Tågresan

Uppgift 3 T Å G R E S A N esra

Min sittplats för tågresan har jag fått i en vrå och det är jag glad för. Nu kan jag i lugn och ro läsa en nyutkommen roman som jag lovat att recensera i en dagstidning. Det är meningen att recensionen ska vara klar när jag återvänder om fem dagar.

Jag svingar mig uppför trappstegen, finner snabbt min plats och lägger datorväskan på hyllan. Vart jag är på väg? Jo, till min goda vän Mardy som bor fyra timmars resa härifrån. Vi ska gå på teater men också vara ute och promenera under julens mellandagar. Om vädret tillåter, ja.

Så skönt att ingen plats är reserverad vid bänken mittemot, då kan jag låta mina rosenröda sockfötter vila på sätet. Bekvämt. Jag tar förstås ner dem, när konduktören kommer.

Nu sätter tåget i gång, eller avgår som det så högtidligt heter.

Någonting mer rogivande än en tågresa finns inte – det enformiga småvaggandet och det entoniga ljudet, lite som en melankolisk psalm. Och landskapet, det platta, som kommer på nytt och på nytt och svischar fort förbi. Ingenting som är påträngande. De ynkliga stationshusen i grått och beige susar vi stolt förbi.

Nej, nu måste jag börja läsa. Hoppas boken är spännande. ”Plikten framför allt”, det var visst valspråket för en svensk kung i tiden. Inte kan jag börja läsa hos Mardy, kan bara fundera och sen få ihop en kort recension, i värsta fall bara en bokanmälan, ifall jag inte själv har några åsikter om bokens innehåll.

Efter några minuter är jag nedsjunken i romanen både fysiskt och psykiskt. Glömmer omvärlden. Enligt baksidestexten handlar det om ett ouppklarat mord. Jag hoppas det inte är alltför blodigt och i detalj beskrivet. Jag har alltför stark inlevelseförmåga, brukar mina vänner säga.

Underligt vad jag känner mig iakttagen. Vem kan det vara? Jag fortsätter ändå att läsa, det är så spännande. Efter en stund tar jag en snabbtitt runtom. Två äldre damer sitter på andra sidan gången mittemot mig De tycks lågmält samtala och småskrattar ibland. Snett mittemot mig på andra sidan är två herremän parkerade, smakfullt klädda i mörk kostym och slips. De är förvånandsvärt lika, håller samma allvarliga min, verkar förstenade på något sätt och tittar tigande ut på landskapet som är gråslaskigt och tråkigt.

På min sida, sitter två unga flickor som verkar trötta, ja, hängiga, den ena med ryggen mot mig. Månne de har festat, kanske knarkat? Längre bort sitter en tvåbarnsfamilj. Ovanligt tysta tycks deras ungar vara, men det är ju kväll så. Inte har jag zoomat in något terroristansikte, om nu sådana finns.

Jag fortsätter att läsa, men har fortfarande svårt att koncentrera mig. Så fort jag sänker näsan ner mot boken anar jag en blick – eller är det två som tittar på mig? Mitt sjätte sinne säger mig att det är någon med ”det onda ögat” som iakttar mig.

Det är bara inbillning intalar jag mig och fördjupar mig i boken, som egentligen är en deckare och alls ingen roman. Det ouppklarade mordet nystas upp steg för steg. Jag tittar som hastigast upp, och då vänder sig de förnäma och allvarsamma herrarna bort. Har de glott på mig medan jag läste?

Jag tar ett par tuggummin och börjar idissla. Ingen reagerar på det, inte ens de äldre damerna, fastän jag tuggar lite som ungdomar gör, stort och smaskande. Jag tar ner mina rosa sockfötter från sätet. Ingen tycks heller lägga märke till det. Men kanske det var mitt halvliggande som irriterade herrarna, de är kanske är lärare eller präster. Möjligen munkar.

Jovisst är det olämpligt och lite vulgärt att halvligga så där. Men det är så vilsamt. Dessutom är konduktören i antågande, han är strax här. Han sparade sin kontroll tills tåget precis just tog upp nya passagerare. Men ingen ännu till platsen snett mittemot min. När konduktören gått, lägger jag upp höger fot och gnider den, de får tro att jag har värk. Fortsätter att läsa och intalar mig att alltsammans är bara inbillning.

Efter några minuter är jag tvungen att bläddra tillbaka, minns inte vad jag har läst. Har inte förstått, eller varit tankspridd. Jag är säkert inbillningssjuk. Det har varit en jobbig helg med bjudningar, mat och kaffe och livligt umgänge varenda dag. Jag är nog överansträngd.

Nu ska jag helt koppla av, inget läsande. Också det är ansträngande, eftersom många andra tankar och känslor tumlar om i min hjärna. Jag gömmer ansiktet bakom min jacka som hänger på sin krok. Här ska sovas.

Visst är det skönt med tågets jämna vibrationer och hjulens dunk-dunk. Det inger trygghet. Mycket tryggare än flyget, ja, också mer rofyllt än på båtfärjorna, så är det. Ändå kan jag inte slappna av. Det är som om någon smygtittar på mig och på min dataväska på hyllan

Spioner!

Inbillningssjuk. Du har så livlig fantasi, fick jag höra redan som barn.

Försöker igen slappna av. Föreställer mig att jag är en björn som gått i ide. Dunk-dunk, dunk-dunk, dunk-dunk. Mitt hjärta slår i samma rytm som tågets dunk-dunk. Slappna av, slappna av, upprepar jag som ett mantra. Det är bra för mig att kunna gömma ansiktet och jag blir lite småsömnig. ”Han låter mig vila på gröna ängar, han för mig till vatten, där jag finner ro”. Lugnade ord ur bibeln kanske också kan hjälpa.

Nej, det här går inte. Jag kikar hastigt fram ur mitt gömsle. Jo, de där zombierna vände strax på huvudet. De hade naturligtvis iakttagit mig. Vad har de för planer? Jag tar fram en läsk och ett par smörgåsar med medwurst och saltgurka på. Antagligen har de noterat det, då också de två börjar mumsa på smörgåsar. Som pålägg har de hårdkokta ägg med ost. Och luktar det inte anjovis? Vilken lukt! Mina goda smörgåsar börjar smaka som deras. Hur kan två fina herremän inmundiga sådana där stinkbomber på allmän plats! Det är hänsynslöst. Fyra smörgåsar var, dessutom. Och inget att dricka till. De kommer att storkna av törst. Har de månne varit på begravning och fått vad som blivit över? De är ju så allvarliga och tysta.

Nu gick de till restaurangen härintill. Kan inte tro att de dricker öl, på sin höjd lite svagt te. Jag slapp smygtittarna för en stund. Bäst att gå på vessan, jag har länge hållit mig. Nu kan de inte ta min dator, ifall det är den de hyser begär till. Jag vänder på den, så att de inte ser namnetiketten. De kan snabbt komma tillbaka, vem vet.

-----

Jo, så klart sitter de redan på sina platser och tittar ut genom fönstret. Jag snappade upp några ord på engelska när jag gick förbi, någonting om vädret som är regnigt och grått. Såg också att de tittade på fotografier med stort allvar.

De tycks vara två snåljåpar som inte nänns äta i restaurangen. De kanske var dit och bad om att få vatten att dricka. Jag tror de är i min ålder, runt fyrtio. Själv äter också jag medhavt, men då jag är glutenintolerant vet jag att det är svårt att få mat för mig här. Jag gömmer mig bakom en dagstidning och tittar som hastigast på dem när jag viker över till en ny sida. De tittar genast bort.

Det hettar i mitt ansikte, ett tecken på att jag är upprörd. Tidningen ger ett bra skydd, men jag orkar inte lusläsa den. Istället halar jag fram boken och lyckas fördjupa mig en god stund. Ser att de två mystiska männen äntligen börjat prata med varandra. Likaså hörs det ljud från familjen längst bort. När barn blir stressade och trötta kan de bli högljudda. De skriker ju!

Tystnaden var mer spänningsladdad. Nu börjar folk uppträda mer naturligt. För visst uppträder vi alla på något sätt, eftersom vi har publik. Jaha, tåget stannar. In i kupén kommer två nya. Snett mittemot mig har en fastsatt platsmarkering länge väntat på sin passagerare. Det är en hon, en studerande som genast tar fram sin dator och börjar arbeta. Jag tar ner min rosenröda fot från sätet bredvid hennes.

Men herregud! Nu storbligar de två herrarna på mig med glada pepparkornsögon. Det hade jag inte väntat mig. Vad vill de mig, egentligen? Känner de igen mig på något sätt? Du milde! En av dem reser sig och kommer hit. Han har två böcker i handen.

-Excuse me. Will you please come over to our side for a chat. Vi can nog tal svensk å, säger han och ler.

Hm, han pratar en blandning av engelska och svensk dialekt. Jag ser att han håller Mormons bok i handen. Tvekande svarar jag ja och följer med, inte vill jag störa flickan med datorn. Han presenterar sig och sin tvillingbror, och jag tycker efternamnet Backstrom verkar bekant. Det finns i min fars släkt, där de flesta emigrerat till USA. De hette Bäckström när de for, men min farfar tog ett annat efternamn och blev kvar i Finland.

Det är från Amerika de kommer – från Utah, berättar han. De har gravsatt sin farfars bror, som inte är mormon. Hans urna har lagts ned och några äldre släktingar var med under ceremonin. Dessutom hölls ett större släktmöte efteråt, dit också jag skulle bjudas in per telefon.

Tur att de inte nådde mig, tänker jag då, inte skulle jag ha farit. Umgås inte alls med min fars släkt, sedan pappa ratade min mamma för en annan.

Han visar mig Mormons bok och frågar om jag känner till den. Bara lite, svarar jag något avogt. Tänker han försöka omvända mig? Han berättar att de två är utsända att informera om mormons lära, att de lever singel för att helt kunna ägna sig åt sitt missionerande. Han visar på ett foto i ett album.

- This is you, Maj-Viol, isn´t it?.

- Yes, it´s me, svarar jag och blir blossande röd.

Fotot är taget för 20 år sedan, då jag blev student.

- We are cousins aren´t we?

Jag nickar småleende.

- You may have noticed that we have looked at you, haven´t you?

- Not at all, svarar jag vänligt. Vi är småkusiner då. Vad heter det på engelska?

- Jag veit int, säger han. Kanstji second cousin, säger han skrattande.

Hans bror tar till orda och säger att de lärt sig svenska av sin farfar som emigrerade för åttio år sedan Han närmar sig hundra nu och är rätt pigg för sin ålder. Han var med på begravningen av sin bror i Utah, men orkade inte resa hit till Finland.

- Er daddy då, kunde inte han komma?

- Nä, he sent us.

Jag får ett foto på tvillingbröderna och ser att de har vissa likheter med min far, som också han har brunsvarta ögon och mörkt hår. De visar foton på sina två systrar med familjer och foton på sin far och mor.

Jaha, det var alltså för att de vagt känt igen mig som de smygtittat på mig. De skämdes förstås för att så närgånget ha iakttagit mig. Jag kunde ha varit en helt okänd en, inte alls en släkting. Men då de säger att de känt igen mig på mina smörgåsar börjar jag storskratta. Jag skrattar ut all min spänning, skrattar onödigt länge.

Jo, på släktbjudningen hade någon sagt att Maj-Viol gillar smörgås med medwurst och saltgurka. Och det blev det slutgiltiga beviset på att jag var deras småkusin, eller syssling. De frågar om de får besvära mig med en sak -- mot betalning, förstås. Det gäller deras farfars brors grav.

Jag anar oråd och bligar avvisande på dem.

Vid släktbjudningen fick de reda på att jag bor bara femton kilometer från gravplatsen och alla andra femtio kilometer eller mer. Dessutom är de gamla och orkar knappast sköta graven mer än fem år, trodde de.

- Sku du, Maj-Viol mot en avgift på 60 euro i åre kunn köp och lägg flowers på graven på såmarin och på hööstin?

- Jag har ju ingen bil, mumlar jag. Det går förstås bussar, så kanske. Hur många år då?

- I tjugo år, hadd vi tänkt.

De plockar fram tusentvåhundra euro i hundrasedlar och överräcker åt mig. Eftersom det är dags för mig att stiga av, har jag ingen tid för tvekan längre. Jag hämtar dataväskan och lägger sedlarna under datorn.

Vi skakar hand och de tackar mig varmt för min vänlighet. De ska be för mig, och ifall jag inte är döpt kan de företa ett symboliskt dop för mig därborta i Utah vid SALT LAKE. Jag har inte tid att undanbe mig dop, Mardy står vid stationen och väntar. Jag vinkar åt dem och skyndar iväg.

- Välkommen, Maj-Viol! Jaså, du har Mormonboken med. Ska du börja missionera, säger hon skrattande och ger mig en kram.

- Du, jag har mycket att berätta.

- Det syns på dej, du darrar ju i hela kroppen.

Vi stiger in i bilen och jag drar en lättnadens suck.