huset med sitt dystra, suckande mörker. Mörkret har krupit in genom de oisolerade stockväggarna på kallvinden där jag sitter på golvet och jag vet inte hur länge jag har suttit så. Det var visst ljust ute när jag ännu rotade runt i saker som låg hoptryckta längs ena kortväggen på gaveln som vätter mot norr. Vinden har aldrig varit bebodd för det finns inget annat än ohyvlade golvplankor och gammalt träull som ligger utspridd på golvet - mössen har antagligen släpat med sig det mesta till sina bon. Musskit finns det gott om och hela vinden luktar lite unket. Ett litet rum har man ändå bemödat sig att bygga och det är där jag nu sitter och stirrar ut i mörkret. Det är knäpptyst förutom det sjungande och svängande suset jag hör inne i mitt huvud. Någonstans i suset i huvudet hör jag min mormors röst: ”Det man inte vet mår man inte dåligt av.” Hon sa så ibland och gud! vad jag önskar att hon satt här bredvid mig nu.

Jag har flyttat många gånger i mitt 40-åriga liv och jag har många gånger undrat varför jag aldrig har kunnat slå mig till ro. Det är alltid något som börjar slita i mig efter en tid på ett ställe och jag antar att det eviga flyttandet är ett sätt att stilla min oro. I alla fall läste jag en gång i någon psykspalt om att ett ständigt flyttande kan vara ett tecken på ångest och oro. Jag har heller inte lyckats hålla kvinnor kvar så värst länge i mitt liv och det finns säkert någon diagnos på det också och med tiden har det blivit alltmer sällan mellan gångerna jag engagerat mig i kärleksaffärer. Visst drömmer jag om att hitta en kvinna som jag kan leva med eller ja, det är väl hon som ska kunna leva med mig men just nu känns det avlägset. Varje relation har slutat p.g.a. att jag i något skede helt enkelt tappar intresset eller så är det för att jag blir rädd för det har jag också läst någonstans att det handlar om rädsla för närhet och det är säkert så men jag har inte orkat ta itu med den biten. Så fort en kvinna börjar visa tecken på att vilja bo under samma tak ( det märker man när en del av hennes saker ”råkar” glömmas kvar hemma hos en ) ballar jag ur och börjar jobba på att få henne att tröttna. Jag är egentligen en ganska feg jävel för jag kan inte säga rakt ut att jag inte vill fortsätta umgås utan jag tröttar ut henne genom att bli inåtvänd och allmänt jobbig. Jag har också ett humör som inte är det det lättaste att handskas med alla gånger – kan bli jäkligt sur och tvär för i stort sett ingenting. Jag tycker heller inte om att någon kommer med en massa åsikter om mig och mina vanor – man blir väl lite egen när man inte har lärt sig att kompromissa. Jag har i alla fall ett bra jobb som jag trivs med och som översättare gäller det att ha disciplin för det är inget teamwork det handlar om precis. Man måste ha respekt för det skrivna ordet och jag är mycket noga med att översättningen av en bok ska vara så trogen originalet som det bara är möjligt. Jag har ett par ”distanskolleger” – den ena är ensamvarg som jag och den andra är en gapig och matglad prick och vi brukar träffas en eller två gånger per år över ett bit mat och några konjakskupor och diskutera det senaste inom litteratur och så kvinnor förstås. Vi har hållit kontakt trots att vi bor på olika orter och vi håller oss up to date via nätet vid behov. Jag har inga vänner som följt mig genom livet för jag har alltid flyttat – ända sedan barnsben känns det som. Jag brukar avundas folk som har en massa vänner som de umgås med men samtidigt verkar det jobbigt. Jag skulle vilja ha en hund faktiskt, en boxer, men jag har tänkt att det får vänta tills jag blir pensionär, om jag lever så länge dvs. När jag var liten ville jag ha en hund men mina föräldrar var av annan åsikt – det skulle bli så stökigt och hårigt med en hund. Jag tycker om hundar och när jag är ute och går brukar jag möta hundar med sina mattar och hussar i koppel och nästan alltid kommer de fram för att nosa och hälsa. Jag ska nog skaffa en boxer snart i alla fall, tror jag. Jag brukar också donera en slant till SOS-barnbyar för mitt hjärta snörs ihop av sorg och vrede över alla barn som far illa. Kan det vara en av orsakerna till att jag inte velat bli pappa? Att det finns tillräckligt med olyckliga barn i världen? Jag var ensambarn och kände ofta att jag inte hörde hemma någonstans. Jag är inte ens lik mina föräldrar och när jag frågade mamma en gång om det svarade att det kan hoppa över en generation. Jag har ännu inte riktigt köpt det påståendet.

Mitt jobb tillåter att bopålarna dras upp titt som tätt men de senaste två åren har jag alltmer börjat längta efter ett fast grund att en gång för alla slå ner dem i. En dag för sisådär tre veckor sedan satt jag i denna längtan och bläddrade i annonser om hus för uthyrning och fastnade för ett hus som inte låg så långt från där jag bodde. Jag hade lekt med tanken att bo i ett litet hus efter alla år i lägenheter och tänkte att det skulle kanske vara lättare att stanna en längre tid på ett och samma ställe om jag bodde i ett hus där jag skulle vara tvungen att ta hand om saker och ting som vi lägenhetsråttor inte behöver befatta oss med.

Huset var mera som en stuga. Man kunde se att den varit vackert gul en gång i tiden – nu trängde den grå färgen av brädorna fram och gav den ett sorgset intryck. Någon hade tappat orken att underhålla stugan men jag tyckte att den ändå verkade lite charmig och jag fick en känsla av att den väntade på att någon skulle komma och piffa upp den. Jag betraktade stugan en lång stund och en besynnerlig känsla rörde sig längs ryggraden men jag skakade den av mig och steg ur bilen. Kvinnan som bodde här skulle resa bort på åtminstone ett år och ville hyra ut den under tiden åt någon ensamstående, vuxen människa utan barn och husdjur. Jag konstaterade efter en hastig överblick på gårdsplanen att hon tyckte om trädgårdsarbete; det var räfsat, bortplockat och snyggt inför den annalkande vintern. Ett par lövlösa äppelträd stod nära ena gaveln och längs gången upp mot huset löpte en rabatt med växtlighet som nu var brun och nerklippt. Det var inga stora ytor utan precis lagom i proportion till stugan. Det kändes 1950-tal över alltihopa och medan jag gick upp mot trappan och dörren som också den en gång varit vackert målad i grönt flimrade en bild snabbt förbi min inre syn. Varför kändes allt det här så bekant? Var det något slags dejá vou eller var jag bara nervös?

Hon hann öppna dörren innan jag knackade på och hennes ögon var det första jag såg. Hon tittade rakt på mig med en vänlig och stadig blick och ögonen skiftade i brunt och grönt. Det tog en stund, kändes det som, innan hon sträckte ut handen för att hälsa mig välkommen. Jag kom på mig själv att jag fortfarande stod och tittade in i hennes ögon och den där konstiga känslan var där igen – rörde sig upp och ner längs ryggraden. Till slut tog jag hennes hand, hon presenterade sig som Birgitta Strömfors och när jag sa mitt namn, Göte Arvidsson, anade jag en skiftning i hennes ögon och hennes hand i min ryckte till en smula. Hon harklade sig och bjöd mig in och jag följde efter henne in till köket där hon hade dukat fram kaffekoppar och ett fat med smörgåsar på ett bord med vaxduk och jag kom på att tänka på mormor igen. Märkligt, varför dyker hon upp i tankarna så ofta nu? Hon har ju varit död i minst 25 år och jag har inte tänkt på henne så här mycket under alla år.

Jag tippade att Birgitta var plus minus 60 år och hon gillade faktiskt trädgårdsarbete som jag redan hade gissat; det mesta i läsväg verkade vara trädgårdsböcker, på olika språk dessutom och hon prenumererade på alla möjliga tidsskrifter i ämnet. Hon berättade att hon inte kan läsa alla språk men att hon älskade att bläddra och se på bilderna och dessutom har växterna sitt eget språk som hon kunde, menade hon. Hon verkade vara en ensam människa med tanke på hur öppenhjärtig hon var om sig själv men inte så där neurotiskt som jag tänker man kan bli om man är ofrivilligt ensam för länge. Hon brukade resa till platser där det blommade, sa hon, och nu skulle hon iväg till Madeira och bo hos någon vän och bara njuta av den artrika floran på ön. Hon var änka sedan 10 år tillbaka och de hade inte fått barn tillsammans. Hon sa med en outgrundlig blick att blommorna är hennes barn. Vi satt och pratade en stund, drack kaffe och åt hennes smörgåsar med gurka och leverpastej och sen gick vi husesyn i de tre rummen som stugen bestod av och jag bestämde mig för att hyra det eftersom hon uppenbarligen tyckte att jag verkade vara en pålitlig hyresgäst med ordnad ekonomi och inga konstiga vanor. Hon skulle resa iväg om två veckor och vi kom överens om praktiska saker innan jag tackade för mig och gick mot ytterdörren då hon frågade: ”Säg mig, vad heter dina föräldrar?” Jag tittade förvånat på henne och tänkte fråga ”hurså?” men sa vad de hette. Hon tittade så där rakt på mig igen som när hon öppnade dörren då jag kom dit och hennes blick sände ilningar längs ryggraden och jag tackade igen och gick snabbt ut, stängde dörren om mig och drog in ett djupt andetag av den kyliga höstluften. Jag kände mig konstig, mådde nästan lite illa och fattade inte vad det var som hände med mig. Hennes ögon – varför blev jag så nervös och konstig när hon tittade på mig så där? Som om hon visste någonting om mig men jag hade ju aldrig mött människan förut! Känslan av att någonting var bekant med alltihopa gav mig ingen ro och veckan som följde var jag flera gånger på vippen att ringa henne och ångra mig men jag ville ändå ge mig en chans nu när jag äntligen börjat tänka på att kanske rota mig. Hon kanske ville förlänga sin tid utomlands och under tiden kunde jag se mig om efter något hus att köpa, ja hon kanske t.o.m. skulle kunna tänka sig att sälja sitt hus om hon valde att inte komma tillbaka. Jag funderade fram och tillbaka; vad var det med henne och varför kändes stället så bekant? Jag försökte minnas tillbaka om jag hade sett det när jag var liten, åkt förbi det nångång eller sett det på bild men jag fick inte fram någonting. Stugan ligger ju flera mil från stället där jag växte upp så det var inte troligt att jag varit där men vad sjutton var det som störde mig så mycket att jag inte kunde släppa det?

Birgitta flög iväg till Madeira, jag hade nycklarna och hyreskontraktet i handen och nu bodde jag i hennes hus. Hennes möbler fick jag använda men jag flyttade ut hennes säng och tog dit min för den var relativt ny, svindyr och urskön – jag satsar ordentligt när jag köper något och det är sällan – men resten av mitt möbelmang hade jag magasinerat. Jag kände att jag skulle trivas här och jag bredde ut mina papper, böcker, datorer ( jag har alltid två laptops ) i vardagsrummet som jag tagit mig friheten att möblera om lite. Jag hade fått det stora förtroendet att sköta hennes krukväxter och de var många! Hon hade gjort en lång lista på hur och när de skulle skötas och om jag ville så kunde jag gärna prata med dem när jag pysslade om dem för det tyckte de om, påstod hon. Jag vet inget om kommunikation mellan människor och växter men de är ju levande saker de också så varför inte?

Jag kunde inte hålla mig; jag var tvungen att börja rota och jag skämdes lite över det men det var som om en obetvinglig nyfikenhet kommit över mig. Alla gillar väl att rota i andras hemligheter men det var som om jag letade efter någonting som skulle ge svar på den där oron som rörde sig upp och ner längs ryggraden. Vad var det som fanns som jag inte såg men borde se? Jag spenderade flera dagar med att leta i skåp och lådor, gick ner i källaren men där fanns mest tomma blomkrukor, en trasig spark och lådor med kläder och annat bråte. Det tog ett tag innan jag upptäckte att det fanns en vind. En lucka i taket i hallen fångade min uppmärksamhet och jag kom ihåg att det fanns en köksstege nere i källaren. Jag hämtade den, klättrade upp och konstaterade att luckan var fastspikad. Jag hämtade en hammare och bände upp spikarna, slog med knytnäven mot luckan som gav med sig och till slut lyckades jag öppna den. Ett kyligt luftdrag med en lätt unken lukt svepte ner över mitt ansikte och jag stod en stund på köksstegen innan jag drog mig upp över kanten av öppningen. Det var förvånansvärt ljust med tanke på hur små fönstren var där på vinden. Det var en äkta kallvind, sådana som man hade förr i gamla hus. Bra att ha som förvaringsutrymme för kläder och annat och som sällan var fuktiga. Jag nästan väntade mig doften av malkulor som jag minns fanns på min mormors vind. Jag kravlade mig upp på fötterna och såg mig omkring. Det var inte mycket att se och jag minns hur spännande det var när man var liten när man rotade i gamla saker på vinden hos mormor och allt kändes så gammalt och mystiskt. Här var det nästan som om man tänkt göra något med utrymmet men ångrat sig. Det fanns i stort sett ingenting förutom lite grejer längs en vägg. Det var lite skor, ett par trasmattor och en gammal trunk med tyger och gamla tidingar av ”Hemmet”. Ett litet rum vid ena gaveln hade någon lagat med en liten omålad trädörr. Handtaget var av gammalt järnbeslag, ett enkelt sådant och nyckeln satt i. Det var lätt att öppna dörren, ett fönster släppte in middagsljuset och avslöjade ett lika tomt rum som övriga vinden. Jag skulle just stänga dörren igen när jag såg nånting på golvet i hörnet till vänster om dörren. Det var en väska av nåt slag, en svart väska med två fickor på utsidan med spännen. Jag tog upp den och kände att den var av läder som var av god kvalitet och den verkade inte så värst sliten men lite styv och torr i brist på användning. Läder ska användas för att hållas mjukt och följsamt och det gäller inte bara klädesplagg utan också väskor.

Jag kände på tyngden att det fanns inte mycket i väskan men grundlig som jag är ville jag försäkra mig om att det inte fanns något av vikt som jag eventuellt skulle gå miste om så jag öppnade den. Till min förvåning låg där ett stickat plagg, en liten tröja som skulle passa en litet barn – ett mycket litet barn. Tröjan hade antagligen varit vit men nu var den gul i vecken där den legat ihopvikt i väskan sedan...ja, sedan när? Hade Birgitta fått barn i alla fall eller hade något gått galet? I väskan fanns ett fack med något slags papper, det var ett brunt kuvert utan någonting skrivet på det. Jag kände spänningen av att vara något riktigt hemligt på spåren och jag öppnade försiktigt kuvertet som var slitet och lite trasigt och fann ett vitt ark med någonting skrivet på. Det var ett kort brev till Birgitta, daterat 14.5.1973. Hon har fått ett barn i alla fall fast hon sa att de inte hade fått något barn! Jag tittade nere på sidan för att se vem avsändaren är och jag hörde hur mitt hjärta helt plötsligt slog mycket långsamt. Det susade till i huvudet och det flimrade för mina ögon. Jag hörde hur jag rasade ner mot golvet och satt mig ned med en dov duns - allt kändes så långt borta – och jag såg att jag höll ett fotografi i handen som fanns med i kuvertet. Jag såg på fotografiet och hade sett det förut. Det finns i vårt familjealbum. Jag såg på fotografiet och såg en liten pojke på en liten, blå trehjuling i solskenet, i sommaren. Jag minns hur jag trampade runt på gården och pappa stod och hejade. Eller vem var han som stod och hejade? Bilder svischade runt i mitt huvud och jag kunde inte stoppa dem.

Jag sitter här och det är mörkt nu. Jag håller fotografiet hårt i handen och önskar att mormor var här hos mig. Eller vem var hon som hade en vind som doftade av malkulor? Jag kan inte röra mig, jag sitter och raderas ut, ett brev och ett fotografi raderar ut mig och mamma säger att ”det kan hoppa över en generation” och mormor säger att ”det man inte vet mår man inte dåligt av”. Eller vem var dom som sa det? Snart är jag ett med mörkret och jag hittar inte ut härifrån. Jag kanske ska vänta här tills Birgitta kommer tillbaka.

uppgift 2 spring

För sitt eget välbefinnandes skull

Äntligen fredag kväll. De nyaste inredningsprylarna anlände under dagens lopp till Sonyas inredningsaffär ”Fixaren”och gick åt som smör i solsken. Trots det ruggiga sen vintervädret tog många sig tid att besöka hennes butik. Men det är inte så konstigt, man har väl alltid haft sinne för ekonomi, kan hon nu såhär efteråt småbelåtet tänka.

Med ett leende på läpparna korkar hon upp en flaska champagne, öppnar en burk med räkor, tänker först breda på ordentligt, men känner sig på magen, konstaterar att det börjar puta ut en aning i midjan och nöjer sig till sist med att göra pyttesmå smörgåsar. För sitt eget välbefinnandes skull. Men egentligen spelar det ingen roll om magen putar ut en aning. Hon är medveten om att hon är vacker med sina långa ben, det symmetriskt formade ansiktet och det långa, bruna håret, som hennes frisör så skickligt har lyckats förlänga med hjälp av hårförlängning.

Men lyckan grumlas en aning och ensamhetskänslor sköljer över henne i takt med att det blåser upp till storm, och det därpå följande regnet piskar mot fönsterrutorna. Hon känner sig mer ensam och utanför än vanligt. Hon är framgångsrik, men har ingen att älska, hon hör inte hemma i etablissemanget, trots sina framgångar.

Och hennes nya kärlek, direktören vid en reklambyrå, ringer henne och förklarar att han inte kan komma in och titta över till henne ikväll heller, som han hade lovat idag, i förrgår och i början av veckan. Han befinner sig på konferens i Helsingfors, och det verkar som om konferensen har dragit ut fyra extra dagar på tiden. Vilket innebär att han har missat kvällsflyget till hennes hemstad igen och igen och igen.

För att dämpa sorgen beslutar hon sig för att rusa ner till källaren och leta bland alla de årgångsviner som hon och han köpte på flyget efter den senaste golfresan till Thailand. Hon letar febrilt bland vinerna och provsmakar några flaskor för att finna ett vin med den exakt rätta blandningen salt och sött för att matcha hennes sinnesläge. För hennes eget välbefinnandes skull. För så var det väl hennes terapeut menade, då hon sa att hon skulle äta och dricka något gott om hon kände sig nere bara hon inte drack för mycket.

Väl framme i lägenheten igen slår hon sig bekvämt tillrätta i den svarta skinnsoffan, som består av fyra delar, och som är centralt placerad i den stora salongen nere på bottenvåningen. Hon slår på TV:n med ett lätt ryck på tv-kontrollen och fördjupar sig i ett livsstilsprogram, som handlar om en tysk diplomatfamilj i Sverige, som nyligen har anlänt till landet och därför har anlitat en designer för att inreda sitt hem. Diplomatfamiljen önskar följa med de senaste trenderna på ett sofistikerat sätt, som inte sticker ut för mycket från mängden.

Designern som har sina rötter i England förklarar att en diskret röd f'ärg kommer att ge den rätta stämningen i diplomatfamiljens vardagsrum. Och han instruerar familjen vidare att det är bäst att måla eller tapetsera tamburen i en diskret nyans, dit alla gästerna först anländer, för att så att säga inte slå på för stort och verka vara chockerande. Men att det i själva verket är de små och sofistikerade inredningsprylarna, till exempel designade lampor, ljusstakar och förgyllda vaser, som skall mana fram den rätta sofistikerade antydningen och vara trivselbefrämjande i ett hem där det satsas på smak, trivsel och kvalitet.

Själv både hickar och nickar hon från sin plats i den enorma soffan, eftersom hon håller med inredaren på alla punkter.

Jo, visst imorgon bitti skall hon börja dagen med att bege sig till inredningsaffären på hamngatan och rådgöra med deras försäljare om vilka färger, som skulle passa i hennes eget hem. Den varmt röda färgen, som lyser så inbjudande vackert i TV-rutan faller henne i smaken. Kanske hon borde göra något åt den tråkiga gråa färgen i hennes eget vardagsrummet? Och så blir det en överraskning för honom med stor H, när han väl ger sig tid att komma på besök, samtidigt som hon piggar upp sig själv en smula. Allt för hennes eget välbefinnandes skull.

Sent omsider börjar hon småhuttra denna småruggiga höstkväll. Hon sveper den nya modesjalen runt sina späda axlar tillika som hon lyckas med bedriften att hålla vinglaset i högsta hugg mellan två spretande fingrar, som är vackert försedda med förlängda naglar, som är väl behandlade med manikyr. Hon fortsätter med att dra de långa, svarta hårnålarna ur håret.

Hon vet att allt hopp är ute. Han har övergivit henne. Men han skall stå sitt kast. Han skall få sota för det som han har ställt till med.

På natten sover hon oroligt och drömmer om sin farfar som dog för länge sedan, om hur hon och han en gång i tiden satt tillsammans framför den sprakande brasan i den lilla timmerstugan och spelade kort. Trots att hon drömmer kan hon känna värmen från brasan, släktens kluckande skratt och högljudda prat i det lilla köket.

Och även om det bara är en dröm hör hon hur han ständigt förmanar henne för att hon inte alltid kammar hem spelet, inte riktigt kan koncentrera dej, att hon måste lära sig att koncentrera sig mera, inte vara en looser, bli en vinnare, bli något, tjäna pengar, då hon blir stor.

Dagen därpå, då hon efter att ha vaknat upp ur sin dvala lägger märke till att regnet piskar utanför fönstret med förnyad styrka, undrar hon om farfar verkligen hade rätt.

Då hon några timmar efter att hon har vaknat upp med tårar i ansiktet, med de förlängda hårslingorna hängande som tofsar som spretar åt alla håll och med putande mage, ringer på min dörr, jag råkar vara hennes närmaste granne, är jag mycket förvånad över hennes uppsyn. Jag har sett henne så många gånger i trappuppgången på väg till affärer, frisörskan eller på väg till sitt arbete. Jag har hört hennes entusiastiska prat om nya prylar som har anlänt till hennes affär och hört henne prata upprymt om han med stor H, han som jag inte har lyckats se skymten av, trots att jag flitigt har hållit utkik efter honom.

Och jag har alltid sett mig själv som en grå mus, som har solat sig själv i glansen av

”fröken perfekt”. Men jag på något undermedvetet sätt tror jag att jag inte längre behöver sola mej i glansen av henne.

Då jag släpper in henne ber jag ändå i mitt stilla sinne en bön om att hon inte skall förfära sig över att det finns sprickor i fasaden i mitt vardagsrumsmöblemang, som inte har förnyats på de senaste fem åren.

Och inte blir jag gladare av att höra att hennes nya kärlek är min man redaktören på reklambyrån och att den putande magen är frukten av hans och hennes spirande kärlek.

Spring

Jussi med ägget

Hela livet har jag levat i tron att skåpet i hörnet är tomt, tomt som tomma barndomsminnen. Döm om min förvåning, när benranglet skramlade ut då jag tog itu med uppgift 2 på bloggkurs. Hur länge han hade hängt där, har jag ingen aning om. Men erbarmligt mager är han i sin ryckiga kotgång och en aning frånstötande. Han har ju inga kläder vet jag. Ifall du kära läsare har ett par benkläder till övers, tror jag han, skelettet i mitt skåp skulle bli en aning nöjdare ifall han fick skyla sig. Men han har rysligt bråttom, hastar redan mot dörren för att bli av med husets besserwisser.

Nej,

Jussi med ägget

var det ju fråga om: The floor is yours!


- Jussi!

Va, får man inte vara i fred ens framför sin TV.

- Jussi! JUSSI!

Fans Wallander! Han har gett mitt namn åt sin hund. Eller är det jag som fått hundnamnet? En jussi-hund i svensk TV. Luktar rasism, tycker jag. Jussi lufsar och nosar, men jag ligger högt och snusar. Här i öst har mitt namn prestige, i höjd med Ordet. Högt bland Saarijärvis moar har Väinö Linna placerat oss: ”I begynnelsen var kärret, gräftan och Jussi.” – där fick han sig Wallander…

Efter tio ilskna wallanderlockrop, efter hunden alltså, blir man nästan van vid skällandet. Wallander kan si sig och med honom många andra. Jag tröstar mig med mord på TV och en mugg. Ja han Wallander gillar också konjak. Skål!

Muggen går bra att hålla i högra handen. I den vänstra ryms den inte längre. Det har blivit trångt i handflatan. Först kliade det så in i … Skötte utväxten med en massa salvor, hudkrämer, oljor, ister och så med smör. Men ingenting hjälpte. Det rev och klia som från vettet. Men småningom lugnade den ner sig och började stilla växa. Nu är den rund och stor som ett flugsnapparägg, nja lite större kanske. Men man vänjer sig.

Ingen känner till min utväxt. Jo för resten. Det var en kille på jobbet som glodde på min vänstra hand i matsalen förra veckan.
- Den där måste du ju ta bort, tyckte han.
Jag nickade och fortsatte med att plocka åt mig runt salladsbordet. På möten och så, ser jag till att bara högra handen vilar mot hakan eller bordet. Den vänstra håller jag i fickan. Det är ju så vanligt, att ingen fäster sig vid det.

Att knacka fram enkätresultat på datorn går utmärkt även med ett ägg i handen. Jag har haft en jävla tur. Lite procenttal hit och lite kurvor dit och så är undersökningarna biff. Pressen väntar sig inget annat. Tio år på samma bana. På formulären behöver bara rubrikerna bytas ut. Resten i frågorna ligger som de alltid legat. Tycker mycket, tycker ganska mycket, vet inte, tycker ganska lite, tycker inte alls. Lätt som en plätt. Och så har man lärt sig att ta det lugnt på statens forskningsverk. Jag lägger in en liten notis på nätet om att undersökning X är på gång, att resultaten väntas inom närmaste veckan. Det leder utan undantag till att reportrarna sitter snällt och äter ur min hand, den högra faktiskt. Hundsnällt tuggar de i sig min information. Jag har till och med ett par gånger fått bonus för min aktiva roll i median.

Hemma blev det dock inga bonus. Det blev visst minus.

- Berätta för mig, sa Ingrid i soffan.
- Berätta vadå?
- Berätta för hustrun din, för din Ingrid vad du tänker och känner!

Jävla namn det där Ingrid. Tänk att jag en gång tyckte det lät stiligt, det gamla nordiska namnet som bokstaverades Ingifridh, guden Ing i samspråk med frid och skönhet. Det var då i min ungdom som jag blev begeistrad, helkorkad egentligen. Har växt till mig med åren och begriper bättre.

Jag teg och så tystna hon.

Men nästa kväll satt hon där igen med sin fråga:
- Berätta för mig!
Hon var envis som fan och mitt svar formades sakteliga i min skalle. Så en kväll var allt klappat och klart.
- Nu skall jag berätta för dig Ingrid där i soffan! Nu skall jag berätta vad jag tänker. Jag tänker ta min pyjamas och gå.
Med pyjamasen under armen steg jag upp från karmstolen, släppte ner nyckeln på soffbordet, gick ut och stängde dörren.

Nu sitter jag här utan den evinnerliga ”Berätta för mig” rappakaljan. Jag sitter i min frihet vid min TV med min konjaksmugg.

Jag har mitt jobb, mitt TV-sällskap och mitt ägg. Vänstra handens fingrar har ingen plats för böjningar. Ägget har tagit över. Ett stort hönsägg har det blivit. Och det växer. På jobbet ryms handen inte längre i fickan. Jag placerar den försynt i famnen, ovan gylfen. Ingen märker, det är ju många som gör på samma sätt.

Roar mig med att fundera över tiden efter. När jag förmultnat, fortsätter ägget att växa. Ett stort och präktigt ägg kommer att vara allt som blir kvar efter mig. Det blir mera efter mig än efter dom flesta. Och är kvarlevan ett ägg är det som om allt börjar om från första början. Inte illa. Skål för mitt ägg! Och för Wallanders hund!

"Dessa mot alla traktat stridande mord"

Han har numera alltid en lampa i fickan, omtänksamt tillhandahållen av en engelsk kommissionskamrat. Här på hotellet kan det nämligen när som helst kvällar och nätter hända att ljuset slocknar, och det är en signal att snabbt ta sig ner i valven på källarplanet. Igen kommer planen över från Mallorca för att släppa ner så mycket som möjligt av sin dödliga last. Nu är bombrädssaldot redan uppe i 35 sedan han anlände (vid 57 slutar han sedan att räkna). Men Bruno Fredrik som i de positioner han haft är van att ha överblick och beskriver sig som en fatalist, går lika ofta ut på balkongen för att iaktta skådespelet: bombkrevader, luftvärnseld (”anti-airennekanoner”), ambulanssirener. I ett av breven beskriver han att en del av stjärnorna på det sydliga firmamentet ser ut att röra sig och skjuta fart: det är republikens små jaktplan som ger sig på bombplanen och, ännu denna gång, driver bort dem. Han tycker inte heller om tanken på att kvävas ihjäl nere i ett trångt skyddsrum; i staden har det hänt att hela byggnader rasat ner och begravt alla som befunnit sig i källaren.

En av dem som mötte honom beskriver hans uppenbarelse som grovt byggd och ärrad bland de mer polerade delegaterna från sydligare länder och drar paralleller till finsk seghet. Foton visar en kraftfull haka, kort vågigt hår och näsborrar man kan tänka sig vibrera av energi. Blicken rak och genomträngande, ett litet leende. Respektingivande, medveten om att han klär i uniform. Samtidigt en viss vänlighet och värme över anletsdragen. Egenskaper man kan utläsa är auktoritet, ett samlande grepp, medmänskligt patos (”detta är inte krig, det är mord!” om bombningen av lilla oskyddade Figueras på ditresan från franska gränsen – tyvärr bara en föraning om vad som förestod), galghumor (på en fråga om hotellet hade bombskydd svarade han att paraply medtagits). Å andra sidan säkert fåfänga, hypokondri (må kanske ursäktas en man i hans ålder på ett krävande uppdrag), svaghet för beröm som kanske ibland är smicker. Genom tidigare bakslag i sin karriär är han kanske extra mottaglig (”nog fick jag komplimanger, men ända till Spanien måste jag ju komma efter dem”). Glimtar av vilka ambitioner han en gång haft finns i en ”skämtsam” julklapp han nämner från julaftonen i Valencia: en ”väldig färgpenna” som ska föreställa en marskalksstav, och på resan till Madrid blir han i slottet Escorial ombedd att sätta sig på Filip II:s annars strängt avspärrade tron.

Intressen: han älskar tydligen spa-vistelser, också under rätt långa perioder utan hustrun, diva Aino. Ibland bönfaller hon nästan bittert honom efter flere sommarmånader att komma hem. Och man kan inte undgå att märka vartåt den genomträngande blicken och överblicken ofta riktas: han noterar spanjorskornas trots karga förhållanden målade läppar, brinnande ögon och väl utförda ”koiffurer” och nämner många tjänsteflickor på hotellet och i värdshus vid namn, och ett möte med en vacker (men smutsig) zigenerska som ammar sitt barn. Han finner Valencia ”intressantare” än Barcelona i alla avseenden förutom vad gäller kvinnorna som i B. enligt honom är charmantare. Och kommissionens ”mascotte”, den oumbärliga mademoiselle Boisseau, nämns ofta.

Ekonomiskt sörjer han för de sina: han tecknar liv- och invaliditetsförsäkring, och nämner sakligt att olika ersättningar utfaller beroende på ifall man blir svårt sårad eller förlorar ett öga, ett öra eller en lem. Annars garanterade den statliga pension han åtnjöt väl en viss standard. Men inte mer än att han med smått dåligt samvete till låga priser beställde paletå och kostym med medhavd valuta av lokala skräddare.

En vän var väl åtminstone minister Rudolf som förmedlat uppdraget till honom, en man som i riksdagen haft modet och omdömet att kalla Hitler ”en galen hund”. Och de där Carstensens i Köpenhamn han skulle pusta ut hos på återresan.

Men överallt i breven skymtar de, barnen, ofta små flickor: som offer i fasliga tal för bombningarna, lekande med dockor på gatan där natten innan bomber fallit och tagit med sig ett halvt hus och kanske andra mödrar och barn, som ”fattiga i Madrid” som han skänker skorpor eller sardiner åt, som inslag i de desperata flyktingkolonnerna från Barcelona i januari ´39 (”kärror, fullastade med små sovande barn tryckande sina trasdockor mot bröstet, barn ledande vid rep magra getter och kalvar, andra drivande fårskockar framför sig”). Längs med uppdraget ser han dem: ”dagligen skänka vi åt små barn och bleka kvinnor choklad, socker, kex, te, mm.” I Valencia köper han en docka åt en liten flicka ”som stod framför en fönsterruta och såg på den begärligt”.

De drabbade barnen kryper, under allt annat dramatiskt som händer, småningom in under skinnet på BF, och sliter i hans hemlighet, baksidan av vad som hände 20 år tidigare: hans bombnedslagsplötsliga romans, snabba skilsmässa (på den tiden!) och nya äktenskap med diva Aino. I utgåvan av Ainos brevväxling heter det att Brunos tre barn efter skilsmässan flyttade (varifrån?) till fadern på Nylandsgatan; i själva verket flyttar den övergivna hustrun Nina med barnen (av vilka storasyster Gunnel då är 12 år) till Åbo, men är ett år senare död. Tbc, sa man. Och diva Aino hade inte alls tänkt sig rollen som styvmor. Det tog sig väl småningom, men ännu 1926 kom hon inte till Gunnels bröllop.

Till Aino köper han i Barcelona ett stort silverfat med don Quijote till häst, till Gunnel ett mindre med en dansande Carmen. Några dagar senare faller en bomb ner i butiken.

Bara du och jag...

Jag tittar på mitt ansikte i den stora spegeln i badrummet. Med fingertopparna följer jag konturerna av mina höga kindben, låter dem glida över till mina fylliga läppar. Jag är vacker. I hela mitt liv har jag fått höra att med mitt utseende kan jag bli vad jag vill, få vad jag vill. Dessutom kan jag få vem jag vill.

“Alexandra gumman! Kom nu och ät innan maten kallnar”. Min fostermamma Tinas röst skär genom mina tankar och återkallar mig till verkligheten.
Jag ger min spegelbild en sista titt, går ner för trapporna och sätter mig vid köksbordet.
“Kommer inte Anton hit ikväll?” Min röst låter så falsk att jag är förvånad att hon inte märker något.
“Nej, han hade visst ett möte ikväll. Han ringde för en stund sen”. Tinas röst låter besviken men jag känner ändå ingenting. Jag borde känna något. Sympati kanske? Jo, sympati skulle vara bra, men det går bara inte.
Hon tittar på mig som om hon förväntar sig något av mig, och jag tittar tomt tillbaka tills det slår mig att jag inte har svarat. Jag har inte reagerat.
“Så synd. Jag menar, äsch. Synd då du har gjort hans favvokäk och allt”. Jag tar ännu en tugga av den krämiga lasagnen och ryser av välbehag då den träffar mina smaklökar. Den smakar honom.
“Är du hemma ikväll? Jag har hyrt Gladiator om du vill se den med mig. Hade tänkt att vi skulle se den alla tre, du jag och Anton”. Tina tittar vädjande på mig med misstänkt blanka ögon. Hon ser fånig ut. Patetisk.
“Sorry, jag ska ut ikväll. Lina fyller så jag och Chrisse ska ta ut henne på mat. En annan gång kanske”. Ännu en lögn.
“Visst, en annan gång”. Jag hör att hon inte tror mig. Hon känner mig så väl, men ändå så dåligt.
Jag reser mig från bordet, tackar för maten och går och gör mig i ordning inför kvällen. Rosa. Jag väljer rosa underkläder. Spetsbehå som låter betraktaren skymta mina bröst och matchande trosor som visar mer än de döljer. Jag drar på mig mina slitna jeans, svarta linne och långa rutig skjorta. De överst knapparna låter jag vara oknäppta så att Miss Dee halsbandet inte skyms utav kläderna. Perfekt.

Exakt klockan sex ringer jag på hans dörr. Han kräver punktlighet. Mitt hjärta bultar av iver då jag hör hur det rasslar i låsen. Snart får jag vara hos honom. Dörren glider upp och mina ögon möter hans. Herregud, så gröna de är.
“Du kom”. Hans röst är som en smekning och ger mig gåshud över hela kroppen.
“Gör jag inte alltid?” Han ler åt den dubbla betydelsen, tar min jacka och leder in mig i sovrummet.
“Du kan klä av dig allt utom underkläderna. Lägg dig på sängen så kommer jag snart tillbaka.
“Va, inga champagne och jordgubbar?” Han svar uteblir men jag förväntade mig inget heller. Tänk så annorlunda han är när det bara är vi. Borta är den skämtsamma, omtänksamma banktjänstemannen och kvar är mannen med iskallt hjärta som fixar allt oönskat mot betalning. En man helt i min smak.
Plötsligt står han naken i dörröppningen och påkallar min uppmärksamhet med sin blotta närvaro. Jag insuper hans maskulina skönhet en stund innan jag sträcker ut mina armar mot honom.

----------------

Tillfredsställd stiger jag upp ur sängen och går i duschen. Jag låter vattenstrålarna massera min axlar och hårbotten medan jag låter tankarna vandra dit vart de vandrat allt oftare den senaste tiden. Innerst inne vet jag att det jag är på väg att göra är fel. Inte det jag just gjorde, utan det jag kommer att göra. Lika bra att få det överstökat. Jag stänger av duschen och lindar in mig i hans vita badhandduk av högsta kvalitet. Likt mig gillar han det goda i livet. Jag tassar in i sovrummet och glider ner bredvid honom. Han är vaken, han är inte den som somnar efteråt. Det är dags nu.
Jag tittar på honom där han ligger och höjer min hand mot hans huvud.
“Jag är trött på att dela dig med henne”. Jag låter mina fingertoppar känna på hans ansikte som jag lät dem känna på mitt tidigare idag. “Jag önskar att det bara var du och jag. Inget mera hon. Förstår du vad jag menar?” Hans leende känns under mina fingertoppar och jag ryser av välbehag.

Uppgift 2 ATTACHÉVÄSKAN esra

Han heter Albin, är mager och lutfiskblek med ljust hår, blå ögon och vita ögonfransar. Hans näsa smal och spetsig. Jag minns honom från skoltiden som vänlig och snäll och mycket skötsam. Kommer också ihåg hans sura andedräkt och att han var fåordig och mån om sitt. Han hade inga kompisar vad jag minns. Vi kallade honom Albino, så elaka var vi. Han skulle senare få överta sin fars firma och efter samskolan gick han i handelsinstitutet.

Nu, femtio år senare, bor han här i utkanten av stan, där hans åldriga mor är intagen på Hemmet. Modersbunden som han antagligen fortfarande är, vill han förstås besöka henne dagligen. Enda barnet dessutom. Helt nyligen har han låtit pensionera sig har jag förstått.

Jag tror inte han skulle känna igen mig efter femtio år. Men jag kände genast igen honom när han kom till busshållplatsen här utanför. Han tycks fortfarande röra sig försiktigt trippande som en fasan. Gångstilen kan till och med avslöja en förbrytare, den är medfödd har jag hört sägas, och ändras inte nämnvärt med åren.

Busshållplatsen finns i närheten av mitt köksfönster. Eftersom jag varje morgon klockan tio avnjuter mitt morgonkaffe vid fönstret kan jag inte undgå att se honom, då han varje måndag och fredag stiger på bussen. Och alltid bär han på en attachéväska i aluminium. Mycket exklusiv. Lika stel som han själv. Aldrig handlar han i stan, bär ingen matkasse när han kommer tillbaka vid fyratiden. I flera veckor har jag iakttagit honom och sett att han alltid gått direkt hem. Han bor här i närheten.

Jag skulle så gärna vilja veta varför han far in till stan och vad han gömmer i sin väska. Är han fortfarande lika tillknäppt som förr, eller har han förändrats? Ja, under den senaste tiden har jag legat vaken på nätterna och försökt gissa mig till vad han sysslar med. Jag till och med drömmer om honom. ” I´ve got you under my skin”, ljuder det inom mig, jag vill veta, veta, veta. Besatt, som i sången, men på ett annat sätt.

Kan det bara vara snus han handlar med, eller är det knark? Underligt är det med de regelbundna tiderna. Det måste ha någonting med ekonomi att göra. Skuldrådgivning? Det kan möjligen vara smuggling av något slag, kanske mediciner som till exempel sömnmedel.

Ifall han undervisar som timlärare, då skulle han bära på en stinn portfölj eller möjligen ryggsäck. Han är borta i sex timmar. Tänk om han besöker kvinnor som säljer sig? Han har ju aldrig sällskapat med någon, har jag hört berättas. Bär på den eleganta väskan som ett slags kamouflage. Men borta i sex timmar, nej, så länge tar inte sådana besök.

En enstöring som bor ensam. Tänk om han är spion! Han torde vara lämplig för det.

Jag står inte ut, jag måste få veta vad Albin bär i sin väska. I morgon stiger jag på samma buss som han och följer honom på avstånd. Jag ska sminka mig och klä mig i hatt med fjädrar och storblommig kjol, skaffa mig ett våpigt utseende.

---

Jaha, där står han redan och väntar, i god tid som vanligt. Å, vad det är spännande! Han kan ju inte känna igen mig, när han inte hälsat på mig, fastän vi mötts på gatan ett par gånger. Jag ställer mig bredvid honom, känner en svag doft av parfym.

Han bevärdigar mig inte en blick.

Jag sätter mig i sätet på andra sidan mittgången snett bakom för att kunna iaktta honom. Albin har en smårutig hatt på sitt kritvita hår. Kritstrecksrandig kostym med slips och allt. Han är välklädd, i stil med attachéväskan.

En mansperson framför mig börjar prata med honom och snart är de inne i en livlig diskussion. Pratar om ortnamn, vad jag kan förstå. De är först ense, men så blir de oense.

Bussen stannar vid en hållplats, en äldre dam stiger på och det går långsamt.

Det knäpper till i attachéväskan och han tar försiktigt fram ett papper. Han visar det åt den andre, men överräcker det inte. Albin har ju alltid varit mån om sitt.

Det tycks vara ortnamnsforskning för hela slanten.

Det handlar visst om ortnamnens härledning. Om till exempel en by eller en vik fått sitt namn efter en person eller efter terrängen – eller något annat. Etymologi vill jag minnas att det heter, jag ska googla fram det när jag kommer hem.

Jag skulle gärna stiga av bussen, nu då jag vet. Ändå åker jag in till stan. Försiktigt går jag efter honom, tittar i skyltfönster ibland men tappar honom inte ur sikte. Jaså, jaha, han gick in till landsarkivet.

Ja, ja – vad skulle en sådan där korrekt typ syssla med om inte forskning. Men han tycks nuförtiden våga prata med folk, så visst har han förändrats. Jag önskar ändå att han kunde ha blivit mer levande, fått ett annorlunda liv.

På torget köper jag en bukett astrar. Snopet känns det att sätta sig i en buss igen. Men nu slipper jag grubbla över vilken hemlighet hans väska döljer. Och i natt ska jag sova som en gris.

Uppgift 2, Meeow

Don Quijote de la Martin

När hon första gången ser honom står han mitt på torget med tre vänner. Det är en aprildag med frisk vind och solen skuggas ofta av snabbt passerande moln. Några torghandlare säljer fisk, strumpor, skor, tröjor och korgar. Någon har frukt och grönt. Martin jonglerar med tre äpplen. Hans oknäppta jacka fladdrar i vindbyarna och han lyser upp hela torget med sitt leende.
- Kom nu, vi går, säger en kille med rött, lockigt hår.
De andra börjar gå. Martin jonglerar vidare och ler mot ett barn, som har tultat fram för att titta. När de andra har kommit till nordvästra hörnet av torget samlar han elegant alla äpplena i en hand, tar ett av dem och ger till den lilla pojken i overallen.
- Han får väl äta äpplen? frågar han mamman.
Hon ler och nickar.
- Ha det gott, säger Martin och viftar med handen till mamma och barn. Sen sätter han i väg efter de andra med hoppsasteg, flaxande med armarna.
- Yo, killar, vänta! ropar han.
När han kommer fram till sina vänner hänger han mellan två av dem med armarna över deras axlar. Det blir grön gubbe, så de korsar vägen och försvinner mellan husen.

En kväll på Bishop's Arms är han plötsligt där. Det ser ut som om han har trillat in lite av misstag efter en språngmarsch längs Avenyn. Han skuttar omkring mellan sina vänner, lyfter upp en tjej på raka armar och snurrar henne. Hon skriker. Alla skrattar, till och med serveringspersonalen.
Gänget sätter sig i ett hörn och Martin är genast engagerad i en diskussion, kanske en som påbörjades redan ute på gatan. Hans ögon är låsta vid den som pratar och ansiktsuttrycket växlar livligt mellan bekymrad rynka i pannan, häftiga nickningar eller det strålande leendet.
Kajsa, som precis skulle beställa en cheeseburger kommer av sig och bestämmer sig för att gå på toaletten först. Det är kö, så hon står utanför och väntar medan hon lyssnar till skratten och surret av alla tankar och åsikter som fyller rummet. Det är ingen kö till herrarnas, som vanligt. Där går killar ut och in hela tiden.
- Tänk att de hinner kissa, så snabba som de är, tänker Kajsa.
I ögonvrån anar hon en kille som närmar sig, lite för snabbt och lite för nära. I nästa ögonblick har han krockat med henne och hon flyger i väg mot herrtoaletten, men tar emot sig mot väggen. Precis då öppnas dörren och hon känner dörrkanten skrapa mot tårna. Tack och lov att hon hade ordentliga skor.
I tumultet hör hon någon som säger:
- Det var absolut inte meningen! Jag såg mig inte för. Jag måste sluta snacka och fjanta mig så mycket och börja titta var jag går. Är du okej? Har du ont någonstans? Kom hit, så att du inte får dörren i huvudet!
Martin tar hennes arm och hjälper henne till sidan. Hans oroliga, blå ögon läser av varje liten känsloyttring i hennes ansikte, men han verkar lättad. Hon är inte arg eller ledsen, bara tilltufsad.
- Det är okej, säger hon. Jag blev bara lite överraskad, det var så oväntat.
- Jag vet, säger han. För mig med.
Hans ansikte antar en grimas som säger henne att han känner sig som en idiot. Hon ler och känner sig lite darrig. Hon vet inte om det beror på att hon precis flög över rummet eller om det är något annat.
- Jag behöver nog sitta ner en stund, säger hon.
- Kan jag bjuda dig på något? frågar Martin.
- Jag tänkte faktiskt precis ta en cheeseburger och en öl, svarar hon.

På lördag morgon står hon i Slottsskogen, nära Plikta. Det är en grå dag, men Martin lyser upp husen längs Vegagatan när han kommer på sin cykel. Sista biten ränner han med god fart och sträcker ut benen snett framåt och skrattar hela vägen fram. Han vill låsa cykeln utanför Naturhistoriska, så de går upp dit.
- Här är det folk hela dagen, säger han när han låser.
De leker kurragömma runt Lilla Dammen under skrik och skratt och blir blöta vid det lilla vattenfallet. Snart blir de kalla.
- Kom, så ska jag värma dina händer, säger Martin.
Han håller hennes händer och de blir plötsligt allvarliga.

Det går så snabbt, tänker Kajsa. Men känner att hon inte har något emot det. Hon känner sig levande, sedd. Att någon äntligen hör. Det här är någon som hon gärna har nära inpå sig. Hur länge som helst. När de är nära varandra är hon aldrig blyg, oavsett situation. Hela hon säger ja. Mer än ja.
De sitter i soffan i Martins lilla etta. På kvällen är det en säng. Kajsa gillar det spartanska och enkla i hans lägenhet. Man behöver inte mer. En kokvrå för maten, en soffa som blir säng att sova i. Har man varandra behövs inte mer, faktiskt.
Martin klär på sig, han ska i väg och jobba kväll. Hon tycker om att se honom klä på sig. Hur han rullar på deodoranten, känner hur långt skägget är, den lilla minen av acceptans eller missnöje strax efter. Den bara överkroppen som hon har tillgång till, som han nu döljer. Hur han rufsar till sitt hår och sen är det bra. En hastig kyss och kram och sen rusar han, sen som vanligt.
- Vi ses i morgon då! ropar hon efter honom när han cyklar i väg.

- Nog var det väl klockan tre vi sa? tänker Kajsa. Han brukar vara sen, men inte mer än en halvtimme. Hon ringer honom på mobilen, men han svarar inte. Det oroar henne. Han brukar alltid svara. Hon börjar gå hemåt från hans lägenhet. Helt tydligt är han inte hemma. När hon stiger av spårvagnen vid hållplatsen hemma ringer han.
- Shit, sötnos, jag glömde helt av att vi skulle ses klockan tre! Det är Peters födelsedag och han har fika... Blir nog här länge, men vi kan kanske ses i morgon samma tid?
- Visst, inga problem, säger Kajsa.
Hon sväljer en liten ledsen klump över att inte Peter hade bjudit henne. Som om hon inte hörde till. Men sen går hon hem och sätter sig för att läsa, längtande till nästa dag.

- Välkommen till restaurang le Grand Château! säger Martin när han slår upp dörren klockan femton.
Kajsa skrattar och låter sig dansas in i ett väldoftande kök. Martin har wokat grönsaker och kokat nudlar. En billig, men god middag.
- Det är lite tidigt för middag, men jag ville så gärna överraska dig! säger han.
De äter tillsammans vid hans lilla bord. Han har tänt några värmeljus på assietter.
- Långa, fina ljus skulle det ha varit, säger han.
- Äh, det är jättefint så här, säger Kajsa.
När hon efter middagen känner hans fingertoppar på sin hud vill hon aldrig gå hem. Hennes egen lägenhet verkar plötsligt enslig och tom. Någon gång har hon tänkt att de kunde träffas hos henne, men det har inte blivit av. Nu gör det ingenting. Det är här värmen är. Myset. Fingertopparna.

Ändå känner hon en dag att hon vill genomföra det. Hon har klarat en svår tenta och ska fika med ett par kompisar hemma, för att fira. Martin hade varit den perfekta gästen. Varken Amanda eller Sofie har träffat honom än, och de är mer än måttligt nyfikna.
- Vi måste ju få se vem det är som har förvandlat dig till en fallen kvinna, skrattar Amanda.
Kajsa knuffar henne milt och spelar grinig.
- Kom igen! säger Sofie och faller in i knuffandet.
Sen raglar de som druckna i väg till Kajsas lägenhet, knuffande varandra längs trottoaren under höga skratt.
Väl hemma kommenderar Kajsa sina vänner till kökstjänst medan hon ringer Martin. Han borde vara hemma, för egentligen skulle de ha träffats i dag, men hon fick ringa och avboka för tjejfikat. Hon känner att det börjar dofta kaffe medan hon ringer och ringer. Konstigt. Han kanske duschar. Skrivande ett sms går hon in i köket.
- Nå, är Drakdödaren på väg? hojtar Amanda och blinkar med ena ögat.
- Han duschar nog, jag sms:ar honom så börjar vi så länge. Han får dyka upp sen.
Diskuterande tentan, skrattande och stojande glömmer de bort alltihop, tills de inser att det håller på att skymma. Fikat är slut och det är dags att gå. Kajsa sliter åt sig mobilen, övertygad om att hon har missat Martins sms.
Ingenting.
- Konstigt... säger hon.
- Jag bara måste rusa med en gång, säger Amanda. Femman borde gå om några minuter, och jag behöver verkligen komma hem!
- Jag hänger på! säger Sofie.
De tar på sig jackor och skor, fnissar det sista och säger att nästa gång får hon plocka fram prinsen, eller tål han inte dagsljus? Kanske han är ett troll?

Den kvällen grubblar Kajsa innan hon lägger sig. Visserligen har de inte lovat varandra någonting, men så mycket som de har umgåtts... Så som han har sett på henne, rört vid henne, kallat henne sötnos, min vackra. Hon somnar utan svar på sitt senaste sms, som hon skickar sömndrucken innan midnatt.
”Hade velat ha med dig på tjejfikat och försökte få tag på dig. Hör gärna av dig när du kan. Puss”
Inga förebråelser, det kändes viktigt. Det hade känts som om de kände varandra så väl. Nu känner hon sig osäker.

Två dagar senare svarar han äntligen. Hon har hållit sig själv i strama tyglar. Läst, gått på föreläsningar, ätit, sovit. Men hon är svart under ögonen och känner sig nästan förkyld.
”Fick lov att resa till Varberg, Ellen behövde min hjälp. Kommer hem i morgon. Kram”
Kajsa undrar vem Ellen är. Han har sagt något om en syster. Så måste det vara.
”Okej. :-) Ses i morgon då? Längtar... Kyssar”
Det dröjer ända tills hon ska lägga sig innan han svarar.
”Har en del jobb att ta igen. Fredag? Fika på Andrum på eftermiddan? Kl 15?”
Ska hon längta ända till fredag? Hon känner sig besviken, men är det så, så är det.
”Visst, jag slutar 13, så det ska gå bra. :-) Puss”

Så glad hon blir när hon ser honom komma längs Östra Hamngatan! Han ser trött ut, men han hade ju en hel del jobb att göra, sa han, stackare! De kramar varandra och går in för att köpa något gott. Kajsa tittar oavbrutet på honom. Det är en solig försommardag, och det känns som om det är solen som lyser upp caféet, inte Martin. Han fokuserar på kaffet och wienerbrödet, äter som om han är utsvulten. Kajsa talar om vad hon har gjort den senaste veckan. Martin ler, säger ja, nej.
Till slut kan hon inte hålla sig. Han säger ju ingenting!
- Vem är Ellen?
Hon försöker säga det väldigt neutralt, med ett litet leende, ingen onödig offensiv.
- Åh, hon är ett ex... vi var tillsammans ett tag. Sprang på henne i Nordstan. Hon skulle flytta och hade panik med flyttlådorna.
Kajsa hade egentligen aldrig tänkt så långt. Det är klart att han har ett förflutet. Har har varit vuxen i flera år. Men hon hade aldrig kommit så långt i sina tankar. Fingertopparna höll henne kvar i nuet, utan att ge en sekunds eftertanke. Bländad av ljuset hade hon inte en tanke på något mörker någonstans. Så naivt.
- Mmm jag förstår, det är alltid jobbigt när man ska flytta. Blir alltid bråttom, säger hon.
Sen berörs bara neutrala ämnen. Martin håller hennes hand på bordet, men han känns trött och slapp.
- Ska vi åka hem till dig? frågar Kajsa, som tyckte att de bara sitter och sitter, fast fikat var slut för länge sedan.
Martin tittar henne i ögonen och säger:
- Jag måste nog lägga mig med en gång, det har varit en jobbig vecka. Ska göra morgonpass i morgon.
Han måste ha sett hennes besvikelse. Snabbt försöker hon ordna sina anletsdrag för att behålla sin stolthet så gott det går.
- Jag hör av mig, säger han snabbt, som för att undvika nya förslag.
När de skiljs åt, håller hon honom länge, länge i sina armar. Längre än han känner sig bekväm med, märker hon.

När kurserna börjar igen på hösten är det tjejfika hos Kajsa. Amanda och Sofie berättar om sommaren och förhör sig om prinsen.
- Han tålde inte sommarsolen, säger Kajsa. Han visade mig sitt guld, men sen sprack han.