Klockan 14.00
Jessica klev på tåget just som det anlände till Helsingfors, hon var på väg till Vasa för att komma ifrån den hektiska storstadspulsen. Glad över att hitta en alldeles tom tågkupé slog hon sig ner vid fönstret. Innan tåget ens hunnit glida ut från perrongen, tog hon fram sin favoritbok ”Om jag kunde drömma” och påbörjade den största njutningen hon kunde tänka sig – att förlora sig i overkligheten.
Klockan 14.30
”Quem dii diligunt, adolescens moritur”
Jessica ryckte till och tittade upp från bokens förtrollande sidor. Hon rynkade pannan åt vagnens tomhet och undrade om hon hade inbillat sig de viskande orden. Hon lyssnade en stund till tystnaden innan hon återgick till Bellas och Edwards intensiva kärlekshistoria.
Klockan 14.05
Hon hade knappt hunnit komma in i händelserna igen då hon åter tyckte sig höra den viskande rösten.
”Quem dii diligunt, adolescens moritur”
Håren reste sig i nacken på henne och hon vände sig hastigt om. Hon tyckte sig se en skugga som hastigt rörde sig intill kupédörren men hur hon än tittade kunde hon inte se någonting annat än de tomma stolarna. Plötsligt åkte dörren upp och Jessica blev så skrämd att hon skrek till. Kvinnan som steg in i vagnen tittade på henne som om hon hade förlorat förståndet, skakade på huvudet och satte sig så långt från Jessica som hon kunde. Okej, tänkte Jessica, det här var ju inte alls pinsamt. Hon tog sin väska och gick till restaurangvagnen. En stor svart kopp kaffe och en cognac skulle nog hjälpa mot hennes spända nerver. Åtminstone var det botemedlet som hennes mormor påstod hjälpte mot allt utom nageltrång.
Klockan 15.00
När Jessica kom tillbaka till kupén var det mörkt ute men den mjuka belysningen verkade varm och inbjudande. Hon skulle just sätta sig ner i bänken då hon upptäckte boken som låg där och väntade på henne. Tur att ingen tagit den, tänkte hon och satte sig ner för att fortsätta läsa. Hon slog upp boken och ut föll en svart torkad ros. Jessica tog upp blomman och stirrade förstummat på den.
”Quem dii diligunt, adolescens moritur. Deus vult.”
Rösten hördes nu direkt bakom henne. Även denna gång vände hon sig om för att åter upptäcka att det inte fanns någon där. Nu kunde Jessica känna hur paniken kom krypande. Skulle det inte ha varit för den där andra kvinnan i kupén, skulle hon ha flytt hals över huvud. Hon svalde högljutt och satte sig närmare bänkens yttersta kant. Att läsa var det inte tal om längre, vampyrer kändes inte så lockande längre.
Klockan 15.15
Plötsligt slocknade allt ljus i vagnen och Jessica kunde känna att hon inte längre satt ensam.
”Consummatum est”
Den viskande rösten var tillbaka, nu som en smekning mot Jessicas kalla kind.
Klockan 15.16
Ljuset tändes åter och kvinnan drog en lättnadens suck. Hon vände sig bak för att kolla att den unga kvinnan med boken var okej, men hon var inte längre där. Kvar i bänken låg endast ett skamfilat exemplar av ”Om jag kunde drömma”.
3 kommentarer:
Ber om ursäkt för att det dröjde innan jag publicerade mitt inlägg. Jag har haft migrän i flera dagar så det har inte kunnat hjälpas. Nåja, här är den nu i alla fall.
En översättning kan ju förståss behövas över de latinska meningarna;
Quem dii diligunt, adolescens moritur – "Den gudarna älskar dör ung"
Deus vult – "Gud vill det"
Consummatum est – "Det är fullbordat"
Hej,
Ursäkta att kommentaren är en dag försenad.
Det är en verkligt suggestiv och medryckande text du skrivit. Jag har inte läst Twilight-serien (sett en film) men jag tycker att du satt in boken i texten på ett övertygande sätt. Trots att din text inte är lång innehåller den många element. Upprepningen av citatet ”Quem dii diligunt, adolescens moritur”, gör att texten får liv och bidrar till det hotfulla. Tack också för översättningen av citatet! Det är en mycket bra idé att ta med klockslagen i texten, lite på samma sätt som citaten ger en förankring i en aningen mystisk värld, ger klockslagen texten en förankring i tid och rum. Textens upplösning gillar jag starkt, du vrider till det och ger läsaren en känsla av att ”vänta nu vet är Jessica, hur hänger det hela ihop”. Man blir nästan lite paranoid... Tack för en bra text!
Skicka en kommentar