Uppgift 3 spring. Tågresan

Tågresan till ljusets dal

Den svindlande och omstörtande resan med tåget X-3000 har nästan kostat Anna livet.

Hon lämnar tumultet bakom mig. Hon hör inte längre ambulansens sirener. Hon känner inte längre sjukhuslukten, där hon står med sin oskadade hand lutad och sitt skadade ben stött mot den rödmålade grinden, som leder till hennes föräldrars gård. Det andra benet och den andra armen är i bandage.

En hel agrar värld breder ut sig framför henne; barndomens stigar, kohagar, skogar.

Men vi tar det från början.

Här finns närheten till människorna. Men också ovissheten om världen utanför. Som antingen ses som helt fantastisk eller helt galen. Människorna likaså.

Människorna som finns här har sin givna plats. Såhär gör vi. Såhär har vi alltid gjort i vår släkt.

De tar väl hand om varandra. Men varför tänjer de aldrig på gränserna? Är de som sammansvetsade i ett enda stort kollektiv, där alla har enats om att nöja sig med det som är?

Det var därför hon efter att hon hade tröttnat på att dyka från å bryggan och ströva omkring i skogen med medhavd matsäck och iklädd röda stövlar beslöt sig för att vara den första i sin släkt som verkligen skulle tänja på gränserna. Hon skulle bege sig ut på sin tågresa i livet.

Men det dröjer inte länge förrän hon nästan ångrar mig. Det gör hon då hon framkommen till tågstationen lägger märke till den svarta mannen med den långa lie liknande käppen, som böjd över alla sina tunga väskor står och muttrar för sig själv över varför tåget ännu inte har anlänt.

På hennes tågresa ut i världen har han faktiskt alltid hängt i mina bakhasor, som en svart skugga, den svarta mannen med den långa lie liknande käppen. Senare visade det sig att han var en av konduktörerna, om än en lite obehaglig sådan.

Hennes resa har gått via branta stup och kalla storstäder med ett myller av människor i främmande länder. Den har pendlat mellan ytligt pladder, självupptagenhet, nedlåtande människor till verkliga själsfränder, djupa insikter och förståelse.

Kulturkrockarna har avlöst varandra. Hon har trängts med främmande människor från olika länder i trånga tågkupéer där det bara har handlat om en sak, att armbåga sig fram för att inte trilla av tåget, för att inte missa någon chans.

Ibland har han stått där, han den svarta mannen, som en skugga, som har lurat i bakgrunden. Han har nästan fått henne att hoppa av tåget, då han har fräst till och tågpiporna har visslat. För ibland har det faktiskt gått så hett till så att han har blivit tvungen att gå emellan och visa henne och hennes trilskande medpassagerare tillbaka till sina egna platser på tåget.

Men trots att hon nog försökte sitt bästa infann sig känslan av att höra hemma aldrig till hundra procent. Det handlade mycket om att reflektera, försöka förstå och om att sätta sig in i saker och ting. De svindlande vackra bergen och höjderna steg henne åt huvudet, de djupa dalarna fick henne att brista i gråt. Men hon tänkte alltid att det var någon annan, det svarta hotet, den svarta skuggan som fick henne att aldrig känna sig tillfreds med sin resa. Det var en långa svart skugga som alltjämt hängde över henne. Som alltid sa att du gör allt fel, du är klumpig, du måste lära dej att hitta din plats här i vårt tåg. Och ibland så hånlog de andra resenärerna som emellanåt hade skrattat så hjärtligt och lett så varmt i hennes sällskap.

Men så plötsligt en dag stannar hela hennes värld, hennes medresenärers värld och deras tåg en gång för alltid. Hennes medresenärer på något vis vitnar, deras kinder sjunker in och de börjar te sig alltmer skelettliknande. Termometern är på bara några timmar ner i tjugo minusgrader.

Hon huttrar, skräcken griper tag i henne och det sista hon hinner se är en lie och en mörk skepnad förrän hon hör en fruktansvärd skräll och allt blir svart. Sedan vet ni ju vad som hände, hon vaknade upp till ambulans sirener och

sjukhuslukt. Till sist hamnade hon i sin barndoms omgivningar, som var så otroligt mycket vackrare, mycket mer soldränkta och upplysta av en betydligt mer blå himmel än vad hon någonsin kunde minnas.

Men nu är hon hemma igen, en vingklippt människa som mår bra av att njuta av naturens skönhet i dess vida spektrum.

Men ack den lycka som varar för evigt. Hon är en vingklippt människa, som snart breder ut sina vingar och snart beger sig iväg med nästa tåg för att återfinna min plats i världen, starkare och gladare än någonsin.

Då hon åter igen möter konduktören ser han inte längre ut som lie mannen, snarare som ärkeängeln Gabriel, sina mörka kläder till trots. Han ler hjärtligt som till igenkännande och hon lyfter upp sitt tunga bagage, som plötsligt känns så mycket lättare, lätt som en mjölkburk. Hon hittar direkt till sin plats och bryr sig inte längre i de hånleende sarkastiska medresenärerna. De negativa medresenärerna är ändå bara ett fåtal. Istället delar de med sig av sitt medhavda bröd och sållar sig till skaran av de medresenärer, som sjunger och spelar dragspel.

-Ta plats, ropar konduktören glättigt. Vi är på väg till ljusets dal. Bara ni håller sams och följer våra gemensamma regler kommer allt att gå bra.

Bakom nästa krön stiger en strålande sol upp.

”Spring”

Ursäkta att min text kom in lite för sent. Jag lovar att skärpa mig. Jag hade totalt glömt bort att det var denna vecka som den skulle lämnas in.

Den handlar om vår egen skugga, vårt eget undermedvetna, vårt eget samvete under livets resa.

Man kan väl omnämna den på olika sätt. Freud talade visst om överjag, jag och det undermedvetna.