En liten plats för folk och fä.

Du, det är konstigt. Här har jag bott hur länge som helst känns det som och nu är det tänkt att jag ska guida dig genom ett stycke liv och en liten ort. Jag minns när jag hade en tysk kille på besök ”nittonhundrakallt om våren” och som inte hade annat i tankarna än att få se en älg. Jag ville ju inte göra honom besviken så jag släpade ut honom i skogen, trampade på måfå hit och dit bland stubbar och ris och försökte locka till mig ett stycke älg med läten som jag lärt mig man ska använda. Han fick återvända till sitt Deutschland utan att få se en enda älg, stackarn. Var inte orolig, jag ska inte släpa ut dig på älgjakt. Vill du se älgar så kan vi sätta oss i bilen, köra fram och tillbaka i gryningen eller skymningen längs vägarna häromkring för det finns många älgstråk och har vi tur träffar vi på några älgar som försöker korsa vägen – se bara till att du har på säkerhetsbältet.

Nej, skämt åsido. Du ville veta om det är bra att bor här. Ärligt talat har jag inget bra svar på din fråga. Det här stället är väl lika bra som något annat, antar jag. Du kommer ju från en storstad på andra sidan Atlanten och jag kan tänka mig att du kanske tycker det här är ett ställe där tiden har stannat. Du har ju dina rötter här men det är ett par generationer tillbaka och din farmors minnen av byn är svåra att förankra i nuet. Kanske det är av gammal och ohejdad vana som har gjort att jag inte har kommit mig för att flytta eller jo, jag har faktiskt varit borta från byn under flera år men nu är jag nog fast här tills jag flyttar en våning upp, så att säga. Under de ca 8 år jag var borta skedde stora förändringar i byn; stora och dyra hus hade växt upp som svampar ur jorden, nya vägnamn och främmande människor. Och ännu idag finns det nybyggda bostadsområden jag ännu inte har besökt. Husgrupperna ligger gömda strax bakom skogskanter och inne i backar och jag får en känsla av att de som bor där inte vill delta. Det är naturligtvis min egen föreställning för jag deltar verkligen inte i någonting i det som händer i byn så jag pratar väl om mig själv, antar jag. Ibland slår det mig att jag kan gå på en långpromenad - ofta ut till det stora odlingsfältet som uppkommit av ett meteoritnedslag för tusentalsår sedan – och bara möta folk som pratar det andra inhemska språket. Det är en märklig känsla att gå omkring byn som man växt upp i och inte känna folk men det är livet gång och allt är i ständig förändring.

Du ser att många hus är nybyggda, som jag sa, och det är inte små pörten vi talar om och t.ex. där uppe på backen ser du ett riktigt slott! De som bor där har säkert en fin utsikt men jag tänker på vad som blev sagt av bygdeföreningen då inflyttningen ökade; de hus som slogs upp skulle passa in i den ursprungliga byamiljön. Jag vet inte, men någonstans på vägen har den önskan glömts bort eller bara nonchalerats. Fast det spelar nog ingen roll för varför ska man streta emot utvecklingen bara för bevarandets skull? Alldeles i här närheten finns en liten grupp hus som ska representera hur byn kunde se ut för längesedan och varje år firas 1:a Maj där med majstång, mjöd och dans.

Fördelen med den här byn är att det är nära till stan. Om du vill kan du gå in till stan – det tar ca en timme i rask takt och med cykel är du i centrum på tjugofem minuter, det du! På tal om fysiska aktiviteter så har vi en rätt så fin skidbacke här och när det är barmarkssäsong lufsar jag gärna med stavar längs skidpåren som är av olika längd. Det finns olika biotoper längs spåren och ibland känns det magiskt och jag har ännu inte fått fingret på varför. Det pratas om en ”ring” som ska finnas någonstans på berget och den besitter magiska egenskaper. Det går olika historier om denna ring, några har påstått sig ha sett den men den verkar vara nyckfull. En bekant säger att det finns starka energier på vissa ställen och kanske det är det jag känner av ibland. Hur som helst, efter en fem-kilometersrunda är man som en ny människa.

Den här byn är en gammal fiskarby. Jag minns när jag var liten då vi kom hit på somrarna till mormor och morfar – ja, vi flyttade hit från Sverige när jag var åtta år gammal – och hur ofta vi åt strömming! Det var strömmingslåda, kokt saltströmming, stekt strömming, strömmingsrullader, strömmingflundror – you name it! Jag minns hur jag tyckte om de stekta strömmingsstjärtarna; knapriga och en smak av rågmjöl och salt. Vi har nära till stranden och ännu på 1970-talet var sågverket i bruk och varje dag klockan elva hörde vi signalen för matpaus därifrån och en del arbetare kom till simtranden för att äta sin mat och simma. Nu är jag sällan och badar, simhuset är förfallet och vassen tar mer och mer av strandkanten och jag blir bara nedstämd. Spiken i kistan var när man i år lade asfalt på den gamla grusvägen ner till simstranden för jag har starka minnen från när jag var liten och gick barfota på vägen; en len och hård yta efter regnet och stenarna som gjorde ont i fotsulorna. När man hade saltat vägen för att minska på dammet kändes den varm och luddig på något sätt. Nej, usch! Nu blir jag så där deppig igen. Jag lider av melankoli och minnen av hur byn såg ut när jag var liten gör fortfarande ont. Jag längtar ofta tillbaka till somrarna då jag var med morfar och höbärgade på det stora fältet. Stekheta högsommardagar då luften dallrade, flugorna surrade envist runt ansiktet, höbåsset kliade något så vansinnigt på den svettiga ryggen och så de oändligt långa raderna av höstörar. Ser du! Nu är jag där igen bland minnen som du inte kan relatera till. Jag ber om ursäkt, jag blir så lätt sentimental.

Men nu du, nu ska du och jag gå ut på en uppfriskande promenad och titta på hästar för dem finns det gott om! Förr fanns det kor överallt på bete men nu är det hästar som gäller. Jag är särskilt förtjust i de två islandshästarna som flyttade hit för något år sedan. De står ofta nära varandra där ute på betet, som om de sökte tröst hos varandra. Tycker de om att bo här? Om du har lust kan vi gå ner till ridskolan som finns alldeles nedanför skidbacken och vid kanten av meteoritnedslaget. Om jag kunde och vågade så skulle jag vilja spränga iväg i galopp på en häst rakt ut på det enormt stora fältet där det är märkligt tyst ibland. Det är som om det låg en stor kupa över hela fältet för man kan känna sig som den sista människan på jorden ibland när man står där. Sedan ska vi inte tala om de klara höst- och vinternätterna då stjärnorna känns så nära att man kan nästan ta i dem. Hur skulle det vara om vi tog med några plastpåsar för att samla upp lite hästskit på gångvägen? Hästskit luktar gott och är bra att ha i trädgården.

Uppgift 1 Monika

Nu du, du och jag

- Säger du det? Osäker? Du kan vara trygg! Alla hos mig lyder under goda naturlagar. Inget slumpar sig!
….
- Slappna av! Jag ger dig några smakprov.
….
- Okey! Nu du, nu startar vi.

Här hos mig rör du dig över mänskostigar och över myrstigar. En del av dem ligger ovanpå varandra. Känns myrorna obehagliga, glöm inte dina stövlar. De små kryper sällan uppför stövelskaften. Här vandrar stora över små, de små som segt och kvickt kämpar framåt med jättestocken över ryggen mot byggnadsarbetet och stackens väl och ve. En stor bjässe jobbar även för strandstugans väl och ve, för att återskapa ett nytt tak där det gamla ruttnat och fallit ihop. Han är försjunken i sitt och kommer inte att störa vår dag.

Stigarna slingrar sig bruna och hala av sommarens löv. Men allt är inte murrigt. Solskensgula rundlar vid lärkträdens stammar lyser mjukt av barr. En fröjd för höstögat! Och den ståndaktige Astrakanen håller benhårt i sina gyllene blad. Hon har ingen lust att klä av sig, innan hon är säker på att den nya vårväxten kommer igång.

Sjön gungar sött i blåa höstsolen där de tu simmar fram och tillbaka och trivs. Svanarna längtar inte till södern från denna sköna varma höst. De väntar.

Ennattsfrost kan du få, ifall du har tur. Och när stjärnorna i morgonsolen slocknat på himlavalvet står vattenytan för det sköna. Tusentals sprakande isminiatyrer har lagt sig över strandvattnet och blänker i silverglans. Du kommer att bli förtjust. En timme senare har all fägring försvunnit och silvret har ömsat till smält vatten.

Kraftfullast i lukt och svängningar väntar gäddan i vassen i sin grönslemmiga prakt. Ja inte väntar hon direkt på dig. Det är jag som väntar på min fiskarvän. Röktunnan står färdig, bottnen täckt med al och enbär. Ger hon inte med sig gammelgäddan, får vi mumsa på rosamundan och några tomater. Vi skall nog klara oss.

Känner du dig ännu utsatt på mina stigar, du storstadsbo? Jag kan trösta dig med att vi ligger i lä under dimmans fjunlätta ogenomskinliga täcke, en regnsdroppsfilt som på sina ställen är rysligt tjock och på andra ställen genomskinligt ljus. Tryggare kan ingen vara än du och jag i min värld.

Men ta bussen! Dina kolspår blir mycket mindre, säger de, ifall du sitter ensam i den stora bussen i stället för att sitta ensam i din lilla bil. Bussturerna från huvudstaden har minskat under de senaste åren. Nu har vi tre turer kvar var vardag och på helgen inga alls. Men man vänjer sig. Ta din nattdräkt med dig. Det är ingen snabb historia att besöka oss. Kommer och möter dig vid bussen.
….
- Du vill tänka på saken! Okey jag väntar ett par timmar, ifall du ändrar dig, innan jag skjuter ut roddbåten för höstens sista gäddjakt.

Min älskade Rick!

Min älskade Rick!

Saknaden efter dig har varit så stor att hela min värld förmörkats. Det har känts som om jag inte kunnat få tillräckligt med luft i mina lungor, som om jag sakta kvävts till döds. Men idag hände något, jag kunde plötsligt andas igen. Solen steg upp vid min privata horisont och lät mig älska livet igen. Jag måste bara få berätta för dig.

När jag var ute på min rutinmässiga promenad var det som om jag plötsligt öppnade ögonen och såg allt igen. Jag hörde måsarnas skrän där nere vid båtarna, kände lukten av det salta havet och kände sommarens varma bris mot min bara hud. Det var länge sen jag kunde känna vad jag kände då - lycka. Först visste jag knappt vad som hände med mig, visste inte vad den fladdrande känslan i mitt bröst berodde på. Sen förstod jag och det rörde mig till tårar. Jag vandrade ut på den långa bryggan och satte mig på en av träbänkarna. Du vet den där bänken som vi alltid satt på, den närmast restaurangbåten. Minns du hur vi brukade sitta och gissa oss till mest fåniga saker? Vi brukade ju titta ut över viadukten och försöka gissa hur många röda bilar som skulle passera örnstatyn inom de närmaste fem minuterarna. Jag vet inte hur du lyckades, men du vann nästan alltid. Första priset var en glassboll av valfri sort. Vet du älskade, jag har inte ätit bollglass sen den dagen du lämnade mig. Får du glass där du är nu? Kanske man inte behöver äta, man lever väl på den himmelska kärleken allena.

Jag vet inte hur länge jag satt på den där träbänken och bara förundrades över livet som återvände till mig. Jag drog in massor av luft i mina lungor och bara njöt av känslan det gav när de fylldes av den salta luften. Jag steg upp, vandrade vidare och lät mina ögon smeka de platser som jag blundat för så länge nu. Jag stannade vid det där huset nära strandpaviljongen, du vet det där huset där Camilla bor.
Minns du när vi smet från den där tråkiga festen? Vi ljög för henne att vi skulle ut och köpa mer öl men egentligen tog vi en hel flaska whiskey och smet ner till sandstranden där vi drack, drömde och älskade. Du var så levande den kvällen, så full av framtid. Du pekade ut mot seglarföreningens båtbryggor och lovade med mig, med måsarna som vitten, att du en dag skulle komma att äga en sådan där snygg och flashig segelbåt. Du skulle ta mig ut på haven och visa mig världen. Du hann aldrig skaffa dig någon. Ångrar du att du väntade så länge? Fast ånger finns väl inte där du är nu.

Jag tog vägen hem via biblioteket. Fönstren är faktiskt fortfarande intakta. Du som var så säker på att så stora glasrutor skulle utgöra en för stor frestelse för att hållas hela någon längre tid. Slog det dig aldrig att de förmodligen är av den mer tåliga sorten? Och nej, jag har inte hört att fler fåglar än normalt skulle ha dött på grund av bibliotekets stora glasfönster.
Läser du fortfarande de gamla klassikerna? Eller får du kanske träffa författarna till dem och får diskutera dina favoriter med dem? Jag undrar om du sitter och diskuterar Macbeth med Shakespeare. Fick du så skulle du inte missa den chansen!

Då jag närmade mig hem gick jag genom saluhallen. Jag njöt så av alla dofter som slog emot mig och sorlet från människorna störde mig inte längre. Jag bara gick omkring där och insöp livet en stund innan jag slank ut med en bakelse som jag köpt vid Othellos. Prinsesstårta. Är du förvånad? Knappast. Du retade mig alltid för att jag inte ville pröva något nytt. Jag har faktiskt inte ätit prinsesstårta sedan du dog. Det här var första gången sedan vår picknick på kullen på ön mittemot fängelset. Det var dagen innan jag tog farväl dig. Det minns du säkert, jag kan inte tro att du glömt.

Vet du om att jag fortfarande bor kvar i vår lägenhet? Den är så tom utan dig, men jag kan inte släppa den. Inte ännu. Det skulle vara som att förlora ännu en del av dig. Och nu när jag äntligen kan tänka på dig utan att skrika av smärta, så vill jag minnas varje del av dig och det vi hade. Jag älskar dig och saknar dig så mycket, men jag vet att livet går vidare. Jag har nog inte gråtit min sista tår, men jag kan andas igen. Och det min älskade, får livet att gå vidare.

Din för evigt.

Nu du, du och jag

Sakta faller den, decembersnön. Snöflingorna är stora och mjuka. De smälter snabbt i decembersolen, bildar inga drivor. Det knarrar under stövelsulorna när vi promenerar genom centrum. Inge-La har svarta stövletter, grå raggsockor skymtar ovanför stövelskaften. Värmebyxorna är svarta, av den tunna och smidiga men varma sorten. Västen till Inge-Las naturvita flättröja är av samma snitt, material och färg. Hon har glömt sina benvärmare, den ena av centrums två modeaffärer. Inge-La hittar genast ett par svarta benvärmare i en låda vid disken, betalar och vi hastar ut ur affären.
Dags för Irish Coffee, som brukar smaka bra när det snöar. Den till ytan största restaurangen är nästan folktom vid den här tiden på dagen, sen eftermiddag. Inge-La-La-La dansar fram till bardisken, benvärmarna svänger i takt med stövletterna, och beställer varsin Irish Coffee åt oss. Gräddlagret överst i glasen är löjligt tunt, men kaffet är hett och whiskyn värmer i halsen.
Torget är likaså nästan folktomt. Inga grönsaksstånd syns till den här årstiden, men stadens ståtliga julgran intar sin hedersplats mitt på torget.
Nu behöver vi mat. Vi stegar in på den lokala källarkrogen och beställer tomatsoppa. Strax har vi varsin tallrik med rykande het och kryddstark tomatsoppa framför oss på bordet. Sopptallrikarna toppas av brödkrutonger, och på tallriksbottnen är enstaka bönor gömda, utsökt.
Efter maten vill jag visa Inge-La mitt andra hem på jorden, biblioteket. Inge-La smyger andäktigt mellan hyllorna. Vi snusar på doften av böcker. Utan den doften vill jag inte leva.
En plats till vill jag visa för Inge-La. Jag vill visa simhallen och terapibassängen. Bassängen är för mig som en varm famn där jag tillsammans med fysioterapeuten lär känna min kropp och min själ. Decembersnön faller fortfarande när vi promenerar hemåt, nybastade och rena.

1. Nu du, du och jag

Ortens Twin Peaks

kallades en tid de två tornen

med hissar från perrongerna

(”tåget från x till y klockan z

anländer och avgår från spår två”)

men hur många har märkt Twin Pihls:

de två träden vid Sparbörsens infart

så symmetriskt runda

nu redan med åren blivna ganska

spretande? Där kunde vi passera

på väg på klädshopping

ungefär som två väninnor Du bad ju mej

om smakråd om dina

två klänningar från London

"vilken färg är bättre mot min hy...?"

Välj nu sedan mellan förstummande mörkturkos

och slående röd

mot hud mattsvart som den här djupnande

hösten där vintertiden med dess

gammaldags ljusare morgnar tycks lyfta oss

som på en stor hand just över mörkrets

strömmande yta Det var ett torn jag inte hann

visa dig (det byggdes aldrig)

det skulle (arkitekten hade många visioner) ståta invid

stadshuset och få torget att likna

en piazza i Italien Vattentornet

med sin kvarglömda julstjärna om halsen

var skymt nerifrån gågatan

där vi flyttade från Café 1

till Café 2 På pärmen

till min scooter-instruktionsbok

skrev du med stolt tydlig stil

namnet på din debutbok, ST:s Andra Liv

Cyklande genom regnet till vårt möte

hade jag redan känt att mitt nr 2

höll på att börja även om jag kanske bara är

som din vän 1003 på Facebook.

Johan

Vi går ner till stranden för att ta en promenad. Solen skiner och vattnet skiftar i grönt. Johan är dagen till ära klädd i vit skjorta och svart väst. Skorna ser slitna ut. Han tittar runt sig och har svårt att se något han känner igen.
- Vad är detdär för stor tegelbyggnad? frågar han.
- Det är länsfängelset, det äldsta i landet. Det är för det mesta överfullt, svarar jag. Och dyrt för samhället att upprätthålla.
- Varför måste samhället stå för det? Skicka dem till Sibirien, det gjorde man förr.
- Med dagens sparkrav kan det säkert bli aktuellt igen. Den som lever får se.
Vi vandrar vidare och passerar ett båthus med en flatbottnad eka. Den får Johan att berätta om sitt liv som fiskare. Jag lyssnar med intresse och njuter av hans något ovanliga betoningar. Hans morfar var från Östergötland och språket skymtar ännu fram hos dottersonen. Johan kanske också liknar sin morfar. Jag tycker att han ser så nordisk ut med sin raka näsa och lysande blå ögon.
- Jo, du fiskarlivet var ingen dans på rosor. Fjärden var grund men det fanns ändå många olika fisksorter. I dag äter man inte alla de sorter vi tog vara på men mycket användes ju också som agn och bete. Vi fiskade id, braxen, gädda, abborre och mört. Mörten blev bete i katsorna. Iden var god då hustru min stekte den i ugnen. Jag fiskade med not, ryssjor, katsor och videkassar. Som barn var jag med då far fiskade med gångnot. Det var spännande. Man fiskade i lag på fyra, ja ibland åtta gubbar. Det var ett sätt att få fisk på grunt vatten. Noten var lång cirka 20 famnar. Den rodde man ut i en ganska stor julle men inte längre från land, än att gubbarna bottnade. De hade på sig skinnbyxor, som höll dem någotsånär torra då de steg ur båten och la ut noten. Den drog de mot land medan de skrek och hojtade för att jaga upp lata gäddor. Fisken samlades i mitten av noten. Den kallades päran.
Jag försöker föreställa mig hur det gick till men det är inte lätt. Johans liv hade inte heller varit så lätt. Han blev änkling med två barn men gifte senare om sig och fick en ny kulle med barn. Men hans humör var det inget fel på. Han log ofta och hade lätt till skratt. Nu brister han ut i fröjd över skyskraporna vi plötsligt möter på vår väg längs stranden. Det är det nya bostadsområdet vi passerar. Han tycker det ser för tokigt ut. -
- Vem vill bo så högt upp i luften? - Tänk när man ska ut på dass. Ha, ha ha det kunde gå på tok många gånger. Tacka vet jag fiskartorpet på Risö där jag bor.
Dit är det ganska långt att gå. Jag har sämre kondition än Johan och vänder om för att gå mot stan igen. Han vinkar glatt och svänger med sin svarta hatt.
- Hej, vi kanske snart får en ny pratstund. Jag ska gå hem och se om Lisa har rökt braxen idag, säger han och vandrar vidare.
Av Risö torp finns bara stenfoten kvar och på fjärden nedanför brummar skördetröskorna där Johan, hans far och farfar fiskade. Nu, du - Johan var min mormors farfars morfar.

Uppgift 1, Nu du, du och jag

Seglen vajar i vinden,

men inte på havet, utan på land.

Ändå omringar havet oss, är en del av livet.

Fast kanske inte så stor del,

som hos våra grannar.

En bit ifrån kan vi höra en dov smäll,

klockan är två.

Vi vandrar över broarna,

Hur många är de?

En, två, tre, fyra

FEM.

Men bara tre som man får köra på.

I centrum i alla fall.

Det är höst och ganska tyst,

förutom skvallret förstås,

på små orter tystnar det aldrig.

Men kanske de är bara så det är.

För här vet alla vem du och jag är,

förrän vi ens vet det själva.

Nr 1 FÅR JAG PRESENTERA MIN BY esra

Välkommen till mitt nya ställe, Beda! Ska vi gå och titta ut genom balkongfönstret häruppe. Där ser du torget, som är belagt med släta, bruna plattor. Inte är det stort, och där är marknad bara en gång i året. Kan du räkna antalet parkerade bilar du ser? Bilar och hundar är det för många av här i centrum av byn. Det finns några bänkar vid torget, men ingen vill sitta där och dra i sej avgaserna. Men vintertid lyser lyktorna, och torget ser så mysigt ut, särskilt på julen, när den stora granen är tänd. Jaha, du fick det till sextisju bilar.

Vi går ut en stund, så kan jag visa dej omkring. Försiktigt nu, det finns ingen skyddsväg här. Torget är som navet i hjulet och runtom det finns det mesta. Där till höger i den bruna byggnaden med gluggfönster håller min frissa till och bredvid arbetar en tidningsredaktion. Du ser skyltar för apoteket, en klädaffär och en skobutik. Och i det tomma, låga affärshuset kan man ibland fynda på loppis. Till vänster ser du en presentbod, som är granne till en begravningsbyrå och en syatelje. Pizzeria där i hörnet. Där stannar ungdomarna sina mopeder om kvällarna. Du kan se att de låga husen har pulpettak. Jag tycker att de hukar sej för det stora hotellet av rött tegel, byggt i två delar. Jovisst, liknar det en kyrka med sitt tornur. Andelsbanken med sin orangea skylt och bankomat ryms där och dessutom ett konditori, en datafirma och en fastighetsförmedling. Aktias bank är därborta nära loppis, och är det kö i en bank springer jag över till den andra.

Också tre vånings hyreshus av äldre modell och rappade i vitt är här vid torget. Du kan se dem titta fram mellan granar och björkar. Jaha, de är fyra, det har jag inte förr sett. De nya höghusen byggs i minst fyra våningar. Kan du se en lyftkran därborta? Det huset ska vara klart till första advent. Jaså, du tycker det är bullrigt av trafiken här, och det är det ju. Vi kan gå in på konditoriet, de har läckra bakelser där. Du får välja vad du vill ha. Men jag tror vi äter dem sen uppe hos mej, eller vad tycker du?

Vi går över vägen här. Istället för gatunamn har man vägnamn här i centrum, och på den här sidan av riksvägen börjar de med ett mansnamn. På andra sidan är det kvinnonamn. Där ser du byns supermarket med sin reklamskylt som ett utropstecken i orange och blått. I samma hus finns posten, en frissa, en skivaffär och en pizzeria. Här är en stor parkering. Och där till vänster ser du ett ljusgrått hus. Vilken koloss! Det är ett av ämbetshusen, och vem orkar räkna hur många fönster det har. Vi går till det andra ämbetshuset som är belagt med bruna plattor. Har du sett så vackra planteringar! Ännu blommar rosorna och åbrodden. Lukta! Vilken doft! Här är en terrass kantad av en mur, och med blommor planterade ovanpå. Vi kan sätta oss på soffan här under apeln. Du undrar förstås vad det är för en stor byggnad i rött tegel här mittemot. Jo, dit kan du flytta på gamla dar, om du vill bo bekvämt, äta ”ute” – fastän inne i husets matsal. Nära till bad och fysioterapi, och vill du dansa en dag till orkester, så kan du. Till höger förstoras just nu församlingshemmet, du kan se att teglen där är brungrå.

Vi vänder hemåt nu. Det här övergångsstället borde ha trafikljus. Byns centrum är lite av en småstad, det är bara till sjukvården och BB man behöver bil. Här vid det tegelröda höghuset där jag bor ser du en hållplats, och det går bussar till HVC och till stan varje timme, så inte behöver jag bil för att bo här. Men om jag vill uppleva tystnaden och skogens dofter är jag tvungen att ta mej ett par kilometer söderut. Där är en gammal skog med stora granar och tallar. Mängder av storknäbb i alla nyanser från vitt till rödlila växer där. Och alla skogsstigar leder ut till landsvägen, det känns tryggt. Det är den bästa delen av min nya hemby.

Innan vi går in igen ska jag visa dej ett konstigt övergångsställe. Här ser du att de vita strecken går från en trottoar till – ingenting. Du krockar med ett staket, ifall du har bråttom. Antagligen är det gjort för älgar... eller kanske för duvorna, så de kan gå trygga till torget och titta efter om några matsmulor fallit vid den gula containern för köksavfall.

Nu tar vi hissen upp. Den är för åtta personer, men här ryms nog bara sex med våra mått mätt.

Medan jag värmer pizzor kan du roa dej med att titta på duvorna som bor under taket i vårt grannhus. Jaha, så de småpussas, säger du. Jo, de spatserar ofta i par, och visst har de förökat sej under sommaren. De stänker sina minnen på balkongrutorna och de tar heller ingen hänsyn till husets ingång. Men jag förlåter dem. De är de enda fåglar jag kan iaktta genom rutorna, förutom en kajflock som landar här då och då.

Där nere till höger ser du flera biltak i grått och med svarta tak. De är till för bilägarna i de tre höghusen här. Bakom finns våra runda, vackra soptunnor. Ja, visst är det bra med nedfart för rullstolsbundna. Och små gräsmattor och buskar är bra för hundar som vill lyfta ett ben.

Nu är pizzorna klara. Varsågod! Du frågade visst om kulturutbudet här, och jag kan svara att det är gott. Vi har vuxeninstitutet med biblioteket inrymt en halv kilometer härifrån. Där kan var och en finna sin hobby eller gå på föreläsningar. Roligast tycker jag ändå att allsången är, särskilt sommartid ute vid Smedjan.

Ingen kan ha det bekvämare än jag och min man. Att skogsstigarna är lite långt borta kan inte hjälpas. Vad tycker du, Beda? Skulle du gärna bo här, du också?

Nu du, du och jag

Vi träffas den här nya dagen. Som snart ska bli gammal – gammal som gatan. Allt förfaller i takt med dagarnas gång och det verkar som om du njuter. Du njuter av att se mig förfalla i takt med den, eller hur? Du flinar och säger kanske det.

Vi sparkar upp lite löv på gatan och gör dumma saker. Vi kysses. En kyss för gamla dagar och en till för den nya. Känns det bra? frågar jag mig själv. Det gjorde det, men nu känns det precis som det här stället: förfallet. Det här stället ruttnar inifrån och förfaller. Det tillhör en svunnen tid och det gör också du och jag. Nu.

J-V

Tack Jonas för livet (om denna måndag)

(Texten skriven av kursdeltagare Spring)

Tack Jonas för livet!

Ett under har skett denna dag. Plötsligt är jag tacksam för att just jag är jag och för att jag har fått det liv som jag har fötts till. Det kanske kan tyckas långsökt, men det är faktiskt en CP-skadad stå upp komiker från Sverige som är på besök på min hemort just denna speciella dag som får mig att inse att mitt liv är lättare att bemästra än vad jag tills nu har trott.

Men vi tar det från början. Det börjar faktiskt inte så bra denna dag. Jag vaknade upp i höstrusket , snålblåsten och kylan. Regnet piskar mot fönsterrutorna och jag kände mej ytterst moloken då jag grävde fram räkningarna som har samlats på hög, skyndar iväg till banken för att betala dem och med hjärtat i halsgropen ängsligt bävande stegar in på fpa för att höra mej för om det var försent att lämna in mellanjusteringen av bostadsbidraget. I brådskan har den blivit bortglömd, bortstuvad på ett säkert ställe för att inte glömma bort den. Ett ställe som tydligen var för säkert eftersom jag hade glömt bort den helt och hållet och nu var en dag försenad med att lämna in den. Efteråt drog jag en stor suck av lättnad, då den förstående handläggaren nonchalerade det faktum att jag var en dag försenad.

Det ösregnardå jag kommer ut efter förrättat ärende.

Det var först på kvällen, då jag begav mej till medborgarinstitutet för att stifta bekantskap med

Jonas Helgesson, ståuppkomiker- och föreläsare från Sverige som är ett levande bevis på att det går att vara både handikappad och företagare, skaffa flickvän och leva ett fullvärdigt liv, som undret sker.

Med ryckiga rörelser och darrande händer berättar han att han är född med en CP-skada som gör att hans muskler kontinuerligt spänner sig. Det strular till sig för honom då han skall bära frukostbrickor och han kan inte ens bära kaffekoppen med sin vänstra hand utan att få innehållet över sig. Men han förklarar vidare att han har gett sig den på att inte förstora upp det som han inte kan göra utan fokuserar på det som han faktiskt är bra på istället. Det allra sista han önskar är att bli sedd som ett objekt eller som ett offer. Han hade och har också sina framtidsplaner, drömmar och ambitioner. Han ville också lyckas och utvecklas.

Ibland till och med överträffar han sig själv. Han gör det som är snudd på omöjligt att göra för en man med hans handikapp.

När han var sju år kunde han bara stamma fram enstaka fraser, idag är talet något som han försörjer sig på. Mot alla odds lever han ett fullvärdigt liv och han jobbar inte med datorer- något som är studievägledares, lärares och arbetsförmedlares patentlösning för människor med fysiska handikapp.

Han väjer inte för att tala om viktiga ämnen som tolerans, bemötande, mänskligt värde och fördomar. Men späder hela tiden på med en rejäl portion humor och värme. Han pratar hellre om möjligheter än låter sig avskräckas av fördomar.

Jonas säger skämtsamt att det enda handikapp som han har är golf.

Han avslutar storstilat med att säga att han tackar Gud för livet, för att han fick leva och födas som en unik individ trots att han drabbades av hjärtstillestånd efter födseln och alla trodde att han skulle dö.

Då jag traskar hem i höstmörkret skäms jag för mig själv, för att jag inte till fullo har tagit på de möjligheter i livet som har erbjudits mig. För att jag själv i egenskap av icke-handikappad aldrig har förstått att det finns de som har större berg att bestiga i livet än jag själv. Jag fick en rejäl spark i magen. Det är nästan som om ett litet under har sett.

Neonljusen som lyser upp staden ser plötsligt så inbjudande ut.

Jag tackar Gud för livet och för att jag får vara frisk.

Uppgift 1

Här längtar de unga bort medan de äldre stadgat sig med sina avkommor, ytterligare en generation som kan tillbringa sin barndom i trygghet, tonårstid med att längta bort och sin vuxna ålder på annan ort, med en visshet i hjärtat om att de aldrig mer behöver återvända.
Den första morgonen i november är det rått men inte kallt, och höstens jordiga dofter har gett vika för underlig luktlöshet med bismak av metall och kyla. Vi ser ut genom fönstret och det är grått ute, allt är grått, träden är grå, husen är grå, asfalten är grå, grusvägarna är av någon underlig anledning inte längre bruna utan grå. Gräsen är grått och ljungen utanför fönstren och dörrarna lyser obscent rödlila, som små fyrar i mörkret leder de invånarna hem.
Luften är disig och det känns som att man kunde ta på den.

Vi går ut. Längs med den grå asfalten promenerar vi, passerar bostadshus och barrträd i mängd och massor. Det är tyst, så väldigt tyst. Det är knappt någon trafik här, och det enda livstecknet vi kan höra kommer från enstaka gårdar där mammalediga kvinnor är ute med sina avkommor som skriker mer eller mindre oartikulerat.

"Vissa dagar," berättar jag, "är det så tyst och stilla här. Speciellt om somrarna brukar jag ta tekoppen ut på altanen på morgonen. Där sitter jag och njuter - och så släpps grannens ungar ut på gården där de sedan härjar och lever rövare resten av dagen. Det var den friden."
Vi promenerar vidare, nu har vi kommit till ett mer öppet landskap med åkrar och ängar på bägge sidorna. Åt höger skymtar riksvägen bortom åkrarna, vars grödor för länge sedan skördats. Jorden ligger tung och mörk och förstärker det trista intrycket. Man blir trött här, man blir så fruktansvärt trött av att det är så tungt och trist och grått och tyst.
"Det här är den sortens ställe där man önskar att det var sommar för evigt," gissar du. Jag ler.
"Det var det också när man var barn. Sommar och kristallklar vinter, precis lagom kallt och med massor av snö att bygga snögubbar av. I högstadieåldern blir det plötsligt oktober, och så november, och de tar aldrig slut annat än för ett par veckor, känns det som."
Vi har gått länge nu och landskapet ändras inte. Några kilometer bort ligger dock älven, och följer man den förvillar man sig bort från civilisationen, man kunde antagligen gå i dagar utan att se någonting annat än älvens smutsbruna vatten och åkrarna runtomkring.
"Vad gör unga människor här? Annat än väntar på någonting bättre?" undrar du.
"Dom blir religiösa, datanördar eller knäppa. Mycket annat kan man inte. Och så längtar man hela tiden efter femtonårsmopeden, artonårsbilen och så studietiden på annan ort."
Vi vänder om och går samma väg tillbaka, förbi åkrarna, bostadshusen och barrträden, förbi allt det tunga och tysta och grå. Precis innan vi kommer hem igen, till det gula huset på en liten väg ingen vet finns, kommer jag att tänka på någonting. Och det spelar ingen roll hus tråkigt det här stället är, hur deprimerande och dött och avsomnat, så finns det en sak här som jag inte sett på något annat ställe. En enda sak som man bara ser i höstmörkret och som gör mig så kvillrande glad att det nästan är genant:

"Men vet du," säger jag triumferande, "på kvällen är himlen här ovanför fullspäckad med stjärnor! De glimmar över grannens hus och över vårt, de blinkar åt dig och du blinkar tillbaka där du går på din tråkiga kvällspromenad, och när du möter folk som är ute med sin tråkiga golden retrievers så ser du i deras ögon att även de har sett stjärnorna och blinkat åt dem. Och stjärnorna har blinkat tillbaka."

Uppgift 1. skrivet av opossum

Varför i hela friden lovade jag ställa upp? Än en gång flög orden: " ja det kan jag väl" ur min mun - innan jag hann tänka. Här sitter jag nu på den trista flygplatsen och väntar på dig. Kunde inte den globala firman du (och jag) jobbar för, hittat någon annan som kunnat guida dig under ditt studiebesök? Egentligen borde jag ha mejlat en varning till dig innan du kommer: "Kära Nhu Duh, detta är inget landskap man skall besöka den här årstiden" skulle jag ha skrivit . En annan av dina landsmaninnor drabbades av panik när vi körde henne ut till en restaurang som ligger ute i havsbandet. Vägen gick genom skogar fulla med spretiga granar och björksly vid vägkanterna. Hon hade sett Okänd soldat hemma i Thailand och associerade till den. Trodde det var krig ......... Nu är också de flesta båtarna i staden med omnejd, uppdragna ur vattnet. Annars är denna stad känd som den stad som har så många båtar att man kan evakuera alla invånare till Umeå, på svenska sidan, om det blir krig. Kriget igen! Det är därför som jag nu djupt ångrar att jag lovade ställa upp och ta hand om dig. Tänker för mycket på kriget - är för gammal. Jag har jobbat i över fyrtio år åt vårt stora globala kraftverksföretag och känner till detaljerna i tranedansen. Suck, också tranorna har flyttat, annars hade det varit värt att skåda, tranor i tusental och meteoritkratern. Men inte i november! Jag har guidat åtskilliga gäster från när och fjärran – och nu kom jag på ännu en varning. "Drick inte välkomstdrinkarna som de bjuder på!" Det är nästan alltid havtornsbär och vodka – något av det mest skadliga som man kan tänka sig, för en asiatisk mage som varit på resa i tjugofyra timmar. Vantar !!! Har du tagit med dig vantar och varma skor? Annars blir det lilla shoppingrundan först – som vanligt.

Nej, nu får jag växla tankespår och se litet ljusare på situationen!

-Det här skall nog gå bra! Du och jag Nhu Duh, vi skall hitta bra saker att uppleva.

Om solen tittar fram är ljuset över slätten oslagbart och en tur ut i skärgården är aldrig fel. Jag måste naturligtvis informera dig om att det inte är krig och att vårt samhälle helt naturligt är glesbefolkat. "Ten minits left " tills flyget landar. Nu skall jag ta på mig mitt bästa leende . Varmt välkommen Nhu Duh!

Meeow Uppgift 1

Nu du, du och jag

- Det är en helt vanlig dag här, säger jag och tittar ut genom fönstret.
Plommonträdet böjer sig för vinden och regnet strilar i nästan vågräta byar utanför köksfönstret. Det är november och den här morgonen är det ungefär tio grader varmt. För en vecka sedan var det tio grader kallt den här tiden på dygnet.
Vi dricker te medan hunden rastlöst rör sig omkring oss.
- Det lönar sig inte att ta paraply, säger jag. Det gör man bara en gång här. Sen vet man.

Vi går ut i hallen. Jag tar fram en lång regnkappa till mig själv och ett regnställ till dig. Stövlar med tjocka sockor till båda. Hunden viftar på svansen så man tror att den ska lossna medan jag knäpper fast selen och kopplet. Jag går en runda och kollar att alla lampor är släckta och spisen är avstängd. Låser dörren till altanen nu när ingen är kvar hemma. Vi går ut genom entrédörren och jag låser den också. Kollar en extra gång att den är låst och puttar sedan på den lite, så att inte den råa höstluften ska leta sig in genom springorna. Vi är redo.

Hunden drar i kopplet och vinden viner i våra ansikten, men vi stretar på uppför backen. Den första biten är tråkig med hus, asfalt, bilar, men snart halkar vi uppför en grässlänt och tar in på en stig i skogen. Marken är täckt med löv och trots den friska vinden känner vi lukten av dem, av marken, av den naturliga förmultningsprocess som hör hösten till. Jag tycker att det doftar gott. Snart kommer vi in på stigen som går ovanför staden. Här kan vi se ner på den lilla stadskärnan. Hunden springer och nosar rådjursspår. Öronen flaxar och svansen svänger medan hon löper på båda sidor om stigen. Björkarna har tappat alla blad. Bokarnas blad visar upp nyanser i en skala från citrongul till rostbrun. Mycket orange. Ekarna har bara börjat färgas en liten aning. De är alltid sist.

Stigen går riktigt nära bergskanten på flera ställen. Vi kan titta ner på rondellen, där det brukade stå en rondellsnigel. Så glad jag blev varje gång jag såg den. Där är affärsgatan med sina små caféer och butiker, den lilla biografen, tandläkaren. Sedan tar gamla staden vid. Små och stora hus i ett myller, till och med ett litet kapell som är bebott. Kullerstensgata hela vägen. Bortom ser man kexfabriken och om vi nosar i vinden kan vi känna en aning pepparkaksdoft eller kanske mest smält smör. När det är närapå vindstilla fylls hela staden av doften och jag undrar ofta om det säljs mer kakor här än på andra orter, bara för att man frestas av de ständiga aromerna.

Lite längre fram ligger örnnästet, där man kan ta bilder så att det ser ut som om man hänger i luften över staden. Fästningen syns bra härifrån. Även om mycket blev rivet för länge sedan är den stor och tar upp halva holmen. Det finns två torn, ett mer raserat än det andra. På vår sida om älven ser man de sista trånga gränderna innan staden upphör. Gator, murar och husgrunder är till stor del byggda med stenar från fästningen. Ett praktiskt beslut då, men det hade varit spännande att se fästningen intakt. Vi tar oss ner från örnklippan, halkar på rötter. Här är det en hel del barr och marken sviktar under fötterna. Över vägen får hunden följa mig tätt intill, sen får hon godis och får springa i förväg igen. Hon vet vart vi ska. Nästa är mördarbacken. När vi varma, svettiga och flåsiga når upp på krönet är vi ännu högre upp. Här ser vi båda älvarna och deltat där de möts. Där är bron där det alltid är kö vid rusningstrafik och på andra sidan stora älven är det vägarbete och ibland rusar tåget förbi.

På vår sida har vi skogen och bergen. Vi går brant nerför. Stigarna ringlar härs och tvärs, men jag väljer den som är torrast. Här är det också mycket barrträd och klipporna är höga och hala. Väl nere följer vi bergväggen.
- Det är en trollskog, säger jag och skrattar.
Jag pekar på små grottor i klipporna, stenblock som bildar trollhålor medan vi tar oss ner mellan granarna till kyrkogården. Vi ser gravarna på avstånd, men vänder in på en ny stig och följer stora älven där de stora fartygen brukar gå in. Tåget hörs från andra stranden, för nu är vi nära vattnet.

Vi går vidare genom bokskogen där man ibland kan se fladdermöss. Men inte när man går dit för att se dem. Vi halkar ner mot åkrarna på rullande bokollon i den branta backen. Några gånger sätter vi oss, men det hör till. Bäcken brusar i dag, det är mycket vatten som ska ut till älven. Kohagen står tom nu, men vi kan fortfarande känna lukten av gödsel. Hunden aktar sig noga för stängslet, det brukar göra ont. Strax innan vi kommer hem igen går vi under liftkablarna och sneddar över skidbacken. Vi ser dalen norr om staden, åkermarken, ekekullen. Lite som ett slättlandskap i miniatyr. Det ger mig en känsla av hemma. Området är planerat och ska bebyggas tätt med hus. Den dagen kommer jag att flytta. Söka ett annat ställe som får mig att känna mig hemma. Men nu är det här jag ska vara.

Jag låser upp dörren och vi tar av oss de blöta kläderna innanför dörren. Hunden skakar sig så att vattnet stänker över hallen medan jag hänger upp regnplaggen på galgar så att de får torka i värmepumpens luftdrag. Det är dags för mer varmt te. Jag bjuder på pepparkakor och vi pratar om kontrasterna. Stadskärnans kulturhus med mycket glas, motorvägen, höghusen. Fästningen och gamla staden, kullerstenarna, bokarnas färgglada löv. Det som man ser när man stannar en stund. Från motorvägen ser man det stora. Fabriken, älvarna och broarna. Stannar man så länge att man hinner känna doften av smält smör eller multnande löv, så ser man det levande. Varje ny dag.