Uppgift 4: En julberättelse

Mina händer doftar mandarin. Saften sprider ut sig som en pust ur en gammal röksvamp när jag skalar frukten på min plats i bussen. Jag tittar ut genom fönstret och ser snödrivorna blixtra förbi som främmande galaxer sedda från en rymdraket. Jag är på väg hem, men ändå inte. Jag vill stiga in i ett pepparkakshus fyllt av kanel och värme, men det kommer jag inte att göra. Jag vill sälla mig till alla andra statusuppdateringar på Facebook, med ”jee, på väg hem över jul!!” . Men det har jag inte gjort.

Vad ska jag säga åt alla för att leverera en lagom fint inpaketerad julberättelse om mitt jullov? Att jag istället för att dra av jultomtens skägg fick dra flaskan ur mammas hand? Att jag i stället för att sitta under julgranen och mysa fick ligga under täcket och lyssna på grälet från nedre våningen?

Jag tänker på den frusna sjön som skymtar mellan de förbisusande trädstammarna. Den ska följa mig hem och leda mig vid handen till andra sidan. Jag ler vid tanken och trycker på stop-knappen. Men jag är inte framme än. Förstrött virar jag ihop sladden till telefonladdaren men hinner inte få ner allt i väskan förrän bussen stannat och alla väntar på att jag ska kliva av. Ja, jag ska stiga av. En del saker ligger kvar på sätet när jag stiger ut ur bussens värmekropp, ut i minuskölden. Sakerna får åka hem. Jag är inte en sak och jag kan inte åka hem. Jag pulsar fram genom snön och tar sikte på sjöstranden. Den är gyllenbrun nu. Den har tinat upp vid skymten av mig i min vackra sommarklänning, Sjöstranden välkomnar mig med minnen av våra somrar tillsammans. Jag kommer ihåg dig, nickar jag leende. Och den blänker, glänser och strålar sommarens varma kärlek. Vi förenas igen, och jag har tagit mig hem. Hem till andra sidan.