Uppgift 3

Guldtackan.

Jag sliter av mig munkjackan och knycklar ner den i en väska som en äldre dam vårdslöst lämnat öppen medan hon hänger upp sin kappa. Sen rusar jag vidare till nästa tomma kupe och slänger mig flämtande ner på den tomma platsen till vänster om mittgången. Hjärtat hamrar och sinusknutan går het. Bröstkorgen känns som om den kunde explodera vilken minut som helst. Jag lägger händerna på magen för att lugna ner andningen. Tar tre djupa andetag och torkar sen försiktigt bort svetten. Herregud - jag gjorde det! Handen glider ner i fickan och jag känner värmen av guldtackan, ett halvt kilo rent guld tynger mot utsidan av låret.

Snabbt slätar jag till håret, drar på mig ett par glasögon och öppnar tidningen. Ok – nu får de komma. Genom tågfönstret ser jag bilen komma körande i full fart in på perrongen . Inte polisbilen som jag väntade. Fan också, faan, fan! En svart bemare med mörktonade vindrutor bromsar in och ut rusar tre mörkklädda män. Snabbt tar jag upp guldtackan ur fickan och petar in den under tågsätet, reser mig upp och försöker gå lugnt framåt till nästa tågvagn, och nästa och nästa.......

Sammetslen röst

In i tågvagnen trängde sig en stor zigenardam. Hon var präktig. Under den tunga sammetskjolen frasade oändligt många lager av tyll när hon mödosamt tog sig fram mellan stolsraderna. Hon ställde ner sin lappade läderväska med en duns på golvet och letade efter grepp när tågvagnen gungade till. Med en stolt blick över sin ofrivilliga publik tog hon sats. En djup och mörk röst ljöd ur zigenardamens strupe och bäddade in hela vagnen i en sång. En sång lika tung som den svarta sammetskjolen. I kupéluften förenades ord och melodi i en böljande finsk klagosång. Den berättade om förlorad kärlek, om en förälskelse som dött ut i en viskning . Bedrövelsen i sin mest drypande form förmedlades genom zigenerskans dånande stämma.

Den slumrande prästen vaknade med ett ryck när zigenerskan kantat nådde hans öron. Med en oförståelse för kvinnans uppträdande iakttog han henne uppmärksamt och aningen förvånat. Prästen hörde en sång om förlust. Förlust av tro, förlust av Gud och förlust av Gud som lät hans livskamrat dö.

Den vackra affärskvinnan ryggade stressat tillbaka när sången började dåna ovanför hennes huvud. Med ögonbryn höjda till högsta irritationsnivå kände hon osäkerheten krypa in under hennes skinn. Affärskvinnan hörde också en sång om förlust. Men i hennes öron spann en berättelse om ett förlorat liv. Livet med ömhet och kärlek hade gått förlorat till ett liv med kapitala värden och luftslott. Alla världens pengar och aktier skulle aldrig någonsin kunna köpa henne rätten till att få bli mor. Hennes liv att ge liv var förlorat och affärskvinnan tryckte sig djupare in i sitt säte för att få försvinna från just då och just där.

I en annan del av tåget skrevs en böteslapp. Åttio euro smakade bra för en när det smakade illa för en annan. Konduktören grymtade till när han fortsatte sin utpressningsrunda till nästa tågvagn. Alla dessa dagar som han utan egentligt mål gick fram och tillbaka i ett rusande tåg, blev trots allt en gnutta ljusare när han lyckades knipa en snyltare. Det kallades maktens sötma. Med resoluta steg gick han vidare mellan sätena och röntgade samtliga passagerare med sin knivskarpa blick. Vad han inte visste var att i nästa vagn väntade en sanning. En sanning i melodisk form som skulle snöra ihop precis allt det som konduktören hemlighållit från sig själv. Det var sanningen som skulle avslöja precis allt det gjorde honom själv till en snyltare på hans egen färd genom livet. Förlust av liv, hopp och kärlek skulle nå konduktörens öron och väsa allt det som fått stå kvar på perrongen när han störtat vidare. Men hans nöjda flin stelnade i ett häpet grin när dörren svängde upp till nästa vagn och befriade sången som ännu bullrade från zigenarkvinnans lungor. Sanningen kvävdes. Och den fick åttio euro i böter.

HEM FRÅN REHAB

Den var dold

stadens hypnotiska blick

bakom ihållande duggregn

Tv-tornet halvt försvunnet i dis

Bussen som stod och surrade

utanför komplexet just när jag steg ut

blev en lucka att slinka igenom

undan dess grepp

och inte ens flickan som stegade

högklacksklapprande

i kortkort och vadareleganta

leggingsben genom vänthallen

fick mej att avstå

från att ta ett tidigt lokaltåg

märkligt pigg av take-away kaffe

och ett halvt kamwienerbröd

överraskande hemma

bland folk som verkade vara bara

vad de var, inte som ofta på IC och Pendo

öververkligt glamorösa, effektiva

Till och med dunsten av piss,

tobak och otvättade kläder

just där jag råkat placera mig märkligt uthärdlig

tills jag efter Sjundeå kunde sicksacka fram

och inta två bänkar vid framväggen

som i en farande kokong, och älta

minnets slantar som hur man än vände på dem

alla tycktes präglade med samma bild

av någon med ljust slängigt halvlångt hår

rak blick, tandlucka

och namn som en förbjuden

karamell i munnen.

Tågresan

Uppgift 3 T Å G R E S A N esra

Min sittplats för tågresan har jag fått i en vrå och det är jag glad för. Nu kan jag i lugn och ro läsa en nyutkommen roman som jag lovat att recensera i en dagstidning. Det är meningen att recensionen ska vara klar när jag återvänder om fem dagar.

Jag svingar mig uppför trappstegen, finner snabbt min plats och lägger datorväskan på hyllan. Vart jag är på väg? Jo, till min goda vän Mardy som bor fyra timmars resa härifrån. Vi ska gå på teater men också vara ute och promenera under julens mellandagar. Om vädret tillåter, ja.

Så skönt att ingen plats är reserverad vid bänken mittemot, då kan jag låta mina rosenröda sockfötter vila på sätet. Bekvämt. Jag tar förstås ner dem, när konduktören kommer.

Nu sätter tåget i gång, eller avgår som det så högtidligt heter.

Någonting mer rogivande än en tågresa finns inte – det enformiga småvaggandet och det entoniga ljudet, lite som en melankolisk psalm. Och landskapet, det platta, som kommer på nytt och på nytt och svischar fort förbi. Ingenting som är påträngande. De ynkliga stationshusen i grått och beige susar vi stolt förbi.

Nej, nu måste jag börja läsa. Hoppas boken är spännande. ”Plikten framför allt”, det var visst valspråket för en svensk kung i tiden. Inte kan jag börja läsa hos Mardy, kan bara fundera och sen få ihop en kort recension, i värsta fall bara en bokanmälan, ifall jag inte själv har några åsikter om bokens innehåll.

Efter några minuter är jag nedsjunken i romanen både fysiskt och psykiskt. Glömmer omvärlden. Enligt baksidestexten handlar det om ett ouppklarat mord. Jag hoppas det inte är alltför blodigt och i detalj beskrivet. Jag har alltför stark inlevelseförmåga, brukar mina vänner säga.

Underligt vad jag känner mig iakttagen. Vem kan det vara? Jag fortsätter ändå att läsa, det är så spännande. Efter en stund tar jag en snabbtitt runtom. Två äldre damer sitter på andra sidan gången mittemot mig De tycks lågmält samtala och småskrattar ibland. Snett mittemot mig på andra sidan är två herremän parkerade, smakfullt klädda i mörk kostym och slips. De är förvånandsvärt lika, håller samma allvarliga min, verkar förstenade på något sätt och tittar tigande ut på landskapet som är gråslaskigt och tråkigt.

På min sida, sitter två unga flickor som verkar trötta, ja, hängiga, den ena med ryggen mot mig. Månne de har festat, kanske knarkat? Längre bort sitter en tvåbarnsfamilj. Ovanligt tysta tycks deras ungar vara, men det är ju kväll så. Inte har jag zoomat in något terroristansikte, om nu sådana finns.

Jag fortsätter att läsa, men har fortfarande svårt att koncentrera mig. Så fort jag sänker näsan ner mot boken anar jag en blick – eller är det två som tittar på mig? Mitt sjätte sinne säger mig att det är någon med ”det onda ögat” som iakttar mig.

Det är bara inbillning intalar jag mig och fördjupar mig i boken, som egentligen är en deckare och alls ingen roman. Det ouppklarade mordet nystas upp steg för steg. Jag tittar som hastigast upp, och då vänder sig de förnäma och allvarsamma herrarna bort. Har de glott på mig medan jag läste?

Jag tar ett par tuggummin och börjar idissla. Ingen reagerar på det, inte ens de äldre damerna, fastän jag tuggar lite som ungdomar gör, stort och smaskande. Jag tar ner mina rosa sockfötter från sätet. Ingen tycks heller lägga märke till det. Men kanske det var mitt halvliggande som irriterade herrarna, de är kanske är lärare eller präster. Möjligen munkar.

Jovisst är det olämpligt och lite vulgärt att halvligga så där. Men det är så vilsamt. Dessutom är konduktören i antågande, han är strax här. Han sparade sin kontroll tills tåget precis just tog upp nya passagerare. Men ingen ännu till platsen snett mittemot min. När konduktören gått, lägger jag upp höger fot och gnider den, de får tro att jag har värk. Fortsätter att läsa och intalar mig att alltsammans är bara inbillning.

Efter några minuter är jag tvungen att bläddra tillbaka, minns inte vad jag har läst. Har inte förstått, eller varit tankspridd. Jag är säkert inbillningssjuk. Det har varit en jobbig helg med bjudningar, mat och kaffe och livligt umgänge varenda dag. Jag är nog överansträngd.

Nu ska jag helt koppla av, inget läsande. Också det är ansträngande, eftersom många andra tankar och känslor tumlar om i min hjärna. Jag gömmer ansiktet bakom min jacka som hänger på sin krok. Här ska sovas.

Visst är det skönt med tågets jämna vibrationer och hjulens dunk-dunk. Det inger trygghet. Mycket tryggare än flyget, ja, också mer rofyllt än på båtfärjorna, så är det. Ändå kan jag inte slappna av. Det är som om någon smygtittar på mig och på min dataväska på hyllan

Spioner!

Inbillningssjuk. Du har så livlig fantasi, fick jag höra redan som barn.

Försöker igen slappna av. Föreställer mig att jag är en björn som gått i ide. Dunk-dunk, dunk-dunk, dunk-dunk. Mitt hjärta slår i samma rytm som tågets dunk-dunk. Slappna av, slappna av, upprepar jag som ett mantra. Det är bra för mig att kunna gömma ansiktet och jag blir lite småsömnig. ”Han låter mig vila på gröna ängar, han för mig till vatten, där jag finner ro”. Lugnade ord ur bibeln kanske också kan hjälpa.

Nej, det här går inte. Jag kikar hastigt fram ur mitt gömsle. Jo, de där zombierna vände strax på huvudet. De hade naturligtvis iakttagit mig. Vad har de för planer? Jag tar fram en läsk och ett par smörgåsar med medwurst och saltgurka på. Antagligen har de noterat det, då också de två börjar mumsa på smörgåsar. Som pålägg har de hårdkokta ägg med ost. Och luktar det inte anjovis? Vilken lukt! Mina goda smörgåsar börjar smaka som deras. Hur kan två fina herremän inmundiga sådana där stinkbomber på allmän plats! Det är hänsynslöst. Fyra smörgåsar var, dessutom. Och inget att dricka till. De kommer att storkna av törst. Har de månne varit på begravning och fått vad som blivit över? De är ju så allvarliga och tysta.

Nu gick de till restaurangen härintill. Kan inte tro att de dricker öl, på sin höjd lite svagt te. Jag slapp smygtittarna för en stund. Bäst att gå på vessan, jag har länge hållit mig. Nu kan de inte ta min dator, ifall det är den de hyser begär till. Jag vänder på den, så att de inte ser namnetiketten. De kan snabbt komma tillbaka, vem vet.

-----

Jo, så klart sitter de redan på sina platser och tittar ut genom fönstret. Jag snappade upp några ord på engelska när jag gick förbi, någonting om vädret som är regnigt och grått. Såg också att de tittade på fotografier med stort allvar.

De tycks vara två snåljåpar som inte nänns äta i restaurangen. De kanske var dit och bad om att få vatten att dricka. Jag tror de är i min ålder, runt fyrtio. Själv äter också jag medhavt, men då jag är glutenintolerant vet jag att det är svårt att få mat för mig här. Jag gömmer mig bakom en dagstidning och tittar som hastigast på dem när jag viker över till en ny sida. De tittar genast bort.

Det hettar i mitt ansikte, ett tecken på att jag är upprörd. Tidningen ger ett bra skydd, men jag orkar inte lusläsa den. Istället halar jag fram boken och lyckas fördjupa mig en god stund. Ser att de två mystiska männen äntligen börjat prata med varandra. Likaså hörs det ljud från familjen längst bort. När barn blir stressade och trötta kan de bli högljudda. De skriker ju!

Tystnaden var mer spänningsladdad. Nu börjar folk uppträda mer naturligt. För visst uppträder vi alla på något sätt, eftersom vi har publik. Jaha, tåget stannar. In i kupén kommer två nya. Snett mittemot mig har en fastsatt platsmarkering länge väntat på sin passagerare. Det är en hon, en studerande som genast tar fram sin dator och börjar arbeta. Jag tar ner min rosenröda fot från sätet bredvid hennes.

Men herregud! Nu storbligar de två herrarna på mig med glada pepparkornsögon. Det hade jag inte väntat mig. Vad vill de mig, egentligen? Känner de igen mig på något sätt? Du milde! En av dem reser sig och kommer hit. Han har två böcker i handen.

-Excuse me. Will you please come over to our side for a chat. Vi can nog tal svensk å, säger han och ler.

Hm, han pratar en blandning av engelska och svensk dialekt. Jag ser att han håller Mormons bok i handen. Tvekande svarar jag ja och följer med, inte vill jag störa flickan med datorn. Han presenterar sig och sin tvillingbror, och jag tycker efternamnet Backstrom verkar bekant. Det finns i min fars släkt, där de flesta emigrerat till USA. De hette Bäckström när de for, men min farfar tog ett annat efternamn och blev kvar i Finland.

Det är från Amerika de kommer – från Utah, berättar han. De har gravsatt sin farfars bror, som inte är mormon. Hans urna har lagts ned och några äldre släktingar var med under ceremonin. Dessutom hölls ett större släktmöte efteråt, dit också jag skulle bjudas in per telefon.

Tur att de inte nådde mig, tänker jag då, inte skulle jag ha farit. Umgås inte alls med min fars släkt, sedan pappa ratade min mamma för en annan.

Han visar mig Mormons bok och frågar om jag känner till den. Bara lite, svarar jag något avogt. Tänker han försöka omvända mig? Han berättar att de två är utsända att informera om mormons lära, att de lever singel för att helt kunna ägna sig åt sitt missionerande. Han visar på ett foto i ett album.

- This is you, Maj-Viol, isn´t it?.

- Yes, it´s me, svarar jag och blir blossande röd.

Fotot är taget för 20 år sedan, då jag blev student.

- We are cousins aren´t we?

Jag nickar småleende.

- You may have noticed that we have looked at you, haven´t you?

- Not at all, svarar jag vänligt. Vi är småkusiner då. Vad heter det på engelska?

- Jag veit int, säger han. Kanstji second cousin, säger han skrattande.

Hans bror tar till orda och säger att de lärt sig svenska av sin farfar som emigrerade för åttio år sedan Han närmar sig hundra nu och är rätt pigg för sin ålder. Han var med på begravningen av sin bror i Utah, men orkade inte resa hit till Finland.

- Er daddy då, kunde inte han komma?

- Nä, he sent us.

Jag får ett foto på tvillingbröderna och ser att de har vissa likheter med min far, som också han har brunsvarta ögon och mörkt hår. De visar foton på sina två systrar med familjer och foton på sin far och mor.

Jaha, det var alltså för att de vagt känt igen mig som de smygtittat på mig. De skämdes förstås för att så närgånget ha iakttagit mig. Jag kunde ha varit en helt okänd en, inte alls en släkting. Men då de säger att de känt igen mig på mina smörgåsar börjar jag storskratta. Jag skrattar ut all min spänning, skrattar onödigt länge.

Jo, på släktbjudningen hade någon sagt att Maj-Viol gillar smörgås med medwurst och saltgurka. Och det blev det slutgiltiga beviset på att jag var deras småkusin, eller syssling. De frågar om de får besvära mig med en sak -- mot betalning, förstås. Det gäller deras farfars brors grav.

Jag anar oråd och bligar avvisande på dem.

Vid släktbjudningen fick de reda på att jag bor bara femton kilometer från gravplatsen och alla andra femtio kilometer eller mer. Dessutom är de gamla och orkar knappast sköta graven mer än fem år, trodde de.

- Sku du, Maj-Viol mot en avgift på 60 euro i åre kunn köp och lägg flowers på graven på såmarin och på hööstin?

- Jag har ju ingen bil, mumlar jag. Det går förstås bussar, så kanske. Hur många år då?

- I tjugo år, hadd vi tänkt.

De plockar fram tusentvåhundra euro i hundrasedlar och överräcker åt mig. Eftersom det är dags för mig att stiga av, har jag ingen tid för tvekan längre. Jag hämtar dataväskan och lägger sedlarna under datorn.

Vi skakar hand och de tackar mig varmt för min vänlighet. De ska be för mig, och ifall jag inte är döpt kan de företa ett symboliskt dop för mig därborta i Utah vid SALT LAKE. Jag har inte tid att undanbe mig dop, Mardy står vid stationen och väntar. Jag vinkar åt dem och skyndar iväg.

- Välkommen, Maj-Viol! Jaså, du har Mormonboken med. Ska du börja missionera, säger hon skrattande och ger mig en kram.

- Du, jag har mycket att berätta.

- Det syns på dej, du darrar ju i hela kroppen.

Vi stiger in i bilen och jag drar en lättnadens suck.

Uppgift 3, Slummer

Jag känner mig lättad då jag äntligen ser ljuset av tåget en bit därifrån. Kursen tog längre än vad jag förväntade mig och jag var lite rädd för att jag missat tåget hem. Men där kommer det nu och medan det saktar in föreställer jag mig att jag sitter framför tv:n och ser på någon romantisk film medan jag dricker en kopp te eller varm choklad. Tåget är en av de äldre modellerna och dörren gnäller lite extra då jag öppnar den för att stiga på tåget. Men bänkarna är mjuka och tåget känns varmt och hemtrevligt. Nöjt sätter mig ner och tittar ut genom fönstret på snöflingorna som faller. Efter en stund kommer konduktören, jag köper min biljett och lutar mig sedan tillbaka för att sova lite, det är trots allt ett par timmar för vi är framme.

Plötsligt stannar tåget med ett ryck och blir alldeles mörkt. I mörkret hör jag hur dörren till tåget gnäller till och hur någon stiger på. Vem stiger på här, mitt i skogen, funderar jag för mig själv. Men intalar mig att tåget kanske fått en tekniskt fel och att någon tekniker kommit för att fixa felet. Men personen som kommer in i vagnen ser verkligen inte ut som en tekniker. Det är en medelålders kvinna iklädd i en lång kjol och en tjock vinterkappa. Kvinnan bär på en massa plastpåsar och luktar lite surt. Hon sätter sig ett par bänkar bakom mig och hostar till lite.

Strax är ljuset tillbaka igen och tåget börjar sakta rulla vidare. Kvinnan bakom mig mumlar något för dig själv. Det låter nästan som en bön eller besvärjelse kanske. Hon gräver i sin påsar och jag känner hur den sura lukten blir intensivare. Den sticker i näsborrarna och jag försöker diskret att kika vad det är som luktar så äckligt. Kvinnan håller i en blodig hand och i påsen kan jag se bitar som liknar delar från en människokropp. Jag vänder hastigt huvudet tillbaka, hoppas att hon inte upptäckt att jag sett vad hon har i påsarna. Men i samma stund jag tänker tanken hör jag hur kvinnan stannar mitt i en rörelse. En stund är hon totalt tyst och stilla. Men plötsligt hör jag hur hon kommer närmare och närmare. Jag sluter ögonen och låtsas sova, men känner ändå hur hennes sura lukt sprider sig runt mig och kväver mig inombords.

Tåget stannar med ett ryck. Jag öppnar ögonen och ser mig omkring. Det är ingen där och tåget är framme på stationen. Var det bara en dröm. Lättad stiger jag av tåget och börjar promenera hemåt. På perrongen står en kvinna med en massa påsar. Då jag passerar henne kan jag känna en sur lukt som hela tiden blir intensivare.

Meeow, Uppgift 3

Jag ser dig sitta på din plats, kokett
Din urringade blus väcker min lust
Vet inte vem du är, jag såg dig just
Men så du gör med mig, mitt blod känns hett

Jag tänker: du är min varenda dag
Vi två hör ihop, det ser jag klart
Ibland så möts vår blick med välbehag
som om du frågar mig: Vi ses väl snart?

Ibland funderar jag vad du gör sen
när tåget lämnar dig och kör iväg
när varje dag du säras från din vän
och ingen av oss vågat ta ett steg

En dag har du en vän av snorkig sort
Han kom emellan oss, så han ska bort

Ut ur kroppen.

Fjärilsfladder.

Knytnävskramp.

Yr Yrsel.

Hjälp mig!

Jag dras in och ut

faller,

faller bort från mig från dig från Jorden.

Vem till vem skall jag gå?

Kan inte gå. Smattrande ljud. Rullande vågor.

Kryper.

Kryper in – inåt

kryper ut – ut ur kroppen.

Svävar i silver som lagd till svepning.

Flyger uppåt. Skjuts iväg som en raket.

Spränger porten.

Uppifrån kan jag se hennes Lek-Amen. Hon ligger på rygg på sju roströda madrasser.

Naturligtvis har hon en ärta under de fem översta. Hon sover mjukt som på sand.

Dyner av solvarm sand.

Så vacker hon är nu när bekymmersrynkorna är utslätade och munnen dragen till ett litet leende. Till sist gav hon efter och lät mig gå. Det bruntonade håret ligger i virvlar och händerna är öppna, som om hon bad mig återvända snart. Vi får se.

Jag vet inte om det lockar - hennes hårda liv.

Den eviga stressen och bekymren. Omsorgen om andra i all oändlighet, men inte om mig. "Jag har förlorat min själ" brukar hon sucka till sina vänner. Det vet jag ju att hon har gjort. Jag måste bort.

Nu vandrar jag längs Vintergatans dikeskant, skall småningom besöka mina vänner på nebulosorna. Tillsammans skall vi studsa över de Stora Magellanska Molnen. Hoppa över alla svarta hål vi ser. Vi skall besöka Radiogalaxerna och hålla tal till alla fria själar. Och sen till allra sist vandrar vi iväg till evighetens glada fest- till Dans med vita dvärgar.

Nånting kryper

Jag ser min älskade strosa omkring i varuhuset. Hans rutiga, smått slitna kavaj är välbekant. Min älskade bär kavaj till vardag och till fest, rutig. Han ser mig inte, där han vandrar bland faten i akacieträ. Han köper ett fat, två fat. Jag vet vem som ska få faten i jul. De är till hans mamma och hans syster. Det har han berättat för mig. Choklad och te i mängder köper han också. På hotellet äter vi en god middag. Han visar sin inslagna paket. Jag börjar undra. Vi kryper till kojs, somnar efter en stund av närhet. I drömmen undrar jag. Vi vaknar, äter frukost och packar för avfärd. Strax innan vi ska åka gråter jag. Han undrar varför. Jag har inte fått något paket. Redan i oktober fick han sin julklappsbok av mig. Jag gråter och gråter. Nånting kryper under skinnet, skammen över att jag inte klarade av att hålla masken. Det kryper fortfarande.

Uppgift 2 J-V

Leena kammade samvetsgrant sitt gråstripiga hår. Det hade redan nått fyrtio års ålder, hennes grådaskiga kalufs. Eller det mesta hade väl skalats av på vägen, men själv hade hon bestått. Fyrtio år av cellstruktur som fötts och dött. Nu var hon inte mycket mera än Leena. Leena bakom bibbadisken, Leena man kunde snäsa åt, Leena som inte verkade helt klar i hjärnan för att hennes glasögon oftast var immiga av flott.

Men nu var hennes glasögon rena. De glänste lika vackert som Fionas ögon hade glänst innan hon slöt sina ögon. Leena log hellre över minnet än grät.

Det ringde på dörren. Asko stod på andra sidan. Han drog med sig en varmluftström av svett när han steg över tröskeln. Det doftade gott. Maten alltså, i köket. Ja, jo, jo. Leena hade kommit av sig med matlagningen och makaronilådan skrek för att få komma ut. Leena vek sig mödosamt dubbelt för att lirka ut den ångande formen ur ugnen. När hon rätade på ryggen stod Asko ganska tätt bakom henne.

Ska makaronilåda verkligen se ut så här? Ja det kanske borde ha fått stelna lite. Lite som blod levrar sig längs innerlåren när man har mens. Det slank bara ur henne. Asko tittade osäkert på henne över bordet och utstötte ett ljud som kanske skulle föreställa ett skratt, andra kanske skulle ha uppfattat det som en snyftning. Men bibbafolk emellan var det definitivt ett skratt.

Asko började småprata. Leena märkte att det var inövat och väntade med spänning på hur lång hans monolog skulle vara den här gången. Han snubblade på några repliker och hon fnissade till. Det uppstod ett tomrum igen. Ett tidsglapp. Det nästa hon visste av var stolen som gnisslade mot golvet och Asko som stegade fram till henne. Nu stod han bakom henne, igen, men denna gång kände hon hur något gled ner längs låren, in i den trånga klyftan mellan benspäcket. Han skulle märka det snart. Han kröp närmare sanningen. Närmare hemligheten. Han fann den. Hudsäcken som inte med några hormonella medel skulle skalas av hennes kropp.

Makaronilåda får gärna stå och dra en stund så att äggspadet stelnar. Men Asko smakade aldrig på den stelnade makaronilådan.

Nu du, du och jag

Nu du,

du och jag

är Jag nu,

inte du – DU!



Nu

ska du

få sju för tu

Efter mitt behag!



Inget kuttrasju,

men slag på slag

så att du



vet,

så här

är

det

att vara svag



Sedan, kära du

Sliter jag dej itu



Kämpat emot gör jag nu

Men snart, och så klart med fart

Slukar jag dej, äckligt söta mmm…Marabou

Uppgift 2, nånting kryper

Det var så lätt. Allt som behövdes var en liten stund av fingerfärdighet och voilá låg scarfen säkert i väskan. Hon hade blivit riktigt duktig på det här och då hon kom hem var det så skönt att se på föremålen och veta att de nu var hennes. Eller jaa, hennes och hennes, men nästan hennes i alla fall. I dag hade hon fått tag på fem nya grejer, scarfen, ett nytt läppglans, ögonskuggan, tugummipaketet och bäst av allt ett par häftiga solglasögon.

Hon smög försiktigt förbi i trappan och hoppades att mamma inte skulle upptäcka att hon var hemma tidigt. Mamma talade i telefon, som vanligt, gjorde hon någonsin något annat. Väl inne på rummet låste hon dörren och plockade upp föremålen. Hon lade på lite musik, virade scarfen runt halsen och lade på solglasögonen och läppglansen. Coolt, hon såg ju ut som en popstjärna, nästan i alla fall. Hon sjöng med till musiken och äntligen kände hon som om hon var någon, någon som var värd att älskas och vara vän med.

I samma stund hörde hon klampandet av fötter i trappan. Nej, typiskt var han hemma redan och på basen av ljuden var han knappast ensam. Patrick var med honom. Suck, om det var något som var värre än brorsan, var det då han hade kompisar hos sig och värst av dem alla var Patrick. Patrick som hade en så rik farsa att han fick allt vad han pekade på och som älskade att pika henne i skolan. Men värst var ändå mamma och hennes smörande. Hon kunde höra henne nu, hur hon gick upp för trappan till brorsans rum. Snabbt skruvade hon ner volymen på musiken så att mamma inte skulle märka att hon var hemma. Hej pojkar, jag har bakat semlor vill ni ha några? Pojkarna sprang snabbt ner till nedre våningen. Mamma frågade som vanligt hur träningarna gått och gav till ett förtjust utrop då brorsan berättade att han gjort två mål.

När stegen dött bort, skruvade hon försiktigt upp musiken igen. Lade på mera läppglans och letade i skrivbordslådan efter den dyra mascaran som hon tagit förra veckan. Men den var inte där. Kanske den hamnat mellan lådorna eller låg den fortfarande i hennes väska. Ingenstans fanns den. Men det var något annat också, de röda stringtrosorna och fjäderpennan som hon stulit för att mamma och pappa tyckte det var onödigt att kasta pengar på en calligrafikurs, var också borta. Men att lägga pengar på brorsans ishockeyutrustning var helt okej. Hon kände ilskan inom sig. Hennes brorsa fick alltid allt.

I samma stund ringde det på dörren. Hon kikade ut genom den tunna gardinen. En polisbil. Sakta öppnade hon dörren för att försöka lyssna vad de sa. Hon hörde sitt namn, mammas förvånade och besvikna röst. Hon låste dörren försiktigt igen, tog sin mp3-spelare och kröp under sängen. Solglasögonen på, musiken på hög volym och sedan slöt hon ögonen. Jag är en popstjärna, upprepade hon tyst för sig själv.

Uppgift 2

Det är måndag morgon och för första gången på flera år pirrar det av förväntan och glädje, inte av ångest. I vanliga fall har jag svårt att andas då jag ska till skolan, idag glömmer jag helt enkelt bort att inte hålla andan i rena upphetsningen.

”Camilla, det är frukost!” ropar mamma. Jag klär på mig mina vanliga säckiga jeans och en munkjacka - den är billig, från H&M, mina föräldrar skulle aldrig köpa en märkeströja åt mig då man får samma sak, sans loggan, hundra euro billigare - och själv har jag redan bränt sparpengarna från sommarjobbet. Det spelar ingen roll hur som helst vad jag har på mig, ingen tycker jag är snygg och cool för det. Min kropp är ganska kort, och lite för rund för att vara charmig. Egentligen är jag inte tjock men jag är bara liksom fel på något sätt. I ett visst ljus har jag ganska sött ansikte men det är det ingen som ser, de ser bara den alltför stora näsan med fräknarna, inte såna där vackra ljusa gulliga fräknar som modeller har utan stora och fläckiga. Mina ögon är gråblå och oansenliga, mitt hår mellanbrunt men jag färgar det svart trots att mamma inte tycker om det. Jag har fått det klippt väldigt kort, och är ganska nöjd med det nu, till skillnad från då det var mellanbrunt och långt och såg bara så fel ut.

Mamma ropar på mig igen, jag svarar att jag kommer strax. Snabbt packar jag ner vad jag behöver i ryggan, lägger listan i fickan och skyndar nerför trappan till köket. Där sitter familjen församlad, mamma, pappa och lillasyster Sanna, tolv år. Hon ska börja högstadiet. Jag känner med henne.
Det är en solig augustimorgon och vi äter rostat bröd. Jag får knappt i mig någonting, så till mig är jag.
”Vad du har bråttom idag,” säger mamma. Hon har alltså sett min rastlöshet trots att jag försökt dölja den. "Det är din första dag på gymnasiet, det är ju bra om du vill komma i tid men inte behöver du ju vara där en timme på förhand...”
”Jag cyklar via graven först,” svarar jag. Mamma ser såväl rörd som osäker ut.
”Camilla... nu när du börjar i en ny skola kan du kanske... få lite nya vänner? Du är aldrig ute, du talar aldrig i telefon med någon, du sitter bara framför datorn...”
”Mina vänner finns på internet,” svarar jag lugnt och tålmodigt. Jag höjer aldrig på rösten åt mamma, det tjänar ingenting till, hon blir bara ledsen och det vill jag inte. Jag är en snäll dotter, jag hjälper till hemma och leker med min syster, jag har bra betyg och är skötsam, jag har inte rökt ett bloss i mitt liv och första gången jag smakade
alkohol var hemma på förra nyårsafton då jag fick smutta av mammas champagne. Jag tyckte inte om smaken.
”Du kan ju ha några i skolan också,” försöker mamma. Jag ler mot henne.
”Jag ska försöka,” lovar jag henne och ser hur lättad hon blir. Det sticker i mig och plötsligt vill jag skrika: Hur ska jag kunna lära känna några nya människor i skolan då det är samma jävla människor där
som i högstadiet? Mamma, om du bara visste...
Men det säger jag inte. Jag lyckönskar Sanna på sin första högstadiedag, kramar mamma och pappa hejdå och hoppar på min röda gamla cykel. Jag trampar iväg genom sensommarmorgonen mot gravgården.

Där ligger min väninna begraven. Hon blev bara fjorton. Hon tog livet av sig.
Jag sitter en stund vid graven som aldrig saknar fräscha rosor. Jag pratar med Sofia och lovar henne att nu ska det bli annorlunda. Jag ber henne om förlåtelse för att det tagit så länge, men det har varit en lång och svår tid för mig och jag har varit tvungen att växa.
”Se här,” säger jag och drar fram listan ur jeansfickan. ”Här är dom allihop, här är vartenda namn. Och allt de gjorde. Nu är det inte långt kvar.”

Jag kommer för sent till min första dag på gymnasiet, men det är också meningen. Alla står i samlingsrummet och hör på rektorns välkomsttal. Då jag stiger in är det ingen som noterar mig, så har det alltid varit. Det brusar i mina öron och det känns som om hela kroppen skakar. Men min hand darrar inte då jag sticker ner den i ryggan och mitt huvud är klart och fingrarna lugna och säkra då de sluter sig om den tunga, kalla och trösterika pistolen.
I min ficka finns en lista på alla de som kallade mig och Sofia hora, äckel, tjockis, jävla lebb. Där finns vartenda övergrepp från dagis upp till dagen innan Sofia hängde sig.
Efter idag kommer mamma att veta varför jag inte har några vänner.

Jag väntar tills det blir ljust igen

Jag väntar tills det blir ljust igen

Novemberkvällen sveper långsamt in huset med sitt dystra, suckande mörker. Mörkret har krupit in genom de oisolerade stockväggarna på kallvinden där jag sitter på golvet och jag vet inte hur länge jag har suttit så. Det var visst ljust ute när jag ännu rotade runt i saker som låg hoptryckta längs ena kortväggen på gaveln som vätter mot norr. Vinden har aldrig varit bebodd för det finns inget annat än ohyvlade golvplankor och gammalt träull som ligger utspridd på golvet - mössen har antagligen släpat med sig det mesta till sina bon. Musskit finns det gott om och hela vinden luktar lite unket. Ett litet rum har man ändå bemödat sig att bygga och det är där jag nu sitter och stirrar ut i mörkret. Det är knäpptyst förutom det sjungande och svängande suset jag hör inne i mitt huvud. Någonstans i suset i huvudet hör jag min mormors röst: ”Det man inte vet mår man inte dåligt av.” Hon sa så ibland och gud! vad jag önskar att hon satt här bredvid mig nu.

Jag har flyttat många gånger i mitt 40-åriga liv och jag har många gånger undrat varför jag aldrig har kunnat slå mig till ro. Det är alltid något som börjar slita i mig efter en tid på ett ställe och jag antar att det eviga flyttandet är ett sätt att stilla min oro. I alla fall läste jag en gång i någon psykspalt om att ett ständigt flyttande kan vara ett tecken på ångest och oro. Jag har heller inte lyckats hålla kvinnor kvar så värst länge i mitt liv och det finns säkert någon diagnos på det också och med tiden har det blivit alltmer sällan mellan gångerna jag engagerat mig i kärleksaffärer. Visst drömmer jag om att hitta en kvinna som jag kan leva med eller ja, det är väl hon som ska kunna leva med mig men just nu känns det avlägset. Varje relation har slutat p.g.a. att jag i något skede helt enkelt tappar intresset eller så är det för att jag blir rädd för det har jag också läst någonstans att det handlar om rädsla för närhet och det är säkert så men jag har inte orkat ta itu med den biten. Så fort en kvinna börjar visa tecken på att vilja bo under samma tak ( det märker man när en del av hennes saker ”råkar” glömmas kvar hemma hos en ) ballar jag ur och börjar jobba på att få henne att tröttna. Jag är egentligen en ganska feg jävel för jag kan inte säga rakt ut att jag inte vill fortsätta umgås utan jag tröttar ut henne genom att bli inåtvänd och allmänt jobbig. Jag har också ett humör som inte är det det lättaste att handskas med alla gånger – kan bli jäkligt sur och tvär för i stort sett ingenting. Jag tycker heller inte om att någon kommer med en massa åsikter om mig och mina vanor – man blir väl lite egen när man inte har lärt sig att kompromissa. Jag har i alla fall ett bra jobb som jag trivs med och som översättare gäller det att ha disciplin för det är inget teamwork det handlar om precis. Man måste ha respekt för det skrivna ordet och jag är mycket noga med att översättningen av en bok ska vara så trogen originalet som det bara är möjligt. Jag har ett par ”distanskolleger” – den ena är ensamvarg som jag och den andra är en gapig och matglad prick och vi brukar träffas en eller två gånger per år över ett bit mat och några konjakskupor och diskutera det senaste inom litteratur och så kvinnor förstås. Vi har hållit kontakt trots att vi bor på olika orter och vi håller oss up to date via nätet vid behov. Jag har inga vänner som följt mig genom livet för jag har alltid flyttat – ända sedan barnsben känns det som. Jag brukar avundas folk som har en massa vänner som de umgås med men samtidigt verkar det jobbigt. Jag skulle vilja ha en hund faktiskt, en boxer, men jag har tänkt att det får vänta tills jag blir pensionär, om jag lever så länge dvs. När jag var liten ville jag ha en hund men mina föräldrar var av annan åsikt – det skulle bli så stökigt och hårigt med en hund. Jag tycker om hundar och när jag är ute och går brukar jag möta hundar med sina mattar och hussar i koppel och nästan alltid kommer de fram för att nosa och hälsa. Jag ska nog skaffa en boxer snart i alla fall, tror jag. Jag brukar också donera en slant till SOS-barnbyar för mitt hjärta snörs ihop av sorg och vrede över alla barn som far illa. Kan det vara en av orsakerna till att jag inte velat bli pappa? Att det finns tillräckligt med olyckliga barn i världen? Jag var ensambarn och kände ofta att jag inte hörde hemma någonstans. Jag är inte ens lik mina föräldrar och när jag frågade mamma en gång om det svarade att det kan hoppa över en generation. Jag har ännu inte riktigt köpt det påståendet.

Mitt jobb tillåter att bopålarna dras upp titt som tätt men de senaste två åren har jag alltmer börjat längta efter ett fast grund att en gång för alla slå ner dem i. En dag för sisådär tre veckor sedan satt jag i denna längtan och bläddrade i annonser om hus för uthyrning och fastnade för ett hus som inte låg så långt från där jag bodde. Jag hade lekt med tanken att bo i ett litet hus efter alla år i lägenheter och tänkte att det skulle kanske vara lättare att stanna en längre tid på ett och samma ställe om jag bodde i ett hus där jag skulle vara tvungen att ta hand om saker och ting som vi lägenhetsråttor inte behöver befatta oss med.

Huset var mera som en stuga. Man kunde se att den varit vackert gul en gång i tiden – nu trängde den grå färgen av brädorna fram och gav den ett sorgset intryck. Någon hade tappat orken att underhålla stugan men jag tyckte att den ändå verkade lite charmig och jag fick en känsla av att den väntade på att någon skulle komma och piffa upp den. Jag betraktade stugan en lång stund och en besynnerlig känsla rörde sig längs ryggraden men jag skakade den av mig och steg ur bilen. Kvinnan som bodde här skulle resa bort på åtminstone ett år och ville hyra ut den under tiden åt någon ensamstående, vuxen människa utan barn och husdjur. Jag konstaterade efter en hastig överblick på gårdsplanen att hon tyckte om trädgårdsarbete; det var räfsat, bortplockat och snyggt inför den annalkande vintern. Ett par lövlösa äppelträd stod nära ena gaveln och längs gången upp mot huset löpte en rabatt med växtlighet som nu var brun och nerklippt. Det var inga stora ytor utan precis lagom i proportion till stugan. Det kändes 1950-tal över alltihopa och medan jag gick upp mot trappan och dörren som också den en gång varit vackert målad i grönt flimrade en bild snabbt förbi min inre syn. Varför kändes allt det här så bekant? Var det något slags dejá vou eller var jag bara nervös?

Hon hann öppna dörren innan jag knackade på och hennes ögon var det första jag såg. Hon tittade rakt på mig med en vänlig och stadig blick och ögonen skiftade i brunt och grönt. Det tog en stund, kändes det som, innan hon sträckte ut handen för att hälsa mig välkommen. Jag kom på mig själv att jag fortfarande stod och tittade in i hennes ögon och den där konstiga känslan var där igen – rörde sig upp och ner längs ryggraden. Till slut tog jag hennes hand, hon presenterade sig som Birgitta Strömfors och när jag sa mitt namn, Göte Arvidsson, anade jag en skiftning i hennes ögon och hennes hand i min ryckte till en smula. Hon harklade sig och bjöd mig in och jag följde efter henne in till köket där hon hade dukat fram kaffekoppar och ett fat med smörgåsar på ett bord med vaxduk och jag kom på att tänka på mormor igen. Märkligt, varför dyker hon upp i tankarna så ofta nu? Hon har ju varit död i minst 25 år och jag har inte tänkt på henne så här mycket under alla år.

Jag tippade att Birgitta var plus minus 60 år och hon gillade faktiskt trädgårdsarbete som jag redan hade gissat; det mesta i läsväg verkade vara trädgårdsböcker, på olika språk dessutom och hon prenumererade på alla möjliga tidsskrifter i ämnet. Hon berättade att hon inte kan läsa alla språk men att hon älskade att bläddra och se på bilderna och dessutom har växterna sitt eget språk som hon kunde, menade hon. Hon verkade vara en ensam människa med tanke på hur öppenhjärtig hon var om sig själv men inte så där neurotiskt som jag tänker man kan bli om man är ofrivilligt ensam för länge. Hon brukade resa till platser där det blommade, sa hon, och nu skulle hon iväg till Madeira och bo hos någon vän och bara njuta av den artrika floran på ön. Hon var änka sedan 10 år tillbaka och de hade inte fått barn tillsammans. Hon sa med en outgrundlig blick att blommorna är hennes barn. Vi satt och pratade en stund, drack kaffe och åt hennes smörgåsar med gurka och leverpastej och sen gick vi husesyn i de tre rummen som stugen bestod av och jag bestämde mig för att hyra det eftersom hon uppenbarligen tyckte att jag verkade vara en pålitlig hyresgäst med ordnad ekonomi och inga konstiga vanor. Hon skulle resa iväg om två veckor och vi kom överens om praktiska saker innan jag tackade för mig och gick mot ytterdörren då hon frågade: ”Säg mig, vad heter dina föräldrar?” Jag tittade förvånat på henne och tänkte fråga ”hurså?” men sa vad de hette. Hon tittade så där rakt på mig igen som när hon öppnade dörren då jag kom dit och hennes blick sände ilningar längs ryggraden och jag tackade igen och gick snabbt ut, stängde dörren om mig och drog in ett djupt andetag av den kyliga höstluften. Jag kände mig konstig, mådde nästan lite illa och fattade inte vad det var som hände med mig. Hennes ögon – varför blev jag så nervös och konstig när hon tittade på mig så där? Som om hon visste någonting om mig men jag hade ju aldrig mött människan förut! Känslan av att någonting var bekant med alltihopa gav mig ingen ro och veckan som följde var jag flera gånger på vippen att ringa henne och ångra mig men jag ville ändå ge mig en chans nu när jag äntligen börjat tänka på att kanske rota mig. Hon kanske ville förlänga sin tid utomlands och under tiden kunde jag se mig om efter något hus att köpa, ja hon kanske t.o.m. skulle kunna tänka sig att sälja sitt hus om hon valde att inte komma tillbaka. Jag funderade fram och tillbaka; vad var det med henne och varför kändes stället så bekant? Jag försökte minnas tillbaka om jag hade sett det när jag var liten, åkt förbi det nångång eller sett det på bild men jag fick inte fram någonting. Stugan ligger ju flera mil från stället där jag växte upp så det var inte troligt att jag varit där men vad sjutton var det som störde mig så mycket att jag inte kunde släppa det?

Birgitta flög iväg till Madeira, jag hade nycklarna och hyreskontraktet i handen och nu bodde jag i hennes hus. Hennes möbler fick jag använda men jag flyttade ut hennes säng och tog dit min för den var relativt ny, svindyr och urskön – jag satsar ordentligt när jag köper något och det är sällan – men resten av mitt möbelmang hade jag magasinerat. Jag kände att jag skulle trivas här och jag bredde ut mina papper, böcker, datorer ( jag har alltid två laptops ) i vardagsrummet som jag tagit mig friheten att möblera om lite. Jag hade fått det stora förtroendet att sköta hennes krukväxter och de var många! Hon hade gjort en lång lista på hur och när de skulle skötas och om jag ville så kunde jag gärna prata med dem när jag pysslade om dem för det tyckte de om, påstod hon. Jag vet inget om kommunikation mellan människor och växter men de är ju levande saker de också så varför inte?

Jag kunde inte hålla mig; jag var tvungen att börja rota och jag skämdes lite över det men det var som om en obetvinglig nyfikenhet kommit över mig. Alla gillar väl att rota i andras hemligheter men det var som om jag letade efter någonting som skulle ge svar på den där oron som rörde sig upp och ner längs ryggraden. Vad var det som fanns som jag inte såg men borde se? Jag spenderade flera dagar med att leta i skåp och lådor, gick ner i källaren men där fanns mest tomma blomkrukor, en trasig spark och lådor med kläder och annat bråte. Det tog ett tag innan jag upptäckte att det fanns en vind. En lucka i taket i hallen fångade min uppmärksamhet och jag kom ihåg att det fanns en köksstege nere i källaren. Jag hämtade den, klättrade upp och konstaterade att luckan var fastspikad. Jag hämtade en hammare och bände upp spikarna, slog med knytnäven mot luckan som gav med sig och till slut lyckades jag öppna den. Ett kyligt luftdrag med en lätt unken lukt svepte ner över mitt ansikte och jag stod en stund på köksstegen innan jag drog mig upp över kanten av öppningen. Det var förvånansvärt ljust med tanke på hur små fönstren var där på vinden. Det var en äkta kallvind, sådana som man hade förr i gamla hus. Bra att ha som förvaringsutrymme för kläder och annat och som sällan var fuktiga. Jag nästan väntade mig doften av malkulor som jag minns fanns på min mormors vind. Jag kravlade mig upp på fötterna och såg mig omkring. Det var inte mycket att se och jag minns hur spännande det var när man var liten när man rotade i gamla saker på vinden hos mormor och allt kändes så gammalt och mystiskt. Här var det nästan som om man tänkt göra något med utrymmet men ångrat sig. Det fanns i stort sett ingenting förutom lite grejer längs en vägg. Det var lite skor, ett par trasmattor och en gammal trunk med tyger och gamla tidingar av ”Hemmet”. Ett litet rum vid ena gaveln hade någon lagat med en liten omålad trädörr. Handtaget var av gammalt järnbeslag, ett enkelt sådant och nyckeln satt i. Det var lätt att öppna dörren, ett fönster släppte in middagsljuset och avslöjade ett lika tomt rum som övriga vinden. Jag skulle just stänga dörren igen när jag såg nånting på golvet i hörnet till vänster om dörren. Det var en väska av nåt slag, en svart väska med två fickor på utsidan med spännen. Jag tog upp den och kände att den var av läder som var av god kvalitet och den verkade inte så värst sliten men lite styv och torr i brist på användning. Läder ska användas för att hållas mjukt och följsamt och det gäller inte bara klädesplagg utan också väskor.

Jag kände på tyngden att det fanns inte mycket i väskan men grundlig som jag är ville jag försäkra mig om att det inte fanns något av vikt som jag eventuellt skulle gå miste om så jag öppnade den. Till min förvåning låg där ett stickat plagg, en liten tröja som skulle passa en litet barn – ett mycket litet barn. Tröjan hade antagligen varit vit men nu var den gul i vecken där den legat ihopvikt i väskan sedan...ja, sedan när? Hade Birgitta fått barn i alla fall eller hade något gått galet? I väskan fanns ett fack med något slags papper, det var ett brunt kuvert utan någonting skrivet på det. Jag kände spänningen av att vara något riktigt hemligt på spåren och jag öppnade försiktigt kuvertet som var slitet och lite trasigt och fann ett vitt ark med någonting skrivet på. Det var ett kort brev till Birgitta, daterat 14.5.1973. Hon har fått ett barn i alla fall fast hon sa att de inte hade fått något barn! Jag tittade nere på sidan för att se vem avsändaren är och jag hörde hur mitt hjärta helt plötsligt slog mycket långsamt. Det susade till i huvudet och det flimrade för mina ögon. Jag hörde hur jag rasade ner mot golvet och satt mig ned med en dov duns - allt kändes så långt borta – och jag såg att jag höll ett fotografi i handen som fanns med i kuvertet. Jag såg på fotografiet och hade sett det förut. Det finns i vårt familjealbum. Jag såg på fotografiet och såg en liten pojke på en liten, blå trehjuling i solskenet, i sommaren. Jag minns hur jag trampade runt på gården och pappa stod och hejade. Eller vem var han som stod och hejade? Bilder svischade runt i mitt huvud och jag kunde inte stoppa dem.

Jag sitter här och det är mörkt nu. Jag håller fotografiet hårt i handen och önskar att mormor var här hos mig. Eller vem var hon som hade en vind som doftade av malkulor? Jag kan inte röra mig, jag sitter och raderas ut, ett brev och ett fotografi raderar ut mig och mamma säger att ”det kan hoppa över en generation” och mormor säger att ”det man inte vet mår man inte dåligt av”. Eller vem var dom som sa det? Snart är jag ett med mörkret och jag hittar inte ut härifrån. Jag kanske ska vänta här tills Birgitta kommer tillbaka.

uppgift 2 spring

För sitt eget välbefinnandes skull

Äntligen fredag kväll. De nyaste inredningsprylarna anlände under dagens lopp till Sonyas inredningsaffär ”Fixaren”och gick åt som smör i solsken. Trots det ruggiga sen vintervädret tog många sig tid att besöka hennes butik. Men det är inte så konstigt, man har väl alltid haft sinne för ekonomi, kan hon nu såhär efteråt småbelåtet tänka.

Med ett leende på läpparna korkar hon upp en flaska champagne, öppnar en burk med räkor, tänker först breda på ordentligt, men känner sig på magen, konstaterar att det börjar puta ut en aning i midjan och nöjer sig till sist med att göra pyttesmå smörgåsar. För sitt eget välbefinnandes skull. Men egentligen spelar det ingen roll om magen putar ut en aning. Hon är medveten om att hon är vacker med sina långa ben, det symmetriskt formade ansiktet och det långa, bruna håret, som hennes frisör så skickligt har lyckats förlänga med hjälp av hårförlängning.

Men lyckan grumlas en aning och ensamhetskänslor sköljer över henne i takt med att det blåser upp till storm, och det därpå följande regnet piskar mot fönsterrutorna. Hon känner sig mer ensam och utanför än vanligt. Hon är framgångsrik, men har ingen att älska, hon hör inte hemma i etablissemanget, trots sina framgångar.

Och hennes nya kärlek, direktören vid en reklambyrå, ringer henne och förklarar att han inte kan komma in och titta över till henne ikväll heller, som han hade lovat idag, i förrgår och i början av veckan. Han befinner sig på konferens i Helsingfors, och det verkar som om konferensen har dragit ut fyra extra dagar på tiden. Vilket innebär att han har missat kvällsflyget till hennes hemstad igen och igen och igen.

För att dämpa sorgen beslutar hon sig för att rusa ner till källaren och leta bland alla de årgångsviner som hon och han köpte på flyget efter den senaste golfresan till Thailand. Hon letar febrilt bland vinerna och provsmakar några flaskor för att finna ett vin med den exakt rätta blandningen salt och sött för att matcha hennes sinnesläge. För hennes eget välbefinnandes skull. För så var det väl hennes terapeut menade, då hon sa att hon skulle äta och dricka något gott om hon kände sig nere bara hon inte drack för mycket.

Väl framme i lägenheten igen slår hon sig bekvämt tillrätta i den svarta skinnsoffan, som består av fyra delar, och som är centralt placerad i den stora salongen nere på bottenvåningen. Hon slår på TV:n med ett lätt ryck på tv-kontrollen och fördjupar sig i ett livsstilsprogram, som handlar om en tysk diplomatfamilj i Sverige, som nyligen har anlänt till landet och därför har anlitat en designer för att inreda sitt hem. Diplomatfamiljen önskar följa med de senaste trenderna på ett sofistikerat sätt, som inte sticker ut för mycket från mängden.

Designern som har sina rötter i England förklarar att en diskret röd f'ärg kommer att ge den rätta stämningen i diplomatfamiljens vardagsrum. Och han instruerar familjen vidare att det är bäst att måla eller tapetsera tamburen i en diskret nyans, dit alla gästerna först anländer, för att så att säga inte slå på för stort och verka vara chockerande. Men att det i själva verket är de små och sofistikerade inredningsprylarna, till exempel designade lampor, ljusstakar och förgyllda vaser, som skall mana fram den rätta sofistikerade antydningen och vara trivselbefrämjande i ett hem där det satsas på smak, trivsel och kvalitet.

Själv både hickar och nickar hon från sin plats i den enorma soffan, eftersom hon håller med inredaren på alla punkter.

Jo, visst imorgon bitti skall hon börja dagen med att bege sig till inredningsaffären på hamngatan och rådgöra med deras försäljare om vilka färger, som skulle passa i hennes eget hem. Den varmt röda färgen, som lyser så inbjudande vackert i TV-rutan faller henne i smaken. Kanske hon borde göra något åt den tråkiga gråa färgen i hennes eget vardagsrummet? Och så blir det en överraskning för honom med stor H, när han väl ger sig tid att komma på besök, samtidigt som hon piggar upp sig själv en smula. Allt för hennes eget välbefinnandes skull.

Sent omsider börjar hon småhuttra denna småruggiga höstkväll. Hon sveper den nya modesjalen runt sina späda axlar tillika som hon lyckas med bedriften att hålla vinglaset i högsta hugg mellan två spretande fingrar, som är vackert försedda med förlängda naglar, som är väl behandlade med manikyr. Hon fortsätter med att dra de långa, svarta hårnålarna ur håret.

Hon vet att allt hopp är ute. Han har övergivit henne. Men han skall stå sitt kast. Han skall få sota för det som han har ställt till med.

På natten sover hon oroligt och drömmer om sin farfar som dog för länge sedan, om hur hon och han en gång i tiden satt tillsammans framför den sprakande brasan i den lilla timmerstugan och spelade kort. Trots att hon drömmer kan hon känna värmen från brasan, släktens kluckande skratt och högljudda prat i det lilla köket.

Och även om det bara är en dröm hör hon hur han ständigt förmanar henne för att hon inte alltid kammar hem spelet, inte riktigt kan koncentrera dej, att hon måste lära sig att koncentrera sig mera, inte vara en looser, bli en vinnare, bli något, tjäna pengar, då hon blir stor.

Dagen därpå, då hon efter att ha vaknat upp ur sin dvala lägger märke till att regnet piskar utanför fönstret med förnyad styrka, undrar hon om farfar verkligen hade rätt.

Då hon några timmar efter att hon har vaknat upp med tårar i ansiktet, med de förlängda hårslingorna hängande som tofsar som spretar åt alla håll och med putande mage, ringer på min dörr, jag råkar vara hennes närmaste granne, är jag mycket förvånad över hennes uppsyn. Jag har sett henne så många gånger i trappuppgången på väg till affärer, frisörskan eller på väg till sitt arbete. Jag har hört hennes entusiastiska prat om nya prylar som har anlänt till hennes affär och hört henne prata upprymt om han med stor H, han som jag inte har lyckats se skymten av, trots att jag flitigt har hållit utkik efter honom.

Och jag har alltid sett mig själv som en grå mus, som har solat sig själv i glansen av

”fröken perfekt”. Men jag på något undermedvetet sätt tror jag att jag inte längre behöver sola mej i glansen av henne.

Då jag släpper in henne ber jag ändå i mitt stilla sinne en bön om att hon inte skall förfära sig över att det finns sprickor i fasaden i mitt vardagsrumsmöblemang, som inte har förnyats på de senaste fem åren.

Och inte blir jag gladare av att höra att hennes nya kärlek är min man redaktören på reklambyrån och att den putande magen är frukten av hans och hennes spirande kärlek.

Spring